28 augusti 2008

Deprimerande nyheter


Det händer absolut i-n-g-e-n-t-i-n-g på BB-fronten. Det har inte kommit ett enda BB från Landet sedan vi skickade vår ansökan i December förra året. Det är lite drygt åtta månader sedan. Skulle det här ha varit en graviditet skulle vi varit väldigt nära målsnöret nu. Skulle det som gällde när vi skickade vår ansökan, dvs c:a 12 månader till BB, fortfarande gälla skulle vi inte heller ha någon tid kvar värd att nämna. Men det kan vi ju nu inse bara är att glömma. Vi har fem familjer före oss i väntan på BB, och det är bara familjerna från vår (svenska) organisation. Lägg därtill alla familjer i Landet, samt alla familjer från andra länder som liksom vi väntar på det magiska telefonsamtalet. Jag har gått ifrån att för några veckor sedan tänka "Tänk om Parveln är född nu?" till att fundera på om det ens är realistiskt att tro att vi kommer få BB nästa sommar.

Jag fick i veckan ett mejl från en annan tjej som väntar BB från vårt barnhem. Hon hade mejlat vår landansvariga för att höra vad som (inte) händer i Landet eftersom det verkar gå väldigt trögt nu. Vi hade nämligen fantiserat lite om att det under tiden barnhemmet saknade licens skulle hinna samlas några barn på barnhemmet, och att när licensen väl blev klar skulle det komma flera BB samtidigt. Svaret hon fick var att ja, det hade samlats några barn på barnhemmet men dessa hade samtliga blivit adopterade av familjer i Landet. De barn som nu var klara för adoption hade alla svåra särskilda behov, och vår landansvariga ville inte tillfråga familjer som väntade i kön om dessa eftersom det är väldigt jobbigt att behöva tacka nej till ett barn.

Mitt hjärta blöder för dessa barn och jag funderar på vilken typ av SN (särskilda behov) det kan tänkas knyttena har eftersom de betraktas som svåra? I dagsläget, då det har blivit mycket vanligare att barnen som adopteras till utlandet antingen är lite äldre eller har någon form av SN, har ju tröskeln höjts för vad man betraktar som ett svårt SN. Ååååååh, jag ser framför mig dessa små varelser som kanske aldrig kommer få nya föräldrar utan istället växa upp på barnhemmet. Jag blir så ledsen.

Och samtidigt vet jag att jag inte kan ta hand om alla världens barn som far illa - det är inte det som ligger bakom vår önskan att adoptera och det vore heller inte någon lyckad lösning för vare sig oss eller barnet. Men under vår adoptionsväntan så tvingas jag bli konfronterad med sidor av mig själv som jag inte är särksilt stolt över. Och medvetenheten om de här sidorna får mig att må ännu sämre.

Och med tanke på hur få BB det kommer från Landet just nu så innebär en förhoppning om att det ska börja komma fler BB indirekt att vi måste hoppas på: A) att färre barn ska bli adopterade inom Landet, och/eller B) att fler barn ska bli övergivna i Landet. Inget av alternativen känns som något jag vill hoppas på. Så kvar finns bara ett alternativ: att hoppas på att vi aldrig kommer bli föräldrar.

FAN vad enkelt att få barn den biologiska vägen! I alla fall psykiskt - de fysiska plågorna kan jag inte matcha.

24 augusti 2008

Adoptionsskandal med stulna barn


Pipe Line uppmärksammade mig i hennes blogg på en ny adoptionsskandal där man har stulit barn i Indien och adopterat dem till utlandet. Mer finns att läsa här:

http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,1834535,00.html

Jag blir så heligt förbannad över människosynen som de inblandade måste ha. Jag mår fysiskt illa och mitt hjärta blöder för barnen, deras biologiska föräldrar och deras adoptivföräldrar som - antar och hoppas jag - har adopterat i tron att det hela har gått rätt till.

Förutom detta börjar grubblaren i mig måla Fan på väggen: Visst, de svenska adoptionsorganisationerna har järnkoll på sina samarbetsorganisationer i utlandet och det görs regelbundna besök till länderna och barnhemmen. Men hur ska jag som är en sådan grubblare någonsin kunna ta emot ett adoptivbarn med odelad glädje? Hur ska jag kunna vara helt och totalt 110% säker på att inga oegentligheter existerar i sättet som vårt barn har kommit till oss på?

