Ett år har gått...

... sedan våra handlingar skickades till Landet. Då existerade möjligheten att vi skulle ha fått BB nästa gång det var dags att fira jul. Där är vi nu, och vi har ingen aning om när det är dags för vårt BB. Kanske vi får fira även nästa jul utan att ens ha fått BB - än mindre fått hem något barn?

Nej, jag vill verkligen inte tro det. Så f-å-r det inte bli. vi har väntat länge nog nu. Parveln, kom nu!

Ett steg framåt i kön!

ÄNTLIGEN har det kommit ett BB till Sverige från vårt barnhem!

När jag läste det på nätet blev jag alldeles nipprig, kollrig och fullkomligt bubblade av lycka. Det kändes helt galet underbart med tanke på att det enda det innebär för oss är att vi nu är familj nummer fem i kö bland de svenska familjerna istället för nummer sex. Och den familj som nu fick BB hade väntat i 1,5 år.

Men ändå! Det var så fantastiskt skönt att se kön sprattla till från sin ettåriga slummer att jag tillsvidare nöjer mig med detta livstecken.

Fast visst skulle jag ju gärna se att det kom ytterligare ett BB väldigt snart.

Och ett till.

Och ett till.

Och ett till.

Och så... vårt barn!

Med tanke på hur stollig jag blev över att läsa att en för mig främmande familj har fått BB - hur kommer det inte kännas när det blir VÅR tur??!?!?! Det suger till i magen av förväntan och lycka vid blotta tanken.

Vi kunde ju definitivt fått en sämre avslutning på veckan. :-)

Förhoppningsvis helt onödig oro

Efter att ha svurit och gråtit och varit förbannad över det "orättvisa" (vem skulle det vara rättvist att det drabbade då?) i att vi inte kan få biologiska barn så såg vi fram emot en adoptionsprocess som är betydligt mer rättvis. Här skulle samma regler gälla för alla. Den som skickar in handlingar först hamnar först i kön. Den som är först i kön får BB först och så vidare.

Enkel logik. Rättvist.

Tyvärr har jag börjat tvivla rejält. Jag kan inte säga varför. Jag har uppmärksammat vår kontaktperson hos Organisationen på det och hon ser allvarligt på det hela och ska undersöka det närmare. Vi hoppas båda två väldigt innerligt att jag har fel och att det finns en rimlig förklaring till det hela.

Om jag har rätt kan vi nämligen få vänta på BB tills Fan avlöser.

Kan ofrivilligt barnlösa vänta barn?

I andras ögon väntar vi barn. Själva känner vi oss inte det minsta så. Vi har gått tillbaka i utvecklingen, tillbaka till den tiden när vi inte tordes tänka i termer av "när vi får barn" utan "om vi får barn".

I allt vi känner, tycker och tänker kring detta så är vi först och främst ofrivilligt f***ing jävla barnlösa.

Det är nog det som är en stor del av anledningen till att vi och omgivningen inte alls befinner oss på samma våglängd. De möter oss som "adoptionsgravida" medan vi mest känner oss som barnlösa, barnlösa, barnlösa. Satans helvetes förbannades barnlösaaaaaaaaaa!

Eller... är det kanske tvärtom? Vi kämpar stenhårt med att försöka identifiera oss med rollen som blivande föräldrar, att vänta barn. Och blir hela tiden av omgivningen sedda som det stackars ofrivilligt barnlösa paret?

Jag gör det enkelt för mig och säger att båda sakerna är lika sanna. Hur som helst så är vi på olika planeter.

Eller så sitter allt bara i mitt huvud som vanligt.

Vem är du, läsare?

Jag har under en längre tid funderat på att göra min blogg lösenordsskyddad. Jag känner helt enkelt att de funderingar och tankar som jag publicerar här inte bara är personliga utan väldigt privata. I dagsläget fläker jag helt enkelt ut mitt allra innersta på nätet så vem som helst kan läsa det. Annat var det på den tiden när man hade lås på dagboken (vilket skämt - dagboken gick att glipa på c:a fyra centimeter, så storebror kunde lätt läsa allt ändå).

Hur som helst - min räknare av besökare visar att jag snart har haft 6000 unika besökare, men det är endast två handfulla som har gett sig till känna genom kommentarer eller IRL.

Så du som läser min blogg mer eller mindre regelbundet och vet med dig att du är för mig okänd - skriv gärna en kommentar och berätta lite om vem du är och varför du läser min blogg.

Om jag väljer att lösenordsskydda min blogg så kommer alla som vill ha möjlighet att via e-post få lösenordet. OBS! Skriv inte någon e-postadress i kommentarerna nu, jag säger till när det i så fall blir aktuellt.

Försvarstal från en kluven person

Det här började som ett svar på en kommentar till mitt senaste inlägg, men jag klarar ju aldrig av att fatta mig kort. Följaktligen fick det bli ett nytt inlägg istället. :-)

Hej mom2009!

Nej, jag tror verkligen inte att alla som lyckas få biobarn ser det som en självklarhet. Detta vet jag är långt ifrån sant eftersom jag bland annat har flera nära vänner som på olika sätt har haft mödosamma vägar till sina biobarn (däribland den vän som jag tappade tålamodet med för någon vecka sedan, och skrev om i mitt förra inlägg).

Men i min blogg tillåter jag mig själv att släppa ut alla mina jobbigaste tankar, och dessa är väldigt själviska och rakt på. Jag är medveten om att vi alla har olika bördor att böra, men som jag flera gånger poängterat i min blogg så är den en alldeles livsnödvändig ventil för mig. Genom att ge utlopp för mina känslor här slipper jag såra människor IRL. Människor som faktiskt inte har gjort något annat ont i världen förutom att de har lyckats bli med och få barn, och lite otänkt ventilerar sin frustration till mig.

Bloggen gör det möjligt för mig att överleva hela den här låååånga osäkra och skitjobbiga processen. Och om jag skulle ägna mig åt att beskriva att jag visst också har förståelse för bioföräldrarnas perspektiv och våndor och frustrationer så skulle det bli alldeles för jobbigt (läs: långt ;-) ) att skriva. Och då skulle jag inte orka skriva. Och då skulle jag inte längre ha någon ventil. Och då skulle jag inte längre vara det minsta trevlig IRL.

Så tro mig: jag ÄR egentligen en väldigt omtänksam och empatisk person som lätt kan sätta mig in i andras situation, som gärna lyssnar när andra behöver ventilera, och som gärna vill att alla omkring mig ska må bra. Jag vill därför göra allt jag kan för att se till att de gör det. Just därför behöver jag få vara orättvist egoistisk, gnällig och surmulen i min blogg.

Det har börjat kännas mer och mer som att jag nog måste börja sätta ner foten lite oftare IRL - helt enkelt för att undvika en katastrof där jag snart exploderar vid helt fel tillfälle. Jag känner nämligen att jag har börjat bygga upp ett tryck. Irritationen över min goa väns självcentrering blir ibland påtaglig, och jag märker att min irritation märks. Samtidigt vet jag att det bara är min frustration över min egen situation som gör att jag uppfattar henne som självcentrerad, eftersom jag vet att det är det sista hon kan beskrivas som. Hon är världens mest omtänksamma och kärleksfullaste människa, som alltid sätter andras behov framför sina egna. Hon går igenom den omtumlande upplevelse en (dessutom problematisk) graviditet innebär, och behöver stöd från sin närmaste vän mer än någonsin. Då får man inte bli irriterad om man ska vara en vän värd namnet. Så jag får en massa dåligt samvete, skäms och mår dåligt över hur självisk jag är. Jag vill krama, stryka över håret, vyssja och peppa, samtidigt som jag ibland är så irriterad att jag kokar inombords. Moment 22.

Men det har du ju full förståelse för, så jag vet inte varför jag kände behov av att göra denna långa utläggning... Jag antar att jag under en längre tid har känt att jag inte riktigt trivs med den bild av mig själv som jag målar upp på min blogg, och därför på något sätt går i försvarsställning.

Hur som helst - roligt att du läser min blogg och tack för ditt stöd!

Lite mer frustration, irritation och ångest

Det är motigt nu.

Ännu inte ett BB från Landet, så vi har tvingats inse att minst två års vänttid på BB för vår del nog inte är en orimlig gissning. Vi känner oss trötta och slitna och undrar hur i herrans namn vi ska ha kvar någon energi till att vara föräldrar när den dagen väl kommer?

Vi försöker fokusera på annat: jag har börjat på en ny tjänst och maken känner också för förnyelse på arbetsfronten. Gudarna ska veta att vi behöver få ny energi i våra liv just nu.

Svärfar ringde igår och pratade med maken om lite av varje, och varje gång han ringer så ställer han även frågan "Har ni hört nåt?". Maken var på ganska dåligt humör efter att ha varit på en anställningsintervju för ett jobb som han hade stora förhoppningar om innan, men som nog kanske visade sig vara något annat än det han hade tänkt. Så jag hörde hur han var rätt bitter och trött på rösten när han svarade "Nej, det händer ingenting. Tvärstopp.". Svärfars mummel hördes i luren, och sedan maken igen, märkbart irriterad: "Nej, det tar nog några år till." Nytt mummel. "Nej, vi vet ju hur många familjer som är före oss i kön och det är ingen av dem som har fått BB så vi har en bra bit kvar." Mummel igen. "NEJ, det kommer ta MINST ett år till, och det är ju bara till BB - sedan kan det ju ta upp till ett år till resebesked efter det. Mera mummel och ett svar från maken som kom snabbt som från en spottkobra: "Nej, vadå? REAlist är vad jag är!"

Jag som satt bredvid och bara hörde halva samtalet visste precis vilka svärfars repliker var, och den sista kommentaren var självklart "Jaha, du är pessimist?".

