Här befinner vi oss just nu

Jag tror vi har fått ett nytt medgivande idag. Det var i alla fall i dag vårt ärende skulle upp i nämnden, och hemutredaren har rekommenderat oss för medgivande, så vi har kallt räknat med att det skulle bli så.

Ganska fantastiskt hur avtrubbad, luttrad och ointresserad jag känner mig den här gången jämfört med förra gången. Vi borde säkerligen ha bett att få direktsjustering av protokollet och säga att vi hämtar medgivandet så de slipper posta det, så vi snabbt kan få iväg det till Landet, men vi har liksom inte orkat tänka längre än till "nujävlarmåstevifixadethärmedjobbåtmakenpånåtsätt!". När det var fixat (i alla fall fram till den 20/4, finns inget jobb för honom där då så är vi tillbaka på ruta ett) gick luften ur oss.

Vi orkar inte ens tänka tanken på att få tag på kommunens enda NP igen. *pfffff*

Plus att jag har haft lite annat pyssel för mig. Har gått på två anställningsintervjuer (för samma jobb), blivit erbjuden jobbet, våndats över om det är smart att säga upp sig från ett fast jobb i dagens rådande konjunktur generellt, och med tanke på adoptionsprocessen specifikt. Har våndats hit och dit. Dit och hit. Och allt detta under den gångna helgen eftersom det var den betänketiden jag hade. Till slut fick möjligheten till mer stimulerande, roliga och utmanande arbetsuppgifter avgöra. Så i måndags sade jag upp mig och den 20:e april börjar jag på det nya jobbet. Hej och hå!

Och medan jag väljer och vrakar mellan jobb är maken alltjämt utan jobb.

Åovär änd aot.

Jag säger inget så har jag inget sagt

Sist jag försökte vara försiktigt optimistisk gick det inte så bra.

Så jag säger inget mer.

*MORRRRR*

Jag vill egentligen inte skriva det här inlägget eftersom jag inte vill tänka på kärringen (det nya namnet på hemutredaren), men jag känner att jag liksom är skyldiga er det med tanke på all peppning jag får från er.

Anledningen till fredagens raseri och frosseri var att vi än en gång fick smaka på exakt hur rigid, fyrkantig och stelbent vår hemutredare är.

Vi hade efter mycket vånda bestämt oss för att maken (som en ytterst temporär lösning) skulle ta ett jobb som han har möjlighet att få i Stockholm (närmare 100 mil från vår bostadsort).

Det var verkligen inget lätt beslut att ta - det skulle innebära veckopendling (för dyra pengar) honom, och det var verkigen ingen av oss var särskilt sugna på. Men vi försökte resonera som så att det skulle vara en tillfällig lösning på förhoppningsvis endast ett par månader, i värsta fall ett halvår. Och skulle vi få BB och hinna hämta hem vårt barn innan han har hunnit avveckla Stockholmsjobbet så skulle han helt enkelt ha fått börja med att vara pappaledig. Vi är inte helt världsfrånvända - att vara borta hemifrån delar av, eller hela veckor med ett nyfått adoptivbarn med anknytningsproblemtik kändes inte som någon lyckad lösning.

Hur som helst: vi fokuserar i det här läget på en lösning som skulle innebära ett nytt medgivande - det andra får vi lösa eftersom.

När maken ringde hemutredaren för att höra mer exakt vilket datum nämnden har möte och när hon behöver alla papper så blev svaret att nämnden har möte den 25/3 och hon behöver ha alla papper den 12/3. Det fanns inte utrymme för att få komma in med makens anställningspapper någon dag senare, nej nej.

Och när maken berättade åt henne att vår kontakt på Organisationen hade ställt sig mycket frågande till att arbetslöshet automatiskt innebar att man inte fick något medgivande så svamlade hon på om både det ena och det andra i sina försök att rättfärdiga detta. Hon hävdade bland annat att det nu i den nya handboken "tydligt står att man inte kan få medgivande som arbetslös". Tyvärr hade maken inte läst handboken tidigare utan surfade fram den efter samtalet, och det som står där (s. 94) är något om "faktorer som talar emot eller KAN tala emot lämplighet", och där stod arbetslöshet som en av fyra punkter.

FEL personer att försöka hävda till att det då tydligt står att arbetslöshet innebär diskvalificering för medgivande, säger jag bara...

