25 maj 2008

Khemiri-förälskelse


Efter att ha skrivit mitt förra inlägg har jag tänkt en hel del på om jag har blivit en överkänslig, självupptagen bitterfitta (ja, man får använda sådana ord - det finns de som ger ut böcker med dylika titlar), eller om jag hade rätt i att bli irriterad på Annika för hennes sätt att formulera sig.

Efter att ha läst gårdagens kvällstidning (låt mig här och nu klargöra att jag personligen inte lägger pengar på dessa skitblaskor - jag tjuvläser dem hos andra eller på flyget) har jag bestämt mig för det senare. Där fanns nämligen en intervju med Jonas Hassen Khemiri (som jag sedan förut är småkär i efter att ha varit på en helt fantastisk föreläsning med honom om språkets makt). Det ställdes en massa frågor om kärlek och familj, och en av frågorna var:

Vill du ha barn?

Och svaret var:

Ja, det vill jag. Någon gång och på något sätt.

Så oerhört bra sagt! Min tanke blir förvisso direkt att han måste säga det av en anledning. Antingen har han någon i sin närhet som vet att barn inte är någon självklar rättighet, eller så vet han att han själv inte kan ta det förgivet av en eller annan anledning. Men det är också mycket möjligt att det inte är så, utan att han bara är så oerhört sympatisk, empatisk och klok att han svarar som han gör.

Oavsett vilket så skulle vi behöva klona honom tror jag.



18 maj 2008

Irriterande Annika


I veckan blev jag irriterad på Annika Sörenstam. Nej, jag umgås inte i hennes kretsar och är inte golfintresserad. Jag vet fortfarande inte vad par och birdie (nam nam?) är trots att jag har fått det förklarat för mig vid ett antal tillfällen. Jag bryr mig helt enkelt alldeles för lite för att lägga det på minnet.

Men något jag definitivt har lagt på minnet är det jag läste i en av kvällstidningarnas sportbilagor på flyget i onsdags kväll. Annika har meddelat att hon lägger golfkarriären på hyllan. Hon är en av världens bästa golfare genom tiderna och hon har abonnerat på platsen som världsetta i många år. Men nu ville hon göra andra saker med och i sitt liv. Gott så.

M-E-N... (Tony Irving-betoning)! På frågan om vad hon gör om fem år så svarade hon: "Om fem år är jag väl gift och har två barn." Om vi bortser från giftermålet - som vi ändå kan anta kommer äga rum mellan henne och blivande maken - så tycker jag det i övrigt var ett stötande, synnerligen nonchalant och mäkta irriterande självsäkert uttalande. Annika är målinriktad och inte van vid att misslyckas. Jag kan faktiskt inte bestämma mig för om det vore förbannat rätt åt henne om hon brutalt skulle väckas upp ur detta rosenskimrande töcken, eller om jag för hennes skull hoppas att det kommer bli som hon planerar.

Jag vet inte om jag är helt skadad av den värld som kommit att bli min hemvist = de ofrivilligt barnlösas värld, eller om jag faktiskt är i min fulla rätt att anse att hon borde veta bättre än så med tanke på hennes ålder (38 år i år). Har hon verkligen ingen i hennes bekantskapskrets som vet att det inte bara är att beställa ett - än mindre två - barn? Det får vi ju i och för sig verkligen hoppas att det inte finns, för de kan i så fall inte ha det lätt med en sådan kompis/syster/granne.

Nej, nu har jag nog bestämt mig. För Annikas skull är det nog bäst om hon får de två beställda barnen inom fem år. Uppvaknandet kommer bli alldeles för brutalt annars.

6 maj 2008

Wannabe-förälder


Igår shoppade jag de tre första plaggen åt Parveln. Jag hade planerat detta i ett bra tag och nu var det dags att kliva in i detta Mammornas (ja, så många pappor brukar jag inte se bland hyllorna) revir och börja muta in mitt eget område.

Jag hade hoppats på pirrande känslor av förväntan, glädje och upprymdhet över det faktum att jag handlade kläder åt vårt barn. Stort. Väldigt stort.

Tvärtom kändes det mindre den här gången än alla de gånger jag har handlat kläder åt andras barn. När jag har shoppat kläder åt andras barn har jag lätt kunnat få fullständigt fnatt och gripas av köphysteri åt alla coola, söta, tuffa kläder som jag bara måste haaaaaa!

Nu tänkte jag mest: "Jag har ingen aning om storlek. Kan man klä en kille i rosa i Landet? Kommer de ta tillbaka Parveln då? Bäst att köpa grönt. Plysch kommer ju vara omodernt när det är dags för Parveln att använda kläderna. Stackars barn, kommer vara hopplöst ute. Äh, who am I kidding? Vi kommer väl aldrig bli föräldrar heller. Vilket skämt att jag går här och låtsas köpa kläder till mitt barn..."

De uteblivna glädjekänslorna gav istället upphov till en stor tomhet. Det blev bara ännu mer påtagligt hur länge det är kvar tills vi får BB, för att inte tala om hur länge det är tills vi får hämta hem Parveln.

Nej, shopping i ett så här tidigt stadium var inte något för mig, det blev helt klart. Jag har fått bekräftat att jag inte kommer kunna hoppas, förbereda eller planera förrän tidigast då vi har fått BB.

Fram till dess kommer jag hålla mig ifrån klädshopping. Den påminner mig bara om vad jag inte har. För att inte tala om de små illgröna kläderna som ligger i garderoben och sticker mig i ögonen.

Jag känner mig som en wannabe-förälder. En dålig kopia på originalet.

Idag är jag låg.