Ursäkta oss - men vad skulle ni ha varit vid det här laget? Och som sagt, det är inte ens att vara pessimist att tro på ständigt ökande väntetider - det är att vara realist. Det är så det ser ut i adoptionsvärlden idag. Och det kommer varje dag oroande besked om samarbeten som ska ses över och kanske avbrytas (nu senast Vietnam), som påverkar kötiderna för övriga länder drastiskt.

Min bloggkompis och allrakäraste vän i cyberrymden, Pipeline, har de senaste veckorna fått känna på vad de nya, åtstramade reglerna för hemutredningar och adoptioner innebär. Jag blir helt galen av frustration och vanmakt när jag läser om deras kamp för att få adoptera. Minnen av vår kamp som var som värst för ett år sedan vaknar till liv och blodtrycket stiger automatiskt till det dubbla.

Och snart är det dags för oss att ta kontakt med familjerätten för att få ett förnyat medgivande, eftersom dessa bara gäller i två år, och i april 2009 har dessa två år gått för vår del. Jag blir yr och illamående av ångest inför hur mycket hemutredarna kommer jävlas den här gången (givetvis är det inte det de gör, men det är så det känns), och tanken på nya läkarundersökningar och blodprov gör mig kallsvettig efter den senaste upplevelsen.

Under tiden fortsätter livet och familjebildandet runt omkring oss - människor som träffas, som blir ett par, som gifter sig, som blir förstagångsföräldrar, som blir flerbarnsföräldrar, som bygger hus, som flyttar bort, som flyttar hem osv, och inte nödvändigtvis i den ordningen. Magar växer i snabb takt (och nu menar jag inte av för mycket mys i TV-soffan. Eller vad fan vet jag var folk tillverkar sina ungar, förresten.) och att få foglossningar och skita ut en tresitssoffa och spricka på alla ledder och lida av hemorrojder och urinläckage och annat känns som ett så orättvist löjligt enkelt, fullkomligt underbart och avundsvärt sätt att få barn på. Och alla andra som adopterar har väldigt snabba och smidiga processer och de som har ställt sig som sökande flera år efter oss är redan hemma med barn. Ja, jag är givetvis fullkomligt objektiv i mina observationer.

Vi känner oss lite grann som att vi börjar vara tillbaka på ruta ett, dvs rutan innan hela adoptionsprocessen, då vi med lång näsa och god min tog emot och gratulerade till alla besked om graviditeter. Detta var ju något som blev betydligt lättare att hantera i och med att vi startade adoptionsprocessen - snart skulle ju vi också vara föräldrar! Det var i januari 2005.

Följaktligen börjar tålamodet tryta på alla plan, tyvärr även med oskyldiga nära och kära. Därför fick svärfar bara snäsanden och fräsanden till svar i telefonen igår. Och därför svarar jag med enorm irritation när min bästa vän och favoritgumma klagar över "svindyra profylaxkurser" (som kostar c:a en hundradel av en genomsnittlig adoption), och klagar över att profylaxkursen är förlagd på en så dålig tid (vilket i själva verket har mer att göra med det faktum att de har valt att ha hästar och därför bor på landet, 5 mil från stan och kursen). Jag orkar inte med de känslorna. Jag älskar mina vänner och min familj och det är inte deras fel att vi inte kan få barn lika snabbt som dem. Men samtidigt orkar jag i detta läge helt enkelt inte med att lyssna på gnäll om sådant som i mina öron framstår som petitesser. Det måste vara tillåtet för oss att tjura ihop mellan varven. Vi pallar helt enkelt inte med att vara förstående inför alla andras situationer jämt och samtidigt känna oss så jävla ensamma i vår egen situation. Jag vill gärna tro att vår reaktion enbart är mänsklig.

Och samtidigt vill jag definitivt inte att folk runtomkring oss ska börja tassa runt på tå och väga varje ord på guldvåg av rädsla för att vi skulle råka bli ledsna eller irriterade av det de säger.

Fan i helvete. Jag tror jag blir galen snart. Nej, det blir till att dränka sig i jobb tror jag - så fort jag får tid över att tänka blir jag knäpp.

Hur länge orkar man fast man inte orkar?

Jag blev till slut tvungen att mejla vår landansvariga på Organisationen och ställa lite mer konkreta frågor om läget eftersom väntan börjar kännas riktigt plågsam.

Jag frågade:

• Hur många familjer har vi före oss i väntan på BB?
• Har jag rätt i min farhåga att det inte har kommit ett enda BB sedan vi skickade våra handlingar i december förra året?
• Hur länge har de som nu väntat längst på BB väntat?

Svaren blev, precis som jag misstänkte, föga upplyftande:

Vi har fem familjer före oss i väntan på BB.

Inga vanliga BB har kommit sedan vi skickade våra handlingar. Endast ett BB via "Barn söker föräldrar" och det var i mars.

De som har väntat längst på BB har väntat sedan maj 2007, dvs 16 månader. And counting.

Så nu har vi fått bekräftat våra misstankar om att vi måste ställa in oss på att vi inte kommer få BB förrän tidigast nästa sommar - förmodligen är det i tidigaste laget. Det är nog lika bra att ställa in sig på nästa årsskifte. Alltså ett år längre än det år vi hade hoppats på. Och det känns inte alls osannolikt att Landet kommer att få samma utveckling av väntetiderna som Kina (som gick från 9 månader till två år och mer inom loppet av ett halvår, och idag pratas det om FYRA års väntetid).

Jag kan inte räkna antalet gånger som vi under den här adoptionsresans många år sagt att vi inte orkar mer. Att nu skiter vi i det. Vi orkar inte, vi orkar inte, VI ORKAR INTE!!!

Och varje gång har vi slickat såren, spottat i nävarna, bitit ihop lite till, försökt fokusera på de positiva bitarna i tillvaron och vi har ännu en gång orkat lite till. Men just idag känns det som att gränsen börjar vara nådd för hur mycket väntan och osäkerhet jag orkar med.

Men en sak vet jag att jag orkar med och det är den nybakta kakan som står på köksbänken och nog precis blivit lagom avsvalnad.

H-e-l-a kakjäveln ska vi fanimej trycka i oss.

Deprimerande nyheter

Det händer absolut i-n-g-e-n-t-i-n-g på BB-fronten. Det har inte kommit ett enda BB från Landet sedan vi skickade vår ansökan i December förra året. Det är lite drygt åtta månader sedan. Skulle det här ha varit en graviditet skulle vi varit väldigt nära målsnöret nu. Skulle det som gällde när vi skickade vår ansökan, dvs c:a 12 månader till BB, fortfarande gälla skulle vi inte heller ha någon tid kvar värd att nämna. Men det kan vi ju nu inse bara är att glömma. Vi har fem familjer före oss i väntan på BB, och det är bara familjerna från vår (svenska) organisation. Lägg därtill alla familjer i Landet, samt alla familjer från andra länder som liksom vi väntar på det magiska telefonsamtalet. Jag har gått ifrån att för några veckor sedan tänka "Tänk om Parveln är född nu?" till att fundera på om det ens är realistiskt att tro att vi kommer få BB nästa sommar.

Jag fick i veckan ett mejl från en annan tjej som väntar BB från vårt barnhem. Hon hade mejlat vår landansvariga för att höra vad som (inte) händer i Landet eftersom det verkar gå väldigt trögt nu. Vi hade nämligen fantiserat lite om att det under tiden barnhemmet saknade licens skulle hinna samlas några barn på barnhemmet, och att när licensen väl blev klar skulle det komma flera BB samtidigt. Svaret hon fick var att ja, det hade samlats några barn på barnhemmet men dessa hade samtliga blivit adopterade av familjer i Landet. De barn som nu var klara för adoption hade alla svåra särskilda behov, och vår landansvariga ville inte tillfråga familjer som väntade i kön om dessa eftersom det är väldigt jobbigt att behöva tacka nej till ett barn.

Mitt hjärta blöder för dessa barn och jag funderar på vilken typ av SN (särskilda behov) det kan tänkas knyttena har eftersom de betraktas som svåra? I dagsläget, då det har blivit mycket vanligare att barnen som adopteras till utlandet antingen är lite äldre eller har någon form av SN, har ju tröskeln höjts för vad man betraktar som ett svårt SN. Ååååååh, jag ser framför mig dessa små varelser som kanske aldrig kommer få nya föräldrar utan istället växa upp på barnhemmet. Jag blir så ledsen.

Och samtidigt vet jag att jag inte kan ta hand om alla världens barn som far illa - det är inte det som ligger bakom vår önskan att adoptera och det vore heller inte någon lyckad lösning för vare sig oss eller barnet. Men under vår adoptionsväntan så tvingas jag bli konfronterad med sidor av mig själv som jag inte är särksilt stolt över. Och medvetenheten om de här sidorna får mig att må ännu sämre.

Och med tanke på hur få BB det kommer från Landet just nu så innebär en förhoppning om att det ska börja komma fler BB indirekt att vi måste hoppas på: A) att färre barn ska bli adopterade inom Landet, och/eller B) att fler barn ska bli övergivna i Landet. Inget av alternativen känns som något jag vill hoppas på. Så kvar finns bara ett alternativ: att hoppas på att vi aldrig kommer bli föräldrar.

FAN vad enkelt att få barn den biologiska vägen! I alla fall psykiskt - de fysiska plågorna kan jag inte matcha.

Adoptionsskandal med stulna barn

Pipe Line uppmärksammade mig i hennes blogg på en ny adoptionsskandal där man har stulit barn i Indien och adopterat dem till utlandet. Mer finns att läsa här:

http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,1834535,00.html

Jag blir så heligt förbannad över människosynen som de inblandade måste ha. Jag mår fysiskt illa och mitt hjärta blöder för barnen, deras biologiska föräldrar och deras adoptivföräldrar som - antar och hoppas jag - har adopterat i tron att det hela har gått rätt till.

