En liten uppdatering

Det var ett tag sedan, så var ska jag börja?

Här kommer en sammanfattning:

Någon resa den 24:e april blev det inte, och det var inte beroende på askmolnet utan av den enkla anledningen som jag förstod skulle omöjliggöra en så snar resa redan vid första resebeskedet: det fanns nämligen inte en chans att få färdigt Parvelns pass, våra visum och hans visum till det datumet.

Nytt (spikat) datum för ditresa är den 5:e maj och hem ska vi åka den 16:e maj. Och med ska menar jag SKA. Landets visuminstans ger nämligen adoptionsvisum så snävt så det är löjligt. Vårt visum gäller nämligen till och med den 19:e maj. Så nu vill det verkligen till att inte Parveln blir sjuk, att hans pass/visum inte hinner bli klart eller att vi fastnar där på grund av ett askmoln eller något annat som det är typ en chans på miljonen ska inträffa.

Gällande förberedelserna för resan så kan min upplevelse och min stressnivå bäst beskrivas med hjälp av den där mardrömmen ni vet när man packar och packar och packar och egentligen borde ha varit på flygplatsen för länge länge sedan, och man packar lite till men det blir aldrig färdigpackat. Och man tittar på klockan och konstaterar att det är åt helvete för sent för man kommer aldrig att hinna - det är 10 minuter tills planet lyfter. Men man fortsätter i panik packa ändå. Ungefär så känns det.

Jag har gjort att-köpa-, att-göra- och att-packa-listor. Vi har inhandlat, gjort och strukit på listorna men hela tiden dyker nya saker upp. Min nacke och mina axlar är stela och ömmande och jag har haft yrselkänsla i ett par veckor. Jag stressad? NÄÄÄH?

Vi fick ge upp barnvagnsbevakningarna på Blocket och krypa till korset och beställa en sprajtans ny. En jättefin röd Brio Happy. Nu ser jag fram emot att få sätta alla på plats som har könsstereotyper och förutsätter att Parveln är en flicka för att vagnen är röd. Man måste unna sig de små nöjena i tillvaron.

Fast vagnen har ju inte kommit ännu. Den är försenad. Till "någon gång mellan den 17:e och 21:a maj". Jaja, vi kommer nog ha fullt upp med att vara nojiga över om vi har kommit ihåg att mata och byta på Parveln - utflykter i barnvagn ligger nog lite längre bort i föräldrautvecklingen.

Vad mer då... Igår blev jag galen på Försäkringskassans så kallade information om föräldrapenning för oss som adopterar barn. Är maken och jag de enda som tyckte de var fullständiga idioter som under "Hur gör jag för att få föräldrapenning?" skriver så här:

"När du som är gravid besöker MVC får du ett moderskapsintyg. Intyget kan du skicka till FK. Det fungerar som en anmälan om föräldrapenning."

Jaha. Men dåååå så! Idioter!

Jag fick tag på en handläggare via deras chatt och undrade hur vi anmäler FP när vi adopterar. Följande dialog utselade sig:

"Har ni skickat in medgivandet till oss? Det fungerar som anmälan och vi skickar blanketter till er."

"Nej, det är precis det här jag menar - var hittar jag den informationen? Informationen under Adoptera barn behöver nog förtydligas."

"Skriv det gärna under våra synpunkter."

"YOU BET YOUR A** I WILL, IDIOTS!!!" sa jag inte. Utan

"Ok tack, trevlig helg!"

Och sedan skrev jag genast en synpunkt till dem som nog blev mindre välformulerad än vad jag kan prestera om jag vill och är på humör om jag säger som så.

Vad mer...

Nej, nu känner jag mig rätt uttömd faktiskt.

Skicka massör.

Med lite mer nykter syn på tillvaron...

... så har till och med Duracellkaninen till make insett och beslutat att barnrumsrenoveringen får pausa till någon gång längre framöver. Vi stänger helt enkelt bara dörren till rummet så vi slipper se eländet. Det kändes som ett klokt beslut.

Idag ska jag göra en första rese- och hotellbokning. Har väldigt svårt att föreställa mig att vi skulle lyckas komma iväg den 24:e som planerat, eftersom vi behöver ansöka om visum och det tar upp till 15 dagar att få, 10 dagar om man kan hämta det på plats. Och vi behöver domstolsbeslutet för visumansökan och det skrivs ut ungefär en vecka efter domstolen, dvs i vårt fall i början på nästa vecka. Det behövs ju ingen raketforskare för att räkna ut att vi inte kommer hinna iväg den 24:e. Men vi gör som vi blir tillsagda och bokar avresa till det datumet och blir sedan irriterade när vi måste skjuta upp avresan, förmodligen flera gånger.

Nåväl - snart, snart, snart min lille Parvel.

Faran avblåst och irrationella förberedelser

Vår kontakt på Organisationen hade missat att informera oss om att det var "no news is good news" som gällde. Så eftersom de inte har hört något från Landet ska allt vara OK!

Så imorrn ska här göras en första rese- och hotellbokning. Älskade unge, nu kommer vi äntligen och hämtar dig!

Och på andra sidan jorden har idag Pipeline, Darlingen och Knodden fått varandra. Det är så stort att min hjärna inte riktigt klarar av att greppa det. Än mindre det faktum att vi själva ska få vår Parvel om några veckor?!?!?

Jag behöver göra listor. Eller kanske ännu hellre bocka av saker på de listor jag redan har gjort.

Ansökan för uppehållstillstånd till Parveln är i alla fall inskickad till Migrationsverket. Check!

Maken har försökt få tag på bilverkstaden för att få krockkudden urkopplad. Till helgen blir det IKEA för att köpa möbler till barnrummet. Ett barnrum som på intet sätt borde ligga högst på prioriteringslistan eftersom det kommer dröja innan sonen har någon riktig glädje av det. Men vi är ju som vi blev och det innebär att våra förberedelser för vårt livs viktigaste resa också blir därefter. I helgen köpte vi till exempel en potta och en sådan där vadderad ring till toastolen för övergång från potta till toastol. Precis som att det vore prio ett på inköpslistan till en ettåring som förmodligen kommer gå i blöjor ett bra tag till.

Samtidigt sliter maken i sitt anletes svett för att få klart skjutdörrsgarderoben i vårt sovrum. Det är mer än man kan tro att fixa med sådant när man (läs: Brummelisa) är tokstressad över att vi ännu inte har bestämt vem som ska vara föräldraledig när.

När skjutdörrsgardroben är klar (inom några timmar tror jag) så kvarstår ett blivande barnrum där spackel ska slipas, tapeter inhandlas och sättas upp samt nytt golv läggas. Som sagt inte något som måste göras nu, men det vore verkligen skönt att ha en sak mindre att tänka på när vi kommer hem med Parveln.

Vi jobbar heltid fram till ett par dagar innan vi åker.

Nämnde jag att jag är stressad?

Väntan

Just nu går jag som på nålar. Vårt case skulle vara uppe i domstolen i Landet igår, och de andra familjerna har fått veta dagen efter att de har blivit godkända i domtolen.

Jag vill också få veta det nu. Har massor att göra på jobbet och har inte tid att våndas.

Jag har mejlat vår kontakt på Organisationen och inte fått något svar. Hon brukar svara med vändande e-post. Det behöver inte betyda någonting. Eller så betyder det att hon inget vet ännu. Alternativt att det finns frågetecken hon behöver räta ut. Eller att hon behöver mer tid för att formulera sig för att meddela oss de dåliga nyheterna.

*suck pust stön*