Khemiri-förälskelse

Efter att ha skrivit mitt förra inlägg har jag tänkt en hel del på om jag har blivit en överkänslig, självupptagen bitterfitta (ja, man får använda sådana ord - det finns de som ger ut böcker med dylika titlar), eller om jag hade rätt i att bli irriterad på Annika för hennes sätt att formulera sig.

Efter att ha läst gårdagens kvällstidning (låt mig här och nu klargöra att jag personligen inte lägger pengar på dessa skitblaskor - jag tjuvläser dem hos andra eller på flyget) har jag bestämt mig för det senare. Där fanns nämligen en intervju med Jonas Hassen Khemiri (som jag sedan förut är småkär i efter att ha varit på en helt fantastisk föreläsning med honom om språkets makt). Det ställdes en massa frågor om kärlek och familj, och en av frågorna var:

Vill du ha barn?

Och svaret var:

Ja, det vill jag. Någon gång och på något sätt.

Så oerhört bra sagt! Min tanke blir förvisso direkt att han måste säga det av en anledning. Antingen har han någon i sin närhet som vet att barn inte är någon självklar rättighet, eller så vet han att han själv inte kan ta det förgivet av en eller annan anledning. Men det är också mycket möjligt att det inte är så, utan att han bara är så oerhört sympatisk, empatisk och klok att han svarar som han gör.

Oavsett vilket så skulle vi behöva klona honom tror jag.