Förutom detta börjar grubblaren i mig måla Fan på väggen: Visst, de svenska adoptionsorganisationerna har järnkoll på sina samarbetsorganisationer i utlandet och det görs regelbundna besök till länderna och barnhemmen. Men hur ska jag som är en sådan grubblare någonsin kunna ta emot ett adoptivbarn med odelad glädje? Hur ska jag kunna vara helt och totalt 110% säker på att inga oegentligheter existerar i sättet som vårt barn har kommit till oss på?

Själva tillvägagångssättet efter att barnet har kommit till barnhemmet är ju noga kontrollerat av diverse myndigheter och instanser, och inga pengar finns att tjäna på att lämna ett barn för adoption via auktoriserade barnhem (som de barnhem som svenska adoptionsorganisationer samarbeter med är). Men i länder där man inte ser med blida ögon på ogifta mödrar - hur vet jag vad som hände innan barnet kom till barnhemmet? Det är inte osannolikt att det är mormor eller någon annan släkting som har lämnat barnet på barnhemmets trappa utan mammans samtycke. Om det faktiskt är mamman som lämnat barnet, redan på BB eller senare, så har det säkerligen varit med påtryckningar från alla möjliga håll.

Visst har jag ju hela tiden vetat att så är fallet, men när sådana här vidriga saker händer blir det ofrånkolingt att jag börjar fundera på gränsdragningar och gråzoner. Samtidigt som ingen anledning till att en förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn mot sin vilja borde vara ok så är tanken på att barnet med stor sannolikhet inte har blivit lämnat frivilligt av den biologiska mamman något vi som adopterar inte förväntas ha skuldkänslor för. Det är inget vi kan ändra på, det enda vi kan göra är älska barnet som har blivit oss givet och försöka ge det ett så bra och lyckligt liv som möjligt.

Men faktum kvarstår att det är mycket man hinner ha ångest över när man väntar barn genom adoption. Det må vara att en graviditet har sina våndor, sin ångest, oro och framförallt fysiska plågor. Men det känns ändå som att det är hanterligare - det är fokus på kroppen och allt som kan gå fel med en själv och med barnet. Man behöver inte ha ångest över huruvida man borde börja ta det som sin livsuppgift att omvända Indien och andra länder och få dem att inse att samboförhållanden och utomäktenskapliga barn är helt i sin ordning.

Snälla Parveln, kom hem nu - jag hinner bli tokig.

WOOOOOW!

Åh, Pipe Line har i sin blogg hedrat mig med en utmärkelse som bloggfavorit!

Jag blev alldeles själaglad och smått förlägen. Och fick enorm prestationsångest. Borde man inte blogga lite oftare än varannan månad för att hedras med ett sådant här utnämnande?

Och vem ska jag ge samma fina omnämnande förutom Pipe Line själv och MammaHella (som Pipe Line också gett samma utmärkelse)? Äh! Det står ingenstans i reglerna (tvärtom mot för hur Pipe Line verkar ha läst det) att man inte får ge utmärkelsen till den som gett den till mig, så here it goes (utan inbördes rangordning, däremot med massor av inbördes beundran)...

Reglerna är följande:

1. Du kan ge erkännandet åt fem personer…
2. … varav fyra läser din blogg
3. En måste vara ny på din blogg och bo någon annanstans i världen.
4. Länka till bloggen du fick detta erkännande av.

Pipe Line därför att hon kan skriva stort om små saker. Roligt om svåra saker. Tankeväckande och provocerande om viktiga saker. Dessutom är hon en ovärderlig vän i cyberrymden i denna ångestfyllda eviga väntan utan tillgång till föräldragrupper på BVC.

MammaHella därför att hon skriver om vardagen i en adoptivfamilj med barn i åldrarna 10-20 år och väntan på en lillabroster. För mig, som i dagsläget inte ens tror på att vi kommer bli en enbarnsfamilj, fyller hennes blogg mig med hopp. Den beskriver också glädjeämnen och problem som uppstår i en familj generellt och en adoptivfamilj specifikt. En outtömlig källa av kunskap och erfarenhet.

Kottemammans blogg är en härlig blandning av jobb, vardag, adoptionsväntan och en massa annat. Och jag känner igen mig i så mycket av det hon skriver. Jag följer deras resa mot barn med spänning, förväntan och besvikelse (när väntan blir längre ännu en gång).

Sedär - min egen BVC-föräldragrupp!

Enligt reglerna får jag ange fem bloggar, men det är nu den patetiska omfattningen på mitt bloggsurfande avslöjas. Det här är de enda bloggar jag följer i dagsläget (inte för att frånta er något av malligheten över umärkelsen - jag har ju valt bloggar med kvalitet att följa!). Inte för att jag inte har hittat fler eller för att det inte finns fler jag tycker verkar intressanta. Jag har helt enkelt en åkomma som kallas internetberoende och för att hålla den i schack måste jag hålla min blogglista kort.

Jag kollar förvisso på massa amerikanska bloggar som handlar om familjer som adopterar från "vårt" barnhem, men de tänker jag inte länka till eftersom jag vill hålla Landet hemligt från de få som inte redan vet eller har räknat ut på egen hand vilket det är.

Så ni som fått utmärkelsen - känn er speciella, ni har stått ut i mängden och fångat mitt intresse med era ord och era personligheter!

Om att vara kluven

När jag startade den här bloggen skrev jag att förutom syftet med att att utgöra en ventil för mig så hoppades jag även på att kunna beskriva för omgivningen de frustrationer vi har mött under resans gång. Inte nödvändigtvis för att vi tror att våra frustrationer och mödor är värre eller så mycket mer värda än någon bioförälders. Nej, mer för att de är annorlunda jämfört med de som gravida och bioföräldrar upplever.

Jag har börjat få indikationer på att min undervisning om adoptionsprocessen och de tillhörande frustrationerna har fått ganska stor genomslagskraft hos mina vänner. Kanske lite för stor.

Det senaste exemplet utspelade sig för ett par dagar sedan. En av mina allra närmaste och goaste vänner var på bilsemester med sin familj och stannade till hos oss ett par nätter. Vännen har två små parvlar i åldrarna 1,5 och 5 år och har således inte särskilt mycket egen tid. När man inte har så mycket egen tid måste allt gå snabbt. Till exempel duschning och toabesök. Eftersom hon nu hade Finisen som lekfarbror och mig som Besvärlig Tjatkärring åt barnen kostade hon på sig lyxen att ta med sig en tidning till toabesöket. Tidningen blev Vi Föräldrar (som jag provprenumererade på i tre nummer innan känslan av wannabe-förälder blev allt för stor när jag läste om nattning och matvägran osv.).

När hon kommer ut från toaletten viftar hon uppjagat med tidningen, andas häftigt och rabblar irriterat en lång harang på en enda utandning: "Alltsåursäktamigmenommanredanharkunnatkn*llasigtillTREungarsåskamangeFANi-atttauppplatsiadoptionsköernadåharmanförbannemigingetdärattgöra!!!" Hennes bröstkorg häver häftigt upp och ner och ansiktet är lätt rödaktigt. Kan förvisso vara från toabesöket, men jag sätter mina pengar på läsningen som orsak.

Det som orsakat hennes utbrott var alltså en artikel i tidningen om en familj med tre biobarn sedan tidigare som nu adopterade ett syskon. Samtidigt som jag ju djupt, innerst inne egentligen håller med henne kan jag inte riktigt tillåta mig själv att ge utlopp för de känslorna. För det är inte jag eller hon, eller ens Sverige, som bestämmer vem som får bli adoptivförälder eller inte. Det är adoptivländerna. Och om jag inte accepterar hur de väljer så innebär det indirekt att jag inte accepterar att de väljer oss som föräldrar heller...

Ingenting är enkelt inom adoptionsvärlden. Eller så är det i mitt huvud det blir alldeles för komplicerat.

Jag är hur som helst väldigt tacksam för det rörande engagemanget från denna goa vän och alla andra som nu och då svär och gormar å våra vägnar. Det vore faktiskt rätt skönt att få spy lite mer galla själv, istället för att vara så helylle-präktig och förståndig och försvara processen och de delar i den som jag själv ifrågasätter.

Men i slutändan handlar det om att jag vägrar se mig själv som ett offer. Adoption innebär en fantastisk möjlighet (alltså inte rättighet) för oss att kunna bli föräldrar, vilket vi aldrig skulle ha kunnat bli annars. Hur skulle jag då kunna eller vilja göra något annat än att försvara hur processen ser ut?

Det är den som kommer ge oss vårt barn.

Glada nyheter och fantasier

I torsdags fick vi äntligen det besked vi gått och väntat på ett bra tag. Nej, inte BB, era stollar - det är det alldeles för tidigt för.

Men vårt barnhem har äntligen fått sin auktorisation förnyad av Landets statliga myndighet för adoptioner. Deras auktorisation gick ut ett par månader efter vi hade skickat iväg vår ansökan och under den tiden har inga adoptionsärenden kunnat handläggas. Familjer som hade fått BB och väntade på RB har fått bita sig i läppen av frustration medan månaderna har passerat förbi. Precis som att väntan mellan BB och RB för Landet (4-10 månader) inte är nog lång utan dessa extra månader.

Men nu är auktorisationen förnyad och verksamheten kan fortsätta. Vi har fem svenska familjer före oss i tur på BB, och sedan tillkommer ju X antal familjer från övriga världen. Men jag har lyckats snoka upp några av de svenska familjer som väntar på BB från vårt barnhem, så jag kommer kunna ha lite koll på när vi avancerar i listan genom att dessa familjer får BB.

Återigen känns det hela lite mer på riktigt. Inser att det pausläge som inträdde när auktorisationen gick ut nog har bidragit en hel del till känslan av "Jag, förälder? Yeah, right!" som har varit min mest påtagliga känsla de senaste månaderna. Känslan har varit ganska exakt likadan som den vi hade när det såg som mörkast ut och vi trodde att vi inte skulle kunna adoptera överhuvudtaget. Inte samma sorg och frustration givetvis, men definitivt samma luttrade och skeptiska känsla och inställning.