Blir så jävla irriterad över en massa saker i anslutning till detta: 1) antingen står hon och blåljuger folk upp i ansiktet, kallt räknandes med att de bara accepterar och inte själva har läst handboken, eller så 2) så är hon så inkompetent att formuleringen i handboken för henne betyder att arbetslöshet = inget medgivande. Vet faktiskt inte vilket av det som skulle vara värst. Dessutom: 3) i andra kommuner och för andra hemutredare så innebär texten i handboken detsamma som för oss, dvs att det är upp till hemutredaren att göra en bedömning av HELHETEN utifrån det sunda förnuftet.

Är så in i helvetes jävla satans pissless på denna godtycklighet som vi inte kan göra något som helst åt. När maken fortsatte försöka få henne att förstå att Organisationen ju uppenbarligen ser fall (läs: medgivanden) där någon av föräldrarna är arbetslös, så blev hennes svar något i stil med att "jo, men organisationerna ser ju bara det färdiga resultatet - då har ju vi redan gjort gallringen". Hon kunde fortfarande inte förstå/ville inte lyssna på vad maken sa, nämligen att man i andra kommuner uppenbarligen tolkar handboken på ett annat sätt. För precis som hon själv sade, så har ju de som har kunnat skicka in ett medgivande till Organisationen passerat nålsögat hos familjerätten och blivit godkända. PUCKO!!!

Slutligen - vår favoritkommentar från kärringen (med anledning av att man gör annorlunda i andra kommuner osv): "Ja, vi får ju ofta höra från organisationerna att blablabla, men vi gör ju bara vårt JOBB.". Återigen så fann sig inte maken förrän efter samtalet (han tappade mest talförmågan av raseri under samtalet), men det han borde ha sagt som svar på det är ju: "Ja just det - ni får ofta höra, ja... det är givetvis så att det är alla andra det är fel på??? Det kan inte vara så att ni borde börja ta till er av det ni får höra, och reflektera över era arbetssätt och attityder till de sökande?"

Jag blir så jävla trött på att en sådan inskränkt och inkompetent människa ska få avgöra vårt öde!

Hur som helst - eftersom det skulle ta 3-4 veckor att göra klart med anställningen på Stockholmsföretaget, sammanvägt med att varken jag eller maken alls är sugen på att han ska vara borta hela veckorna, plus att han inte vill ta ett jobb så långt borta med inställningen att han ska ta sig därifrån så snart som möjligt, plus att det kändes som en dålig lösning med tanke på förhoppningsvis framtida adoptivbarn osv, så har vi ikväll haft familjeråd.

Vi är överens om att han ska tacka nej till det jobbet. Det skulle helt enkelt innebära för mycket slitage på oss båda - vi pallar inte detta just nu. Och är det då så att detta innebär att vi inte får nåt nytt medgivande och vi får nöja oss med att vara husse och matte till två katter istället så SO BE IT! Vi vill fan inte bli intvingade i en ohållbar livssituation av en oresonlig sockärring.

Nu kommer maken istället få ett intyg på att han senast den 1/5 kommer börja jobba på ett konstultföretag i stan (exakt när det blir beror på när de får klart med uppdraget). Om kärringen börjar krångla för att han inte har jobb just precis nu, då blir det fanimej tidningarna och Janne Josefsson. Lita på det. Jag har bitit ihop länge nog - jag kommer riva upp himmel och helvete över detta jävla förmynderi och sanslösa svammel.

*morr*

Tvärstopp, raseri och frosseri

Nix.

Gick inte. Så kul skulle vi inte ha (när ska jag lära mig att min intuition alltid har rätt? Därav viskandet i gårdagens inlägg...).

Får förklara mer senare, men just nu orkar jag inte. Har varit förbannad hela dagen och inte fått ett dyft uträttat på jobbet. Makens humör är inte bättre.

Vi har köpt semlor, knappt ett kilo lösviktsgodis, två chipspåsar och naturgodis.

Låt tröstfrosseriet börja.

Tack alla!

Ni är så goa, alla som jag känner och inte känner IRL, som peppar i denna eländesstund. *STOR KRAM* till er alla! Och eftersom ni är så rara så förtjänar ni att jag delar med mig av följande (mot bättre vetande, känns det som):

(viskar) Jag törs nästan inte tänka det, än mindre skriva det, men det verkar som att det har ljusnat en aning. En liten, liten aning. Tillräckligt för att vi har orkat be våra referenser skriva nya referensbrev, och det vill inte säga så lite. Men mer säger jag inte just nu. Det känns som att det vore att utmana ödet.

Kanske universum försöker säga oss något?

Och en annan sak: det faktum att vår kontakt hos Organisationen höjer kraftigt på ögonbrynen och ifrågasätter hemutredarens inställning angående att vi inte får något medgivande om maken inte har jobb gör ju inte saken bättre.

