Halmstrån

Vi har i ren desperation nu blivit sökande i en tredje adoptionsorganisation.

Trots att vi vet att det är 1-1,5 års väntetid för de flesta av deras länder.

Och trots att vi vet att det förmodligen inte är många (om ens några) av deras samarbetsländer som kommer vara villiga att ta emot en ansökan från oss.

Vi var bara tvungna att göra detta för att känna att vi har försökt allt. Några tusenlappar hit eller dit i sökandeavgift är ju i detta sammanhang skit samma.

Vad som är betydligt värre är att vi snart kommer ha bekräftat att alla möjligheter är utforskade. Och att ordet möjligheter förmodligen är helt fel ordval i sammanhanget.

Känns inte speciellt troligt att vi kommer skicka till något av den här organisationens samarbetsland. För om det är något land som är villiga att ta emot vår ansökan så finns det ju inget som säger att så är fallet efter vi har väntat färdigt i Sverige.

Verkar jag bitter? Nej, inte bitter. Resignerad. Idag är jag ingen kämpe. Idag är jag uppgiven.

Vi hoppas på en bättre dag imorgon.

Elefant som har gått över tiden

Många jämställer att vänta barn via adoption med en elefantgraviditet.

Jag hade kunnat ta det. 2 år. Ingenting. Om man vet att det blir barn.

Men vi ser absolut inga tecken på att det kommer bli barn för vår del.

Om jag ska göra en liknelse med att vara gravid på det vanliga sättet så blir den denna:

Tänk dig att du har gått 4 år över tiden och att du vet inte om din gigantiska, tunga mage som gett dig illamående, foglossningar, svamp på diverse ställen, humörsvängningar osv faktiskt kommer att resultera i ett barn.

Tänk om det kommer visa sig att det bara är gaser..?

Å ena sidan behöver du för din, din partners och det eventuella barnets skull vara uthållig, inte tappa modet, hålla humöret uppe och förutsätta att allt kommer gå vägen.

Å andra sidan behöver du förbereda dig på att du kanske bara kommer att föda en gigantisk, illaluktande fis.

Tro fan man åker berg-och-dal-bana.

Syndabockar och Darwin

Jag letar syndabockar.

Mannen och jag har i ett års tid varit sanslöst irriterade på de senfärdiga hemutredarna, och irritationen växer för varje dag som går. Det är inte bara inbillning från vår sida att vi skulle ha blivit accepterade av Landet och flera andra länder för 7-12 månader sedan. Detta har jag fått bekräftat från vår kontaktperson hos Organisationen. Jag är så förbannad på de sinnesslöa varelserna på familjerätten att jag helt enkelt måste låta bli att tänka på dem och deras sölande. Annars skulle jag (1) bygga upp ännu mer frustration, irritation och andra tärande känslor som inte hjälper mig eller oss ett skvatt, eller (2) bli tvungen att bajsa i en påse och lägga i hemutredarnas brevlådor.

Inget av alternativen känns så speciellt konstruktivt, så jag fokuserar på att tänka på annat.

Som exempelvis hur jävla mycket det stör mig att det verkar vara fler och fler som kan få biobarn som väljer att adoptera. Andra stör sig på att dessa människor verkar slå sig för bröstet och framhäva sin storhet: "VÅRA barn kommer minsann inte bli något andra- eller sistahandsval, de kommer att vara valda i FÖRSTA hand!" (vilket jag inte ens bevärdigar en kommentar). Vissa tendenser till "Vi vill rädda ett barn" finns också hos alldeles för många av dessa adoptionssökande. För er läsare som inte är lika insnöade i adoptionsvärlden som jag är: detta är inte ett ok sätt att resonera när man adopterar. Ett barn ska aldrig behöva känna tacksamhetsskuld för att det har blivit "räddat". Ett barn ska veta att han eller hon var hett efterlängtad för sin egen skull. För att vi ville ha ett barn och för att vi ville bli föräldrar. Inte som ett välgörenhetsprojekt.