Men nu ska det börja rulla på igen. Jag känner hur jag automatiskt förbereder mig på att bli förälder igen. Nu börjar tankarna på vårt barn pocka på uppmärksamhet igen. Måntros om Parveln är född nu? Eller kommer födas inom kort? Undras om pausen i väntan på ny auktorisation kommer innebära att flera svenska familjer kommer få BB samtidigt eller snabbt efter varandra? Barn har ju antagligen fortsatt att komma in till barnhemmet under tiden, det är bara BB som inte har kunnat ges.

Äh, ingen idé att fantisera. Det blir när det blir.

Om vinnare och förlorare

Med jämna mellanrum - och på senare tiden med de ökande väntetiderna allt oftare - så dyker det upp trådar i diskussionsforum eller klagomål hos adoptionsorganisationerna om hur kösystemet fungerar.

Jag förstår ingenting av klagomålen. Kösystemet idag fungerar på så sätt att man kan ställa sig som sökande hos en eller flera adoptiosnorganisationer så snart man tänker tanken att man kanske så småningom kommer att adoptera i framtiden. Man kan göra detta innan man har gjort (eller ens anmält sig för) hemutredninng, innan man gått föräldrautbildning och innan man definitivt har bestämt sig för att man vill adoptera.

Könumret fungerar sedan som så att man skickar den färdiga hemutredningen till adoptionsorganisationen för att få besked om vilket/vilka länder man förhoppningsvis kan passa in på. Därefter så ställer man sig aktivit i Sverigekön till en eller flera länder, beroende på hur pass lyckligt lottad man är i termer av att passa in på flera/många länder. Då gäller alltså det datum som man anmälde sig som sökande som ködatum, vilket i praktiken innebär följande:

Familj 1 anmäler sig som sökande i mars 2007. De tänker göra några IVF-försök till, men vill förbereda sig för en eventuell adoption.

Familj 2 anmäler sig som sökande i juni 2008. De har gjort upp med biobarn-sorgen, är i sluttampen av sin hemutredning och kommer få sitt medgivande i augusti. De vill nu adoptera, och fort ska det gå!

Dessa två familjer skickar in sina medgivanden till adoptionsorganisationen ganska precis samtidigt, i slutet på augusti 2008. Då har Familj 1 nästan 1,5 års kötid medan Familj 2 har 2 månaders kötid. Detta innebär att Familj 1 kommer (förutsatt att de inte har "problem" i form av kort äktenskapslängd, kroniska sjukdomar, fel ålder, för högt BMI eller liknande) få skicka sin ansökan mycket snabbare än Familj 2.

Detta är för mig det enda rättvisa kösystemet som är möjligt. Kritikerna tycker att det vore ett mycket rättvisare system om man inte fick anmäla sig som sökande förrän man hade ett medgivande i sin hand. Eh, ursäkta mig... NEJ!

Det nuvarande systemet bygger på att man när man är så pass intresserad av adoption att man tar reda på hur kösystemet fungerar (vilket står att läsa på samtliga adoptionsorganisationers hemsidor) så kan man ta ställning till huruvida man vill ställa sig i kö eller inte.

Med det kösystem som kritikerna (läs: de med dåligt könummer) föreslår så skulle vi och många andra familjer med oss varit helt i händerna på senfärdiga hemutredare och andra omgivande faktorer som skiljer sig VÄLDIGT mycket från kommun till kommun. I vårt fall fick vi först vänta ett halvår på att få gå föräldrautbildningen, sedan tog det 14 månader från det att vi anmälde oss för hemutredning tills vi hade medgivandet i vår hand. Så enligt kritikernas sätt att tänka skulle det då ha varit helt i sin ordning och jätterättvist att vi skulle ha blivit sinkade 20 månader i sökandekön.

Förmodligen bor samtliga kritiker i kommuner där de får göra hemutredningen samtidigt som föräldrautbildningen och där det inte är någon kö till hemutredning. Det tar förmodligen bara en månad att få medgivande också. Kanske kommunen rent av bedriver uppsökande verksamhet och behöver ragga ofrivilligt barnlösa till hemutredningar?

Verkligen jätterättvist att vi inte skulle tillåtas ställa oss som sökande när vi vill, utan skulle måsta hamna på sjuhundrafemtioelfte plats i kön på grund av pissiga regler om krav på att man går föräldrautbildningen först, och pga av hemutredare som hör hemma på zoo bland de andra sengångarna.

J-ä-t-t-e-r-ä-t-t-v-i-s-t.

För mig låter det som den avundsjukes röst. Precis på samma avundsjuka sätt som jag är omåttligt irriterad på ländernas fjantiga syn på vad som är hälsa och inte. Och på precis samma sätt som jag tycker att familjer som redan har flera biobarn (eller för den delen flera adoptivbarn också) kan hålla sig borta från adoptionsköerna. Och att förlossningsskräck inte är ett legitimt skäl att få adoptera.

I dagens situation med eskalerande väntetider och förtvivlat långa köer fulla med frustrerade och närmast desperata sökanden blir vi sökande som hyenor mot varandra. Det är en trist utveckling men förmodligen fullt mänskligt. Ungefär som om biobarnfödslar skulle gå till på så sätt att man åkte in till BB höggravid med värkar men att man sedan inte födde sitt eget barn. Istället skulle det på BB finnas barn till en tredjedel av de inkommande föräldrarna. Dessa skulle tilldelas föräldrarna utifrån den ordning de kommer in. Ser ni scenen framför er?

Dörröppningar igenproppade med fyra höggravida kvinnor som försöker komma igenom samtidigt, hårtussar som flyger, krokben som läggs ut, blivande fäder i rallarslagsmål. Alla med bara en tanke i huvudet: "Vi vill INTE vara förlorarna i detta!"

Någonstans, oavsett system, så kommer alltid någon att vara förlorare. Men med tanke på att det till exempel inte finns några regler och abosluta krav på hur lång tid en hemutredning får ta - vilket medför kopiösa skillnader beroende på kommun och hemutredare - så är dagens kösystem det närmaste rättvisa vi kommer.

Hollywood, Here I Come!

Efter mitt senaste inlägg så fick jag mejl från en vän som följer min blogg:

"Men Brummelisa!

Om det inte vore för din blogg och att jag är väldigt frågvis när vi träffas så skulle jag tro att DU gick och kvittrade, myste och jollrade hela väntan!!! Det syns ju liksom inte utanpå hur man mår inuti (jo ibland, men du vet vad jag menar) Så jag röstar på ditt alternativ nummer två. Lögn :-)"

Detta följdes av en reaktion från min sida bestående av ett stort "UH..!?!??!" Herre jösses, jag som inte ens försöker låtsas vara klämkäck! Borde jag satsa på att bli Hollywood-skådis? Eller kvinnlig sol-och-vårare? Man har ju tydligen potential...

Även om jag verkligen är genuint förvånad över hur jag har kunnat misstas för en kattmynta-junkie så är det ju också så att jag gjort ett medvetet val att inte gå omkring och förpesta min omgivning med klagomål och gnäll. Jag orkar inte ens lyssna själv...

De som frivilligt söker sig till min blogg får däremot ta emot allt det som jag inte orkar höra mig själv upprepa IRL. Detta är ett mycket medvetet val från min sida: ut med skiten på bloggen och lägg sedan inte någon mer energi på att gnälla om saker som du inte kan påverka. Jag har nämligen ett mantra som består av samma bön som deltagarna på AA-möten ber:

“(Gud) Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.”

Jag är varken troende eller alkoholist, men den är tillämpbar på precis allt i tillvaron och kan verkligen skänka lite mer - dock inte fullständig - sinnesro om man använder den inställningen.

Adoptionsväntan är inget undantag. Jag är ingen övermänniska som klarar av osäker väntan med ständigt ändrade premisser och målgång bättre än vad någon annan gör/skulle göra i samma situation. Jag har bara accepterat tingens tillstånd och väljer att lägga den energi jag har kvar (för energi kräver väntan ändå) på sådant som jag kan påverka.

Jag har heller ingen överdriven inneboende barmhärtighet mot mina medmänniskor som gör att jag skonar dem från en aldrig sinande ström av oro, sorg och andra jobbiga känslor. Det är helt enkelt bara så att det är ett bra tag sedan jag själv blev less på att lyssna på det hela. Det räcker med att frustration, väntansleda, avundsjuka och barnlöshetssorg hela min vakna tid ständigt snurrar runt i bakhuvudet. Jag orkar inte behöva höra tankarna också. Så det är för att skona mig själv. Utöver det jag ger utlopp för här på bloggen så väljer jag att fokusera på annat.

Ett annat sätt att uttrycka min strategi på kanske är:

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det.

Ni som inte känner mig utanför den här bloggen satte förmodligen kaffet i vrångstrupen vid den sista meningen. "Yeah, right! Tjejen är ju en enda stor neuros som bara fokuserar på elände och hur fantastiskt synd det är om henne!"

Jag håller med! På bloggen. Hela syftet med att jag startade den var att den skulle vara min ventil. Det är fortfarande huvudsyftet. Så att jag ska kunna bete mig som folk i vardagen.

I livet utanför bloggen är jag alltså en fantastiskt skojig, härlig och god människa som ser positivt på allt!

Mm, eller hur?

Nej, livet är inte så svart eller vitt. Men mejlet från min vän fick mig att börja fundera på om jag har lyckats för bra med min uppdelning av känsloyttringarna.

Jag får nog helt enkelt börja bli lite surare, grinigare, deppigare och bittrare IRL igen. Annars kanske någon tror att jag är psykopat. Eller i alla fall har fått en fläng. Eller börjat knarka. Och inget av de alternativen accepteras hos någon som vill adoptera ett barn.