Inte heller känns det ett dugg bättre när jag läser på t ex FL om andra som har hamnat i samma situation, men där deras hemutredare inte har sett det som något problem. Deras hemutredare har bedömt det som så att personen ifråga kommer få ett nytt jobb inom kort och därför inte sett detta som ett problem för ett nytt medgivande. Vilket ju vi är helt övertygade om är fallet för maken också.

Jag har verkligen hela processen försökt att låta bli att hamna i negativa, icke-konstruktiva funderingar om att det-är-väl-själve-fan-att-just-vi-ska-ha-sån-jävla-otur-hela-tiden, men nu kan jag inte värja mig mot dessa funderingar längre. De är ytterst närvarande varje dag och bidrar till frustration och irritation.

Visst - hemutredarna har ett väldigt stort ansvar, och de vill inte bidra till att placera ett barn i en familj som har undermåliga förhållanden ekonomiskt, emotionellt, materiellt eller något annat. Men känns det verkligen bättre för vår hemutredare att veta att hennes inställning kommer göra att vi efter 15 månaders väntan på BB (de som har fått vänta längst hittills har väntat 16 månader på BB) ska tvingas dra tillbaka vår ansökan från Landet eftersom vi inte får ett förnyat medgivande? Gör det att hon sover bättre om natten än om hon skulle välja att rekommendera oss för ett nytt medgivande trots makens arbetslöshet, med vetskapen om att vi ändå inte kommer få BB förrän han har nytt jobb ändå eftersom Landet inte accepterar att han är utan jobb? Hon skulle alltså enbart medverka till att vi inte måste dra tillbaka vår ansökan och hamna på ruta ett igen.

Skulle det verkligen göra henne så ont att veta att hon inte blir orsaken till att vi kanske förblir barnlösa? Anser hon verkligen att vi inte kan rekommenderas till föräldrar till ett adoptivbarn när maken är arbetslös, när vi ändå inte kommer få något BB förrän han har jobb igen? Det enda hon skulle göra är att tala om för landet att vi fortfarande anses kunna utgöra goda föräldrar till ett adoptivbarn. "Man måste kunna visa på stabila förhållanden" upp my ass...

Vår kontakt hos Organisationen är väldigt go' och visar tydligt att hon finns där för oss. Hon har erbjudit sig att prata med vår hemutredre om vi vill det. Jag avböjde just då (i torsdags) eftersom jag inte vet hur hemutredaren skulle reagera på detta. Vi har som sagt var velat hålla låg profil och stå med mössan i hand - absolut inte ifrågasätta och riskera att hemutredaren får ett horn i sidan till oss.

Men visst måste ju detta bli vårt sista halmstrå om inte maken som genom ett mirakel får ett anställningsbevis snart.

Ibland känner man att det enda som skulle hjälpa mot all ilska, frustration, uppgivenhet vore att få ett riktigt ordentligt Falling Down-bryt och göra revolt mot byråkrati, orättvisor och brist på sunt förnuft. Och efter en idiotisk diskussion med killen som jävlas på hamburgerrestaurangen säga "Nu kommer du att dö i den där löjliga mössan".

Men det gör jag ju inte. Istället funderar jag över om det kanske är dags att inse att universum har försökt säga oss något i snart sex år?

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Maken har fortfarande inget anställningsbevis och vårt ärende behöver gå upp i nämnden i slutet på mars för att vi ska hinna få ett nytt medgivande innan det nuvarande går ut.

Jag borde frenetiskt ägna mig åt att fundera ut lösningar på problemet, ge det sista, bita ihop ända in till sista blodsdroppen.

Men jag orkar inte. Det känns som att jag redan har gett det sista. Jag ägnar mig åt att planera semesterresor. Och det som började som tankar på en två-tre veckors sommarsemester i ett exotiskt land (för att spara ssemesterdagar till barnhämtning och gemensam hemmavaro efteråt) har nu kommit att handla om en resa till Thailand i slutet på mars. Jag vill bort. Nu.

Precis som att det skulle finnas pengar till det i det här läget.

Strutsbeteendet är ett faktum, och det faktum att jag är medveten om att det är just det jag ägnar mig åt förändrar ingenting. Jag vill knäppa med fingrarna och flyttas en månad in i framtiden. Helst med ett nytt medgivande, men om inte så skit samma. Bara det är över. Jag orkar fan inte med detta ständiga helvetes grubblande på nåt jävla skit dag ut och dag in!!!

*kräääääääääääks* av leda.