Hur upprörande jag än finner denna inställning så är det dock inte detta som stör mig mest just nu.

Nej, jag är på god väg att bygga upp en enorm ilska mot dessa människor eftersom deras storsinta inställning att "ta hand om ett barn som redan finns istället för att sätta fler till världen" innebär att de berövar andra chansen att bli föräldrar.

Återigen: i dagsläget finns det dubbelt så många adoptionssökande i världen som barn tillgängliga för adoption. Jag skulle ha lättare för att acceptera sakernas tillstånd om jag visste att vi konkurrerade (ja, så är det rent krasst) på lika villkor. Men deras val att genomgå en hemutredning, vänta i köer i Sverige och utlandet samt betala för en adoption istället för att göra sin förbannade plikt och kn*lla sig till en unge eller åtta gör att de minskar mina chanser att få bli mamma.

Jag har ingen aning om hur många procent av de som adopterar som faktiskt skulle kunna få biobarn, men jag har en olustig känsla av att detta är början på en trend. Angelina, Madonna och andra "världsförbättrare" smittar av sig.

Ok, kanske är det inte de fertila som väljer att adoptera som ska vara syndabockarna - kanske är det Darwin? Det här bevisar ju nämligen hans tes i kvadrat: de som är fertila kan reproducera sig. Men om de väljer att inte göra det på det sätt de förbanne mig borde utan istället adopterar så räcker de ut tungan och gör lång näsa åt oss två gånger om. Deras val (förutsatt att inte de har saker i läkarintygen som gör det svårare för dem att adoptera) gör att de får bli föräldrar men inte vi.

Jag önskar länderna i sin nu eskalerande kravskärpningshysteri kunde börja med att införa obligatoriskt krav på infertilitetsintyg .

I dagens läge har inte de fertila något i adoptionsköerna att göra, punkt slut.

En long story...

Av den händelse att det faktiskt är någon som läser den här bloggen så tänkte jag att det kanske vore på sin plats med en redogörelse för hur vår process och de uppförsbackar som jag pratar om har sett ut. Jag har många gånger under resans gång tänkt att jag behöver börja ventilera i en blogg, men eftersom jag alltid inbillat mig att vi har börjat se slutat på resan har jag inte haft tillräcklig motivation. Efter att ha insett att det är en lååååång resa kvar (om den inte rent av kommer att avslutas abrupt utan att ha nått målet) så beslutade jag mig för att börja skriva i den blogg jag hade registrerat för länge sedan.

Misstankar om att eventuella läsare lär ha lite svårt att förstå vad jag egentligen pratar om har nu alltså fått mig att besluta mig för att i detta inlägg backa bandet lite.

På olika forum och i bloggar ser jag människor som har exakta datum för när de kontaktade kommunen för hemutredning, när de hade första informationsmötet, vilka datum de hade träffar, när de fick hemutredningen för genomläsning och när de fick medgivandet. Jag vet inte om det går att statistiskt bevisa att dessa personer är före detta IVF:are (som är vana att notera datum för olika skeden i processen) eller inte, men jag kan bara konstatera att jag inte har samma koll...

Hur som helst, så här har det sett ut i grova drag:

• I mars 2005 kontaktade vi familjerätten för att anmäla oss till hemutredning. Vi fick då veta att vi först måste gå den obligatoriska föräldrautbildningen, och en sådan hade precis avslutats så nästa skulle starta i augusti.
  
• Från mitten på augusti till slutet på oktober gick vi föräldrautbildningen under ett antal helger. När detta var klart var Mannen sjuk och vi var dessutom i färd med att planera vårt bröllop som skulle äga rum utomlands i början på januari. Och jag befann mig i en mycket hektiskt period med ett stort projekt på mitt jobb. Vi bestämde därför att vi väntar med att anmäla oss till hemutredning till efter bröllopet.
  
• Vi anmälde oss till hemutredning i februari 2006.
  