Det är så mycket man måste fundera på under en lång adoptionsväntan.

Är jag den enda?

Idag har inte mindre än fem timmar spenderats på Det Stora Blågula Varuhuset.

Vi hade en massa saker på inköpslistan, däribland en spjälsäng med tillbehör såsom madrass, spjälskydd, täcke, kudde, sängkläder osv.

Inte för att vi kommer behöva det till vårt eget barn inom en överskådlig framtid, utan för att det är praktiskt för alla våra nattgäster med barn. Jag vet att jag använde samma (bort)förklaring när vi köpte en matstol för barn upp till 13 kg, men den här gången menar jag det verkligen.

Det känns inte ett dyft som att det var vårt eget blivande barn vi handlade till. Och det känns jäkligt trist. Som att vårt barn kommer få använda några begagnade saker som ändå råkade finnas i huset.

Hur gör de människor som väntar flera år på BB och bara verkar kvittra och mysa och jollra hela väntan? Som pysslar och donar och handlar och är sprickfärdiga av nervpåfrestande lycka? Som aldrig verkar ha en svacka där de känner "Fan tro't att vi kommer bli föräldrar."

Jag har tre tänkbara förklaringar:

1. De går på kattmynta hela bunten
2. De ljuger som en häst travar (kanske till och med för sig själva)
3. Jag är den enda blivande adoptivföräldern som känner så här.

Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att det inte är det tredje alternativet som är förklaringen.

Då föredrar jag faktiskt mycket hellre scenariot med kattmyntaknarkande blivande föräldrar. Men hallå - varför upptäckte ingen det i hemutredningarna?

Om att (inte) berätta för chefen

Som jag tidigare skrivit om är jag tämligen avundsjuk på biosättet att få barn på när det kommer till hur hemlig man kan välja att vara.

Det har stört mig något så otroligt att jag råkade försäga mig på jobbet angående vår adoption redan innan vi hade skickat iväg våra handlingar. That was SO not how I had planned it! Och nu är det säkert en hel del läsare som undrar hur glappkäftad man egentligen kan bli?

Svaret är: ganska!

Jag var väldigt seg i huvudet av biverkningar från blodtrycksmedicinen och började på fikarasten berätta om mitt och makens gemensamma besök på vårdcentralen. Lite för sent frös jag till is och insåg att man inte vanligtvis går och lämnar blodprover samtidigt... Och mycket riktigt så började frågorna smattra: "Men VA? Var ni där samtidigt?" och "Varför var ni där båda två?" och jag insåg att det inte fanns ens en mikroskopiskt stor chans att jag skulle lyckas slänga ihop en hållbar lögn som förklaring. Så alltmedan jag inombords muttrade "Helvete, helvete, helveteee!" förklarade jag hur det låg till. Svarade i tur och ordning på standardfrågorna om vilket land, huruvida vi får välja kön och lyssnade för sjuhundranittiofjärde gången på bedrövade pustanden och ifrågasättanden om vaaaaarför det ska behöva ta så lång tiiiid?

Efteråt hade jag en obehagskänsla i magen som inte går att förklara. I och med att jag försade mig i ett så tidigt skede så visste jag att jag nu hade att se fram emot åratal om frågor om hur det går och om vi har hört nåt.

Men värst av allt: jag skulle bli tvungen att prata med chefen om detta betydligt tidigare än vad som är brukligt eller tillrådligt i adoptionssammanhang.

Detta har jag emellertid skickligt förträngt. Eller rättare sagt: det har känts så otroligt töntigt att ta upp detta med honom så här långt innan. Han är en väldigt bra chef med modern syn på föräldraledighet och ser mer till sina anställdas personliga utveckling än sin egen personliga situation. Men jag kan ändå inte bli av med mina farhågor om att jag, om jag berättar om våra planer, riskerar att räknas bort i sammanhang där jag i allra högsta grad vill finnas med i tankarna, såsom olika utvecklingsprojekt, nya tjänster osv.

Så jag har skjutit på detta i ett halvår nu. Och i förra veckan fick jag betala priset för detta.

Vi hade en teambuildningdag på jobbet, och jag hade bland annat konstruerat en tipspromenad. Tipspromenaden var lite annorlunda på så sätt att frågorna bestod av bilder och de tre svarsalternativen likaså. När vi sedan skulle gå igenom svaren läste jag upp frågan/beskrev bilden och de olika lagen fick ge sina förslag på svar. På en av frågorna (som bestod av ett foto på mig och Finisen) gastade en av tanterna: "Det ska vara kryss för ni ska adoptera från Landet!"

Det var inte rätt svar.

Hon ropade h-ö-g-t och alla satt knäpptysta eftersom de ville höra vad de rätta svaren var, så något annat alternativ än att chefen definitivt hörde det fanns inte. Jag blev iskall och inombords lät det ännu en gång "Helvete, helvete, helveteeee!" och även lite inslag av "Men förbannade kärring, var fick du DET ifrån???"

Orättvist av mig - javisst! Men panik är nog bara början till en beskrivning av vad jag kände där och då.

Nåväl, vi gick raskt vidare i genomgången av svaren och än har jag inte pratat med chefen om detta. Det bär mig så otroligt emot. Om jag pratar med honom nu och OM vi skulle få BB c:a ett år efter vi har skickat ansökan (vilket jag tvivlar på eftersom det av olika anledningar stått stilla i Landet ett tag), och OM vi ponerar att vi skulle få åka och hämta barnet redan efter 6 månader, så skulle det innebär att vi åker i juni 2009. Om vi jämför det med en födsel av ett biobarn så motsvarar det att kvinnan tre månader innan hon blir gravid stegar in till chefen och meddelar att hon och gubben tänkte ta och tumla runt i sänghalmen lite och se om de lyckas bli med barn.

Lika sugen som den kvinnan skulle vara på det, lika sugen är jag på att redan nu dra in chefen i detta.

Tidsmaskin till utlåning, någon?

Förebyggande åtgärder mot adoptionsdepression

En sak till bara:

Har med stort intresse följt några trådar i olika diksussionsforum som har handlat om Post Adoption Depression Syndrome (PADS). Det finns alltså en motsvarighet till förlossningsdepressioner bland adoptivföräldrar.

Jag hoppas naturligtvis av hela mitt hjärta att vi slipper uppleva det, men samtidigt kändes det skönt att få alla de tankar jag har hunnit ha (och som gett upphov till en hel del fundersamhet kring varför jag tänker så) bekräftade. Tankarna har, något kondenserade, sett ut så här:

"Förmodligen kommer jag väl när jag väl kommer hem med barnet får en fullständig chock över hur jobbigt det är att vara förälder. Jag kommer antagligen hålla på att dö av tristess hemma och känna mig som världens sämsta mamma av den anledningen. Jag kommer få ångest och skuldkänslor över hur jag känner och det kommer på grund av sömnbrist och chock inte finnas någon energi till att glädjas över barnet som man har längtat efter i så många, många år."

Jag är obotlig cyniker och tämligen luttrad ifall någon har missat det, eller ifall det finns nytillkomna läsare.

Tankarna jag har brottats med har gjort mig mycket tveksam till om jag är lämpad som (adoptiv)förälder. Efter att ha läst om personer som har drabbats av PADS är jag lugnad. Mina skräckscenarion är en utmärkt förberedelse inför något som inte är ovanligt att nyblivna adoptivföräldrar upplever. Det faktum att jag är cyniker (eller kanske realist?) gör att jag inte har några rosaskimrande drömbilder om livet som förälder. Snarare väljer mitt (skruvade?) huvud att sortera ut allt det jobbiga som jag ser vara delar av föräldraskapet i olika familjer och blanda ihop det till en härlig brygd där jag föreställer mig vår familj och mitt föräldraskap.

Kan man bli annat än positivt överraskad då?

Fast nu har jag ju redan tänkt den tanken, vilket innebär att jag nog egentligen kommer att förvänta mig att allt ska gå mycket lättare och bättre än jag trodde.

Vilket ju kan komma att innebära ett brutalt magplask.

Snärjigt.

Barnlöshetsblues

Ni har väl redan märkt att jag fungerar som de flesta låtskrivare: jag skriver när tillvaron är motig. Så consider yourselves warned för here we go med mera gnäll!

(föreställ er en fårad blues-snubbe och tänk er en typisk blueslåt om fru-som-tagit-till sjappen-och-gubbe-som-blivit-lämnad-och-dessutom-förlorat-jobbet-och -blivit-vräkt):

Jag är så förbannat less på denna väntan
den leder ingenstans
ow-ow-ooooow
jag sa, jag är så förbannat less på denna väntan
den leder ingenstans

andra får ett och två och tre barn
både bio och adoptiv
de försöker jämföra resor
men de fattar ingenting
ne-he-he-hej, de fattar ingenting

Det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues
det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues

Jag är så avundsjuk på gravida
och den uppmärksamhet de får
jag är så avundsjuk på adoptivfamiljer
som borde varit våååå-hå-hå-hår

Det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues
det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues

Och jag är så spyless på alla krav
jag sa, jag är så spy-hy-hy-hy-less på alla jävla krav
jag är en vanlig människa som äter, skiter, svär och har kort stubin
men när Parveln kommer måste jag vara snäll och lugn och fin
och samsova och trängas och svettas och få sparkar
för annars vete gudarna vartåt det barkar

...och bla bla bla... orkar inte skriva fler verser, men ni kan nog föreställa sig vad som finns i dem. Jag fyller kanske på med med mer längre fram. Just nu blev jag less på att lyssna på mitt eget gnäll.

