Är jag den enda?

Idag har inte mindre än fem timmar spenderats på Det Stora Blågula Varuhuset.

Vi hade en massa saker på inköpslistan, däribland en spjälsäng med tillbehör såsom madrass, spjälskydd, täcke, kudde, sängkläder osv.

Inte för att vi kommer behöva det till vårt eget barn inom en överskådlig framtid, utan för att det är praktiskt för alla våra nattgäster med barn. Jag vet att jag använde samma (bort)förklaring när vi köpte en matstol för barn upp till 13 kg, men den här gången menar jag det verkligen.

Det känns inte ett dyft som att det var vårt eget blivande barn vi handlade till. Och det känns jäkligt trist. Som att vårt barn kommer få använda några begagnade saker som ändå råkade finnas i huset.

Hur gör de människor som väntar flera år på BB och bara verkar kvittra och mysa och jollra hela väntan? Som pysslar och donar och handlar och är sprickfärdiga av nervpåfrestande lycka? Som aldrig verkar ha en svacka där de känner "Fan tro't att vi kommer bli föräldrar."

Jag har tre tänkbara förklaringar:

1. De går på kattmynta hela bunten
2. De ljuger som en häst travar (kanske till och med för sig själva)
3. Jag är den enda blivande adoptivföräldern som känner så här.

Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att det inte är det tredje alternativet som är förklaringen.

Då föredrar jag faktiskt mycket hellre scenariot med kattmyntaknarkande blivande föräldrar. Men hallå - varför upptäckte ingen det i hemutredningarna?

Om att (inte) berätta för chefen

Som jag tidigare skrivit om är jag tämligen avundsjuk på biosättet att få barn på när det kommer till hur hemlig man kan välja att vara.

Det har stört mig något så otroligt att jag råkade försäga mig på jobbet angående vår adoption redan innan vi hade skickat iväg våra handlingar. That was SO not how I had planned it! Och nu är det säkert en hel del läsare som undrar hur glappkäftad man egentligen kan bli?

Svaret är: ganska!

Jag var väldigt seg i huvudet av biverkningar från blodtrycksmedicinen och började på fikarasten berätta om mitt och makens gemensamma besök på vårdcentralen. Lite för sent frös jag till is och insåg att man inte vanligtvis går och lämnar blodprover samtidigt... Och mycket riktigt så började frågorna smattra: "Men VA? Var ni där samtidigt?" och "Varför var ni där båda två?" och jag insåg att det inte fanns ens en mikroskopiskt stor chans att jag skulle lyckas slänga ihop en hållbar lögn som förklaring. Så alltmedan jag inombords muttrade "Helvete, helvete, helveteee!" förklarade jag hur det låg till. Svarade i tur och ordning på standardfrågorna om vilket land, huruvida vi får välja kön och lyssnade för sjuhundranittiofjärde gången på bedrövade pustanden och ifrågasättanden om vaaaaarför det ska behöva ta så lång tiiiid?

Efteråt hade jag en obehagskänsla i magen som inte går att förklara. I och med att jag försade mig i ett så tidigt skede så visste jag att jag nu hade att se fram emot åratal om frågor om hur det går och om vi har hört nåt.

Men värst av allt: jag skulle bli tvungen att prata med chefen om detta betydligt tidigare än vad som är brukligt eller tillrådligt i adoptionssammanhang.

Detta har jag emellertid skickligt förträngt. Eller rättare sagt: det har känts så otroligt töntigt att ta upp detta med honom så här långt innan. Han är en väldigt bra chef med modern syn på föräldraledighet och ser mer till sina anställdas personliga utveckling än sin egen personliga situation. Men jag kan ändå inte bli av med mina farhågor om att jag, om jag berättar om våra planer, riskerar att räknas bort i sammanhang där jag i allra högsta grad vill finnas med i tankarna, såsom olika utvecklingsprojekt, nya tjänster osv.

Så jag har skjutit på detta i ett halvår nu. Och i förra veckan fick jag betala priset för detta.

Vi hade en teambuildningdag på jobbet, och jag hade bland annat konstruerat en tipspromenad. Tipspromenaden var lite annorlunda på så sätt att frågorna bestod av bilder och de tre svarsalternativen likaså. När vi sedan skulle gå igenom svaren läste jag upp frågan/beskrev bilden och de olika lagen fick ge sina förslag på svar. På en av frågorna (som bestod av ett foto på mig och Finisen) gastade en av tanterna: "Det ska vara kryss för ni ska adoptera från Landet!"

Det var inte rätt svar.

Hon ropade h-ö-g-t och alla satt knäpptysta eftersom de ville höra vad de rätta svaren var, så något annat alternativ än att chefen definitivt hörde det fanns inte. Jag blev iskall och inombords lät det ännu en gång "Helvete, helvete, helveteeee!" och även lite inslag av "Men förbannade kärring, var fick du DET ifrån???"

Orättvist av mig - javisst! Men panik är nog bara början till en beskrivning av vad jag kände där och då.