Själva tillvägagångssättet efter att barnet har kommit till barnhemmet är ju noga kontrollerat av diverse myndigheter och instanser, och inga pengar finns att tjäna på att lämna ett barn för adoption via auktoriserade barnhem (som de barnhem som svenska adoptionsorganisationer samarbeter med är). Men i länder där man inte ser med blida ögon på ogifta mödrar - hur vet jag vad som hände innan barnet kom till barnhemmet? Det är inte osannolikt att det är mormor eller någon annan släkting som har lämnat barnet på barnhemmets trappa utan mammans samtycke. Om det faktiskt är mamman som lämnat barnet, redan på BB eller senare, så har det säkerligen varit med påtryckningar från alla möjliga håll.

Visst har jag ju hela tiden vetat att så är fallet, men när sådana här vidriga saker händer blir det ofrånkolingt att jag börjar fundera på gränsdragningar och gråzoner. Samtidigt som ingen anledning till att en förälder tvingas lämna ifrån sig sitt barn mot sin vilja borde vara ok så är tanken på att barnet med stor sannolikhet inte har blivit lämnat frivilligt av den biologiska mamman något vi som adopterar inte förväntas ha skuldkänslor för. Det är inget vi kan ändra på, det enda vi kan göra är älska barnet som har blivit oss givet och försöka ge det ett så bra och lyckligt liv som möjligt.

Men faktum kvarstår att det är mycket man hinner ha ångest över när man väntar barn genom adoption. Det må vara att en graviditet har sina våndor, sin ångest, oro och framförallt fysiska plågor. Men det känns ändå som att det är hanterligare - det är fokus på kroppen och allt som kan gå fel med en själv och med barnet. Man behöver inte ha ångest över huruvida man borde börja ta det som sin livsuppgift att omvända Indien och andra länder och få dem att inse att samboförhållanden och utomäktenskapliga barn är helt i sin ordning.

Snälla Parveln, kom hem nu - jag hinner bli tokig.




WOOOOOW!




Åh, Pipe Line har i sin blogg hedrat mig med en utmärkelse som bloggfavorit!

Jag blev alldeles själaglad och smått förlägen. Och fick enorm prestationsångest. Borde man inte blogga lite oftare än varannan månad för att hedras med ett sådant här utnämnande?

Och vem ska jag ge samma fina omnämnande förutom Pipe Line själv och MammaHella (som Pipe Line också gett samma utmärkelse)? Äh! Det står ingenstans i reglerna (tvärtom mot för hur Pipe Line verkar ha läst det) att man inte får ge utmärkelsen till den som gett den till mig, så here it goes (utan inbördes rangordning, däremot med massor av inbördes beundran)...
Reglerna är följande:
  1. Du kan ge erkännandet åt fem personer…
  2. … varav fyra läser din blogg
  3. En måste vara ny på din blogg och bo någon annanstans i världen.
  4. Länka till bloggen du fick detta erkännande av.

Pipe Line därför att hon kan skriva stort om små saker. Roligt om svåra saker. Tankeväckande och provocerande om viktiga saker. Dessutom är hon en ovärderlig vän i cyberrymden i denna ångestfyllda eviga väntan utan tillgång till föräldragrupper på BVC.

MammaHella därför att hon skriver om vardagen i en adoptivfamilj med barn i åldrarna 10-20 år och väntan på en lillabroster. För mig, som i dagsläget inte ens tror på att vi kommer bli en enbarnsfamilj, fyller hennes blogg mig med hopp. Den beskriver också glädjeämnen och problem som uppstår i en familj generellt och en adoptivfamilj specifikt. En outtömlig källa av kunskap och erfarenhet.

Kottemammans blogg är en härlig blandning av jobb, vardag, adoptionsväntan och en massa annat. Och jag känner igen mig i så mycket av det hon skriver. Jag följer deras resa mot barn med spänning, förväntan och besvikelse (när väntan blir längre ännu en gång).

Sedär - min egen BVC-föräldragrupp!

Enligt reglerna får jag ange fem bloggar, men det är nu den patetiska omfattningen på mitt bloggsurfande avslöjas. Det här är de enda bloggar jag följer i dagsläget (inte för att frånta er något av malligheten över umärkelsen - jag har ju valt bloggar med kvalitet att följa!). Inte för att jag inte har hittat fler eller för att det inte finns fler jag tycker verkar intressanta. Jag har helt enkelt en åkomma som kallas internetberoende och för att hålla den i schack måste jag hålla min blogglista kort.

Jag kollar förvisso på massa amerikanska bloggar som handlar om familjer som adopterar från "vårt" barnhem, men de tänker jag inte länka till eftersom jag vill hålla Landet hemligt från de få som inte redan vet eller har räknat ut på egen hand vilket det är.

Så ni som fått utmärkelsen - känn er speciella, ni har stått ut i mängden och fångat mitt intresse med era ord och era personligheter!