Idag är en dålig dag

Det är mörkt, grått och kallt väder och det känns som att sommaren är över utan att den ens hann komma. Jobbet jag hade hunnit börja föreställa mig själv på, med avsevärt mycket mer kvalificerade arbetsuppgifter och högre lön visade sig vara en hägring. Och just idag kan jag inte föreställa mig att vi någonsin kommer bli föräldrar. Det känns som att det här är det närmaste vi kommer. Vi fick skicka iväg vår ansökan till Landet men jag kan inte i mina vildaste fantasier föreställa mig att det kommer resultera i ett barn.

Jag är låg och deppig och vill bara dra filten över huvudet och komma fram när världen är vacker igen.

Bläääääääääääääääääääääääää!

Khemiri-förälskelse

Efter att ha skrivit mitt förra inlägg har jag tänkt en hel del på om jag har blivit en överkänslig, självupptagen bitterfitta (ja, man får använda sådana ord - det finns de som ger ut böcker med dylika titlar), eller om jag hade rätt i att bli irriterad på Annika för hennes sätt att formulera sig.

Efter att ha läst gårdagens kvällstidning (låt mig här och nu klargöra att jag personligen inte lägger pengar på dessa skitblaskor - jag tjuvläser dem hos andra eller på flyget) har jag bestämt mig för det senare. Där fanns nämligen en intervju med Jonas Hassen Khemiri (som jag sedan förut är småkär i efter att ha varit på en helt fantastisk föreläsning med honom om språkets makt). Det ställdes en massa frågor om kärlek och familj, och en av frågorna var:

Vill du ha barn?

Och svaret var:

Ja, det vill jag. Någon gång och på något sätt.

Så oerhört bra sagt! Min tanke blir förvisso direkt att han måste säga det av en anledning. Antingen har han någon i sin närhet som vet att barn inte är någon självklar rättighet, eller så vet han att han själv inte kan ta det förgivet av en eller annan anledning. Men det är också mycket möjligt att det inte är så, utan att han bara är så oerhört sympatisk, empatisk och klok att han svarar som han gör.

Oavsett vilket så skulle vi behöva klona honom tror jag.

Irriterande Annika

I veckan blev jag irriterad på Annika Sörenstam. Nej, jag umgås inte i hennes kretsar och är inte golfintresserad. Jag vet fortfarande inte vad par och birdie (nam nam?) är trots att jag har fått det förklarat för mig vid ett antal tillfällen. Jag bryr mig helt enkelt alldeles för lite för att lägga det på minnet.

Men något jag definitivt har lagt på minnet är det jag läste i en av kvällstidningarnas sportbilagor på flyget i onsdags kväll. Annika har meddelat att hon lägger golfkarriären på hyllan. Hon är en av världens bästa golfare genom tiderna och hon har abonnerat på platsen som världsetta i många år. Men nu ville hon göra andra saker med och i sitt liv. Gott så.

M-E-N... (Tony Irving-betoning)! På frågan om vad hon gör om fem år så svarade hon: "Om fem år är jag väl gift och har två barn." Om vi bortser från giftermålet - som vi ändå kan anta kommer äga rum mellan henne och blivande maken - så tycker jag det i övrigt var ett stötande, synnerligen nonchalant och mäkta irriterande självsäkert uttalande. Annika är målinriktad och inte van vid att misslyckas. Jag kan faktiskt inte bestämma mig för om det vore förbannat rätt åt henne om hon brutalt skulle väckas upp ur detta rosenskimrande töcken, eller om jag för hennes skull hoppas att det kommer bli som hon planerar.

Jag vet inte om jag är helt skadad av den värld som kommit att bli min hemvist = de ofrivilligt barnlösas värld, eller om jag faktiskt är i min fulla rätt att anse att hon borde veta bättre än så med tanke på hennes ålder (38 år i år). Har hon verkligen ingen i hennes bekantskapskrets som vet att det inte bara är att beställa ett - än mindre två - barn? Det får vi ju i och för sig verkligen hoppas att det inte finns, för de kan i så fall inte ha det lätt med en sådan kompis/syster/granne.

Nej, nu har jag nog bestämt mig. För Annikas skull är det nog bäst om hon får de två beställda barnen inom fem år. Uppvaknandet kommer bli alldeles för brutalt annars.

Wannabe-förälder

Igår shoppade jag de tre första plaggen åt Parveln. Jag hade planerat detta i ett bra tag och nu var det dags att kliva in i detta Mammornas (ja, så många pappor brukar jag inte se bland hyllorna) revir och börja muta in mitt eget område.

Jag hade hoppats på pirrande känslor av förväntan, glädje och upprymdhet över det faktum att jag handlade kläder åt vårt barn. Stort. Väldigt stort.

Tvärtom kändes det mindre den här gången än alla de gånger jag har handlat kläder åt andras barn. När jag har shoppat kläder åt andras barn har jag lätt kunnat få fullständigt fnatt och gripas av köphysteri åt alla coola, söta, tuffa kläder som jag bara måste haaaaaa!

Nu tänkte jag mest: "Jag har ingen aning om storlek. Kan man klä en kille i rosa i Landet? Kommer de ta tillbaka Parveln då? Bäst att köpa grönt. Plysch kommer ju vara omodernt när det är dags för Parveln att använda kläderna. Stackars barn, kommer vara hopplöst ute. Äh, who am I kidding? Vi kommer väl aldrig bli föräldrar heller. Vilket skämt att jag går här och låtsas köpa kläder till mitt barn..."

De uteblivna glädjekänslorna gav istället upphov till en stor tomhet. Det blev bara ännu mer påtagligt hur länge det är kvar tills vi får BB, för att inte tala om hur länge det är tills vi får hämta hem Parveln.

Nej, shopping i ett så här tidigt stadium var inte något för mig, det blev helt klart. Jag har fått bekräftat att jag inte kommer kunna hoppas, förbereda eller planera förrän tidigast då vi har fått BB.

Fram till dess kommer jag hålla mig ifrån klädshopping. Den påminner mig bara om vad jag inte har. För att inte tala om de små illgröna kläderna som ligger i garderoben och sticker mig i ögonen.

Jag känner mig som en wannabe-förälder. En dålig kopia på originalet.

Idag är jag låg.

DHL = storken?

Det är i väldigt överraskande detaljer som det märks att vi väntar barn. Den absolut största delen av tiden rullar livet bara på som vanligt - man jobbar, äter, skiter och sover. Kanske tränar lite. Renoverar lite. Drömmer om semesterresor till långväga resmål. Allt är med andra ord precis som vanligt.

Så kommer det plötsligt något i min väg som får mig att närmast tvärnita, med full kraft slagen av tanken på att jag är på väg att bli mamma.

I veckan som gick var jag i Huvudstaden i jobbet. Jag kom travandes gatan ner från Centralen och såg en parkerad UPS-bil. Ni vet en sådan där svart pansarbil som ger associationer till filmer med fångtransporter och Harrison Ford. Och hjärtat stannade nästan i bröstet på mig. Plötsligt överväldigades jag av en massa tankar som flög runt i ett enda virrvarr: våra handlingar som medelst DHL (märk väl: UPS hade inte något som helst med saken att göra) fraktades till Landet i december, våra handlingar på ett bord eller i ett skåp någonstans långt, långt borta, att vi kommer bli föräldrar genom denna lunta med papper, att vi kommer få åka och hämta hem vårt barn, att... *vimmelkantig*

Allt detta medan målmedvetna huvudstadsbor och tillfälliga besökare ilade förbi mig på trottoaren, och min kollega pratade i en dimma där långt, långt borta.

Tanken var förbi lika fort som den kom och jag gick vidare mot dagens jobb, fullständigt förbluffad över vilka mekanismer som kan sättas igång av en svart transportbil en frusen onsdagmorgon med sömngrusiga ögon. Jag hade en aning sockerdrickskänsla i kroppen. Stegen kändes betydligt lättare och jag log inombords i aprilvädret.

Någonstans väntar faktiskt Parveln på oss!

Världens sämsta mamma, eller?

Nu har vi väntat barn i ungefär 3,5 månad och än känns det ingenstans. Jo, förresten - det märks i små, små detaljer.

Vi har till exempel successivt börjat byta ut "om det kommer en parvel" mot "när Parveln kommer". Det var långt ifrån någon självklarhet för oss att det var det senare som skulle bli fallet bara för att vi fick iväg en ansökan till ett land. Och det är långtifrån någon självklarhet ännu heller. Men det blir liksom inte hållbart i längden att fortfarande hela tiden reservera sig för alla eventualiteter. Vi måste fanimej på allvar börja förbereda oss mentalt på att bli föräldrar nu!

Vi borde ha köpt och läst all litteratur som finns om adopterade barn, anknytning osv. Vi borde ha läst på en massa om Landet och vi borde ha förberett det ena och det tredje. Men let's face it - än känns det inte verkligt.

Vi kommer förmodligen fara omkring som två skållade troll när vi väl fått BB.

Precis som MammaHella kan jag bli så otroligt avundsjuk på biologiskt familjebildande. Och då har jag ändå inte ens ett första barn ännu. Jag har hittills bara hunnit irritera mig på att allt är så självklart när det kommer till barnaväntande genom graviditeter, mammagrupper, BVC osv. MammaHella har fyra adopterade och ett femte på väg. Hon vet vad hon snackar om. Så jag tolkar hennes inlägg ovan som att de farhågor jag har är riktiga.

Jag kan bli så himla trött på allt som ska blåsas upp och kopplas till att barnet är adopterat. I de desperata försöken att göra allt så otroligt mycket bättre än de föräldrar som adopterade på 60- och 70-talen tycker jag det kan bli rena rama hysterin kring saker och ting ibland. ALLA vet bäst och ska med pekpinnen i högsta hugg pådyvla andra sin RÄTTA uppfattning (och ge dåligt samvete till de andra DÅLIGA föräldrarna) om huruvida man ska samsova med barnet eller inte, när det är OK att resa första gången med barnet, när det är OK att ha barnvakt första gången, hur länge man ska vara hemma med barnet innan det är dags för dagis osv. Barnen är väl förutom att de är adopterade också individer och personer, eller?