Nåväl, vi gick raskt vidare i genomgången av svaren och än har jag inte pratat med chefen om detta. Det bär mig så otroligt emot. Om jag pratar med honom nu och OM vi skulle få BB c:a ett år efter vi har skickat ansökan (vilket jag tvivlar på eftersom det av olika anledningar stått stilla i Landet ett tag), och OM vi ponerar att vi skulle få åka och hämta barnet redan efter 6 månader, så skulle det innebär att vi åker i juni 2009. Om vi jämför det med en födsel av ett biobarn så motsvarar det att kvinnan tre månader innan hon blir gravid stegar in till chefen och meddelar att hon och gubben tänkte ta och tumla runt i sänghalmen lite och se om de lyckas bli med barn.

Lika sugen som den kvinnan skulle vara på det, lika sugen är jag på att redan nu dra in chefen i detta.

Tidsmaskin till utlåning, någon?

Förebyggande åtgärder mot adoptionsdepression

En sak till bara:

Har med stort intresse följt några trådar i olika diksussionsforum som har handlat om Post Adoption Depression Syndrome (PADS). Det finns alltså en motsvarighet till förlossningsdepressioner bland adoptivföräldrar.

Jag hoppas naturligtvis av hela mitt hjärta att vi slipper uppleva det, men samtidigt kändes det skönt att få alla de tankar jag har hunnit ha (och som gett upphov till en hel del fundersamhet kring varför jag tänker så) bekräftade. Tankarna har, något kondenserade, sett ut så här:

"Förmodligen kommer jag väl när jag väl kommer hem med barnet får en fullständig chock över hur jobbigt det är att vara förälder. Jag kommer antagligen hålla på att dö av tristess hemma och känna mig som världens sämsta mamma av den anledningen. Jag kommer få ångest och skuldkänslor över hur jag känner och det kommer på grund av sömnbrist och chock inte finnas någon energi till att glädjas över barnet som man har längtat efter i så många, många år."

Jag är obotlig cyniker och tämligen luttrad ifall någon har missat det, eller ifall det finns nytillkomna läsare.

Tankarna jag har brottats med har gjort mig mycket tveksam till om jag är lämpad som (adoptiv)förälder. Efter att ha läst om personer som har drabbats av PADS är jag lugnad. Mina skräckscenarion är en utmärkt förberedelse inför något som inte är ovanligt att nyblivna adoptivföräldrar upplever. Det faktum att jag är cyniker (eller kanske realist?) gör att jag inte har några rosaskimrande drömbilder om livet som förälder. Snarare väljer mitt (skruvade?) huvud att sortera ut allt det jobbiga som jag ser vara delar av föräldraskapet i olika familjer och blanda ihop det till en härlig brygd där jag föreställer mig vår familj och mitt föräldraskap.

Kan man bli annat än positivt överraskad då?

Fast nu har jag ju redan tänkt den tanken, vilket innebär att jag nog egentligen kommer att förvänta mig att allt ska gå mycket lättare och bättre än jag trodde.

Vilket ju kan komma att innebära ett brutalt magplask.

Snärjigt.

Barnlöshetsblues

Ni har väl redan märkt att jag fungerar som de flesta låtskrivare: jag skriver när tillvaron är motig. Så consider yourselves warned för here we go med mera gnäll!

(föreställ er en fårad blues-snubbe och tänk er en typisk blueslåt om fru-som-tagit-till sjappen-och-gubbe-som-blivit-lämnad-och-dessutom-förlorat-jobbet-och -blivit-vräkt):

Jag är så förbannat less på denna väntan
den leder ingenstans
ow-ow-ooooow
jag sa, jag är så förbannat less på denna väntan
den leder ingenstans

andra får ett och två och tre barn
både bio och adoptiv
de försöker jämföra resor
men de fattar ingenting
ne-he-he-hej, de fattar ingenting

Det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues
det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues

Jag är så avundsjuk på gravida
och den uppmärksamhet de får
jag är så avundsjuk på adoptivfamiljer
som borde varit våååå-hå-hå-hår

Det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues
det här är min barnlöshetsbluuuuuuuuuues
det här är min barnlöshetsblues

Och jag är så spyless på alla krav
jag sa, jag är så spy-hy-hy-hy-less på alla jävla krav
jag är en vanlig människa som äter, skiter, svär och har kort stubin
men när Parveln kommer måste jag vara snäll och lugn och fin
och samsova och trängas och svettas och få sparkar
för annars vete gudarna vartåt det barkar

...och bla bla bla... orkar inte skriva fler verser, men ni kan nog föreställa sig vad som finns i dem. Jag fyller kanske på med med mer längre fram. Just nu blev jag less på att lyssna på mitt eget gnäll.

Idag är en dålig dag

Det är mörkt, grått och kallt väder och det känns som att sommaren är över utan att den ens hann komma. Jobbet jag hade hunnit börja föreställa mig själv på, med avsevärt mycket mer kvalificerade arbetsuppgifter och högre lön visade sig vara en hägring. Och just idag kan jag inte föreställa mig att vi någonsin kommer bli föräldrar. Det känns som att det här är det närmaste vi kommer. Vi fick skicka iväg vår ansökan till Landet men jag kan inte i mina vildaste fantasier föreställa mig att det kommer resultera i ett barn.

Jag är låg och deppig och vill bara dra filten över huvudet och komma fram när världen är vacker igen.

Bläääääääääääääääääääääääää!