Eftersom jag är en person som vill göra allting rätt och undvika de misstag som andra har gjort före mig så misstänker jag att min oförmåga att ta itu med exempelvis anknytningslitteratur beror på att jag behöver lite ställtid för att samla kraft inför att läsa all litteratur med alla problem som kan tänkas uppstå. För så känns det. Inga rosenskimrande bilderböcker som visar bäbisens utveckling från befruktning till födsel, utan böcker som kan ge vem som helst prestationsångest och som jag är rädd kommer övertyga mig om att jag kommer bli världens sämsta (adoptiv)mamma.

Nämnde jag att det har börjat gå upp för mig att jag ska bli mamma? Att jag ska ha ansvaret för ett litet liv? Att jag har enorm prestationsångest? Och att jag har tankar som:

"Jag måste se till att vara en SUPERMORSA eftersom Parveln faktiskt hade kunnat hamna i någon annan familj med andra föräldrar. Ett biologiskt barn får liksom nöja sig med mig eller inte finnas alls. Den här ungen kommer hamna hos oss genom slump eller öde, så jag måste se till att det blir RÄTT!"

*gny*

Finn ett fel...

Jag var på kurs med jobbet i veckan som gick. Under middagen hamnade jag mittemot en riktig bimbo. Hon hade överhuvudtaget ingen etikett - satt bara och diskuterade interna saker med tjejen bredvid mig eftersom de kände varandra privat. Jag blev ganska snart omåttligt irriterad och gick därför in i min egen värld.

Hon kom dock efter en stund in på att diskutera barn och familjebildande. Utifrån vad den lilla nippertippan hade delat med sig av om sitt privatliv tidigare hade jag förstått att hon hade en 3-årig son. Hon blev tillfrågad om hon ville ha fler barn och svaret blev:

"Nej, jag känner nog att det räcker med ett barn faktiskt."

Och så efter c:a 2 sekunders paus:

"Däremot skulle jag kunna tänka mig att adoptera - det skulle jag faktiskt."

Nu var det ju en evinnerlig tur för denna världsförbättrare att jag var trött efter dagens kurs och inte kopplade vad hon faktiskt sade förrän det var för sent att följa upp det.

Hon var alltså nöjd med ett barn, familjen kändes komplett.

Vad är då det adopterade barnet? En hundvalp..? Ett välgörenhetsprojekt..?

Förbannade jävla idiotkossa!!!

Åååååååh, vad besviken jag är på mig själv för att jag inte var lite mer alert så jag hade kunnat sätta henne på plats riktigt ordentligt. Mitt hjärta dansar polka vid tanken på att få följa upp hennes uttalande med:

"Jahadu... Varför vill du adoptera om du känner dig nöjd med ett barn?" ÅÅÅÅÅÅÅH, vad jag hade velat höra svaret på den frågan!

Jag skulle ge vad som helst för att få spola tillbaka bandet till den tidpunkten. Där satt hon och förväntade sig stående ovationer för att hon var beredd att göra en sådan god gärning trots att hon inte ville ha fler barn, och jag skulle ha tagit ner henne på jorden fort och hårt. Och åååååååh vad jag känner på mig att hon bara skulle ha trampat fast sig hårdare och hårdare i klaveret i sina försök att ta sig ur det.

Till saken hör att jag är till 99,5% övertygad om att tjejen bredvid mig, dvs hennes kompis, är adopterad. Jag kan bara tänka mig vad HON tänkte i sitt stilla sinne där hon satt knäpptyst.

Världen är full av hönshjärnor och det kommer bli många fördomar och grodor att bemöta både innan och efter vi har fått hem vårt barn, det är ett som är säkert.

Men nästa gång tänker jag vara betydligt mer vaken. Som en uppretad spottkobra ungefär.

Nervöst namnsammanbrott

Det finns beteenden och reaktioner hos mig själv som jag inte är stolt över. I följande text kommer jag blotta mig och all min ocharmiga egoism. Eller är det bara ren och skär desperation över att inte ha inflytande över mitt eget liv? Bestäm själva.

Eftersom vi inom ett par månader firar 5-årsjubileum som ofrivilligt barnlösa så har så gott som samtliga våra närmaste vänner, arbetskamrater och övriga bekanta i barnproducerande ålder hunnit skaffa både ett och flera barn medan vi har gratulerat och lyckönskat.

Jag har aldrig varit den typen av person som har planerat mitt bröllop sedan jag var sju år gammal (jag tror bestämt att jag redan i tidig ålder på ett tämligen cyniskt sätt deklarerade att jag inte tror på äktenskap och livslång kärlek. Skilsmässobarn - jag???), och jag har definitivt inte funderat på några speciella barnnamn (för att få barn behöver man oftast vara två).

Men för ungefär ett år sedan kände jag ett behov av att börja göra en lista med namn som jag tycker om. Det var ett sätt för mig att i den sega processen (samtidigt som ungar ploppade ut och graviditeter annonserades till höger och vänster i bekantskapskretsen) göra tanken på att vi faktiskt skulle få barn mer verklig. Varje gång jag skrev ner ett namn på listan såg jag Parveln framför mig, och det här är den mest konkreta nivån av mig som mamma som jag har nått än så länge.

Jag samlade på mig namn överallt, det blev något att fokusera på, något som jag hade kontroll över och som ingen kunde ta ifrån mig.

Även om jag dammsög tv-serier, filmer, litteratur och övrig omgivning på namn så var det inte särskilt många som var kvalificerade till listan. De som kvalificerade skulle vara starka men ändå mjuka och vänliga, de skulle passa både barn, ungdom och vuxen, passa Parveln jag hade på näthinnan (eeh?), helst inte några dussinnamn men aldrig i livet egenpåhittade namn i stil med Sammetsblomma eller Morgongåva heller.

I slutändan kände jag väldigt starkt att det bara var ett namn som är aktuellt ifall det blir en flicka. Det är långt ifrån originellt, men det betyder väldigt mycket för mig av andra anledningar. Det är ett vackert, vanligt svenskt (här råder delade meningar, men många vuxna adopterade som har fått behålla sina födelsenamn som tilltalsnamn skulle ha önskat sig ett vanligt svenskt namn. De känner sig redan annorlunda och känner att det utländska namnet har bidragit till en extra känsla av utanförskap.) namn som var min farmors. För mig skulle det betyda extra mycket att kunna ge Parveln ett namn från släkten. Ett arv. Inte ett genetiskt sådant men något som ger en känsla av sammanhang och tillhörighet.

Nu visar det sig att min bror har fastnat för samma namn ifall han någon gång skulle få en flicka. Jag kan ju knappast klandra honom, jag förstår honom så väl. Han har haft en väldigt nära relation med farmor och under några perioder bott granne med henne. Han har hjälpt henne med hus och gård, skjutsat henne till doktorn och varit hennes sällskap vid TV:n. Det finns faktiskt inget namn jag finner mer självklart på en framtida dotter till honom.

Men det ena utesluter inte det andra. Jag skulle så väldigt gärna vilja att en eventuell (och från Landet kommer det övervägande flickor) dotter fick bära min älskade farmors namn. Min reaktion på att kanske bli snuvad på namnet var pinsamt patetisk... Jag blev först ursinnig och ville säga "I helvete heller! Jag har fanimej fått stå med mössan i hand i fem år nu och ta emot de jävligheter livet haft att erbjuda, så jag har fanimej förtjänat rätten till namnet!"

Ganska omedelbart efter detta kom tårarna. Ja, jag satt faktiskt här med värkande hjärta och brännande tårar efter kinderna och bölade över namn för framtida eventuella barn! Det kunde lika gärna ha handlat om att jag hade blivit berövad rätten att bli mamma - på den nivån var känslorna.

Givetvis är inte min värld så inskränkt att detta handlar om namnet. Främst handlar det om att jag verkligen hade hunnit göra mig en bild av en parvel som skulle få bära min älskade farmors namn. Jag skulle verkligen ha velat att Parveln fick vara den som håller farmors namn levande.

Det handlar också om att jag är så oerhört trött på att måsta vara tålmodig och förstående och snällt ställa mig sist i kön till allting. Efter fem år av besked om graviditeter (flera gånger från samma par i vissa fall), födslar och att ha sett hur barnen blir ett, två, tre och fyra år gamla så börjar en känsla av "nej-nu-fanimej-är-jag-less-på-att-vara-lugn-klok-och-förstående-mot-alla-andra-och-glad-för-deras-skull!" växa fram.

En tredje bidragande aspekt tror jag är att vi hittills inte haft någon som helst kontroll över någonting i vårt familjebildande. Här hade jag nu hittat en sak som VI och ingen annan kunde bestämma, och som hade en enormt stor symbolbetydelse för mig.

Därav mitt nervösa sammanbrott för ett namns skull. Ett namn på ett (egentligen två eftersom ju brorsan ju faktiskt också måste hamna i barnväntarläge för att detta överhuvudtaget ska vara något att få frispel över. Men något säger mig att jag kan vara lugn för att jag kommer hinna bli faster också innan jag blir mamma...) barn som ännu inte finns.

Måtte mitt förnuft vara mig troget genom hela väntan...

När man får tid över till att fundera på annat

När jag inte längre har länder som ratar oss, årslånga väntetider i Sverige eller stressig papperssamlingsprocess att våndas över så sysselsätter sig hjärnan med annat.

Som att vara avundsjuk på att de som adopterar genom någon av de två andra organisationerna som har samarbete med Landet givetvis har en mycket kortare process än oss förlorare. Det verkar som att man genom de två andra organisationerna får BB efter högst ett halvår, vilket innebär att de är hemma med sina barn inom ett år.

Här skulle jag ha kunnat ägna mig åt att vältra mig i självömkan och frågor om varför det nödvändigt måste vara så att vår långa, klokt ihopsamlade kötid på 3 år respektive 2,5 år när det äntligen blev dags för oss att hitta ett land att skicka ansökan till i dagens läge motsvarar c:a 3 månaders kötid för några år sedan?

Varför är den enda organisationen som accepterar en ansökan från oss givetvis den med dubbelt så lång väntan på BB?

Varför den landansvariga hos Organisationen av inställningen "inga nyheter är bra nyheter"? Hos andra organisationer hålls de som har ansökan i ett land väldigt väl uppdaterade om hur många svenska familjer som är före på tur, när man avancerar ett steg i kön, hur lån tid det kan tänkas vara kvar till BB osv. Här verkar principen dödstystnad fram till BB gälla. Och egentligen är det helt ok för mig - det kommer sedan 6 månader efter BB med tid att ställa in sig på resa och hämtning, ta ledigt från jobbet osv.

Men det finns många runtomkring oss som är nyfikna på "om vi har hört nåt från Landet". Jag förstår dem fullständigt - de är dels genuint intresserade och förväntansfulla och säkerligen vill de också fråga lika mycket för att visa sitt intresse. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag få kämpa hårt för att inte börja spotta och fräsa till stackars välmenande vänner och familj. Jag ber därför om ursäkt redan nu: när (ja, jag skriver inte ens OM) det händer - kom ihåg att det är av frustration över att inte veta någonting mer än vad ni vet. Vi väntar barn utan att ha en aning om när barnvagn, skötbord, kläder osv ska köpas. Vi vet inte när vi ska vara föräldralediga, vi vet inte om vi borde spara av årets semester för att kunna vara hemma en längre tid tillsammans nästa år osv. Vi har inte en aning om när Parveln kommer. Vi vet i.n.g.e.n.t.i.n.g.

Hur som helst, jag inledde med att säga att jag skulle kunna ägna mig åt att gnälla över allt detta. Men det tänker jag inte göra. Vet ni varför? Därför att Parveln, dvs just vårt barn, är på väg till oss nu. Och att önska mig någon annan process eller organisation vore att önska mig ett annat barn.

Det gör jag inte. Jag vill ha just Parveln.

Det är vi nu.

Plus att vi aldrig skulle ha en chans att bli klara med husrenoveringarna annars.

Lugn och ro

För första gången på många år börjar Finisen (hittills kallad Mannen) och jag känna att vi är på banan igen. Ansökan har på tisdag varit i Landet i sex veckor och vi har haft sex veckor med en sinnesstämning som skiljer sig enormt från den vi haft de två senaste åren.

En ständigt krypande ångest och oro, som har gnagt på själen och krupit i skinnet dag som natt har ersatts av en känsla av enorm lättnad och lugn.

Det har också blivit väldigt tydligt att vi båda har varit om inte deprimerade så förbannat jävla piss-nere i alla fall. Efter att ha fått iväg ansökan har glittret kommit tillbaka i Finisens ögon, han blir inte nedstämd av minsta motgång och han ser allmänt ljusare på tillvaron. Hans smittsamma skratt ljuder betydligt oftare, han utstrålar lättnad och hans spralliga och busiga jag börjar komma tillbaka. Det är underbart att se och värmer mitt hjärta helt obeskrivligt mycket.

Detsamma gäller givetvis för mig: helt plötsligt känns det meningsfullt att på allvar ta tag i husrenoverandet (hittills har Finisen slitit som ett djur och jag har mest apatiskt tittat på), för vi vill ju gärna ha det så färdigt som möjligt tills Parveln kommer. Vanliga vardagssysslor som att laga mat, tvätta, diska och städa utförs med betydligt lättare sinne, till skillnad från det tidigare vadandet i tuggummi i evigt mörker. Jag är inte konstant trött och utan energi, och jag har inte inställningen att allt är jobbigt och tråkigt.

Nu sammanfaller ju i och för sig denna skiftning i sinnesstämning med att ljuset börjar återvända (och jag skulle helst vilja dra täcket över huvudet i november, gå i ide och återvända i februari-mars), att jag har ätit Rosenrot i en månad och att vi ÄNTLIGEN har tagit oss i kragen och börjat äta sundare och har kommit igång med träningen på allvar.

Men faktum kvarstår. Skulle vi fortfarande befunnit oss i träsket av väntan på ett land som tar emot vår ansökan - och det ständigt förminskade hopp detta medförde - så skulle vi inte haft någon energi kvar till att vara glada, träna eller planera nyttig mat. Vi försökte bita ihop och intala oss att det fanns de som hade det värre, men ärligt talat:

Vi hade det inte trivsamt, bra, glatt, bekymmersfritt eller ens OK. Tillvaron s-ö-g.

Med risk för klichévarning à la: "efter-att-ha-sett-döden-i-vitögat-så-kom-jag-att-uppskatta-livet-så-otroligt-mycket-mer-än-innan", så gör det faktum att vi har mått pissdåligt att vi uppskattar den nuvarande känslan ännu mer. Så vi passar på att njuta, hela tiden med tanken i bakhuvudet att det är bäst att vi rustar oss för eventuella framtida motgångar.

Landet skulle ju t ex kunna sluta med internationella adoptioner.

Någon av oss skulle kunna bli sjuk.

Och grisar skulle faktiskt kunna börja flyga, det är jag helt övertygad om.

Om en av mina svaga sidor

Tålamod är en dygd. Och definitivt inte min forté.

Det har nu gått tre veckor sedan handlingarna gick iväg till Landet. Och jag tycker faktiskt att det är dags för parveln att komma nu.

Jag tvingas verkligen jobba med mina svaga sidor i den här processen.

Obehörig shopping

Jag har aldrig förstått hur folk kan börja köpa på sig saker till det framtida barnet så fort de har skickat iväg handlingarna till det aktuella landet (ja, ok då om det bara är ett par månader till BB, men det är ju ovanligt). För mig skulle det kännas olidligt jobbigt att titta på kläderna, leksakerna, möblerna och det iordningställda barnrummet utan vetskap om när (eller faktiskt ens om) barnet kommer.

Ända tills idag då.

Efter att ha spenderat en vecka av julledigheten med att vara tokförkylda tyckte Mannen (jag måste verkligen komma på ett roligare namn på honom, det här liksom andas Carl Bildt på nåt sätt) och jag att vi behövde ta oss ut på stan och se lite folk och lufta oss lite. Kanske t o m göra slag i saken och gravera in namn och datum i de vigselringar som inom några dagar firar 2-årsjubileum. Sagt och gjort - vi brummade in till stan i Pärlan.

Ringarna lämnades in (och jag har onda föraningar om att den justering vi bad dem göra av designen [vi beställde detta för 2 år sedan men fick något annat] kommer bli något helt annat än det vi har bett om [en gång till], så just nu förbereder jag mig mentalt på att inte, inte, inteeeee bli galen imorgon när vi hämtar ut dem) och sedan gick vi till en leksaksaffär för att kolla på trappgrind. Givetvis inte till vårt barn. Givetvis till Mannens syskonbarn och andra telningar som alltid nu och då pinnar omkring hos oss. Vi vill inte gärna att dessa ska göra en oplanerad tripp ner i källaren, förstår ni.

Väl i affären började vi leta sektionen var trappgrindarna kunde tänkas finnas. Hamnade först på barnvagnsavdelningen. Mamma Mia. Om vi bortser från hur löjligt dyra dessa transportmedel är så kommer Mannen och jag ställas inför ett betydligt större problem. Vi har båda ett osynligt handikapp som stavas svår ambivalens. Herregud vad jag inte ser fram emot den dag då vi ska välja modell, märke, färg och däckdimensioner på denna utrustning. Jag fick lätt yrsel. Och stort habegär.

Vi rörde oss vidare in i butiken och jag fastnade vid barnstolar som man fäster i bordsskivan. Nog vore väl detta praktiskt att ha hemma när vänner och familj kommer på besök med sina guldklimpar. Absolut inte åt vårt eget barn, men väldigt praktiskt åt andras. Helt klart.

Vi arbetade oss förbi pottor, lära-gå-stolar, pallar till handfatet, badbaljor, skötbord och spjälsängar eftersom detta ju absolut inte behövs än på ett bra tag. Och jag kände hur mina ögon tindrade som på ett barn i en godisbutik. Och en röst i huvudet skanderade "Köp! Köp! Köp!".

Vi kom fram till trappgrindarna och fick olika modeller demonstrerade och det enda jag kunde tänka på var att vi var två 17-åringar som hade lyckats ta oss in på krogen men det var bara en tidsfråga innan ordningsvakten Biffiga Benke skulle syna bluffen och med ett resolut grepp om våra kragar lyfta ut oss på trottoaren. Och satt det inte en gul skylt med svart text vid entrédörren?

Obehöriga äga ej tillträde

Jag kände mig som en förälder-wannabe. Eller, eftersom jag inte har någon gravidmage (fast mitt alltför höga BMI kanske gav intryck av det), en neurotisk blivande morsa som i 2:a månaden hade begett sig ut för att shoppa trappgrind.

Nåväl, vi fick noga beskrivet för- och nackdelarna med traditionell trägrind respektive något slags rullgardinsvariant. Det snurrade i båda våra förkylningstrånga huvuden, så vi tackade artigt för hjälpen och bad att få tänka på saken och återkomma.

På vägen ut passerade vi bordsstolarna igen och mitt köpbegär vann på knock-out. Så nu har vi en matstol för besökare upp till 13 kilo.

Det skulle vara praktiskt med en spjälsäng i gästrummet i källaren också. Det finns ju gott om plats där och de som sover i det gästrummet är småbarnsfamiljer.

Och det kanske inte vore så dumt med ett skötbord i något hörn av huset? För besökarna alltså.

Det tål att funderas på.