• Den sista mars 2006 (det enda datum jag kommer ihåg) kom hemutredarna på hembesök/första informationssamtal. Här sa de att de med anledning av mitt medfödda (och åtgärdade) hjärtfel ville att jag skaffade ett specialistläkarintyg och vanligt läkarintyg. Dessa skulle skickas till Socialstyrelsens rättsliga råd för ett utlåtande om huruvida jag är kapabel att ta hand om ett barn. Innan de hade fått detta utlåtande ville de inte göra hemutredningen. Vi blev naturligtvis skräckslagna och skitirriterade över att de inte kunde ha meddelat detta på en gång, så jag hade kunnat börja med detta direkt för att inte dra ut på processen i onödan.
  
• I juni hade jag fått ihop de nödvändiga läkarintygen och skickat dem till familjerätten. De meddelade i slutet på juni/början på juli att detta nu skulle skickas till SoS så vi borde ha ett besked därifrån i augusti.
  
• I augusti fick vi ett positivt utlåtande från SoS, där de säger att mitt medfödda hjärtfel inte innebär några hinder för att adoptera ett barn. Även om vi självklart kände detta själva kändes det oerhört skönt att få en OK-stämpel i pannan från en sådan inflytelserik instans. Nu skulle vi bli föräldrar!
  
• I mitten på september hade vi våra djupintervjuer med hemutredarna, och därmed var själva utredningsbiten överstökad vilket förvånade oss väldigt. Vi blev smått besvikna - vi hade ju sett fram emot att få träffa hemutredarna 3-4 gånger åtminstone och diskutera, och både vi och de skulle ha mölighet att reflektera mellan träffarna. Nåväl - inte är vi de som klagar om det går fortare än vi hade räknat med! Nu skulle hemutredarna göra sin tolkning och sedan höra av sig till oss.
  
• I oktober hörde hemutredarna av sig och ville att vi skulle träffas, vilket blev i slutet på oktober. På denna träff meddelade de att de kommer ge oss medgivande. Nu skulle de, som de uttryckte sig "bara skriva ihop utredningen". Tiden från sista träffen med hemutredarna tills man har utredningen för genomläsning verkar för andra ha varit c:a 2 veckor. Undantag finns givetvis, men säg 2-4 veckor då.
  
• Vi fick utredningen för genomläsning i slutet på januari!!! Och nu hade våra förväntningar byggts upp ordentligt både vad det gällde omfattning och innehåll. Det var 4 sidor, fulla med faktafel och helt aningslösa formuleringar. Med utgångspunkt i bland annat http://www.juniper.se/adp/forbattra.htm så ändrade vi i texten.
  
• Därefter utbröt halvt krig med hemutredarna. Vid en träff för att diskutera våra synpunkter (1,5 månad senare) var de mycket förnärmade och undrade med armarna i kors: "Vad tyckte ni att eran uppgift var när ni fick utrendingen för genomläsning?" De sade uttalat saker som att "vi skriver ju först och främst för nämnden" när vi påpekade hur viktigt det är att läsa med en annan kulturs glasögon. En av hemutredarna sade också: "Ni verkar fästa så stor vikt vid det skrivna ordet?!?!?" osv osv osv. Vi var på två helt olika planeter men lyckades till slut komma fram till något slags kompromiss som vi alla kunde leva med. Observera att jag säger "kunde LEVA med", inte "vara NÖJD med"...
  
• Under hela den här tiden (från när Kina meddelade att det skulle bli nya krav, vilket väl var någon gång före jul) så försökte vi understryka hur gärna vi skulle vilja få iväg en ansökan till ett land iannan Kinas regeländringar, eftersom vi räknade med att detta skulle innebära drastiska förändringar för de andra ländernas köer och krav (vad jag hatar att ha rätt). Men hemutredarna prioriterade ju istället de som skulle (eller som var smarta nog att hävda detta) skicka ansökan till Kina innan regeländringarna, så vi fick vänta snällt ytterligare lite till. Och eftersom vi hade den dåliga smaken att ha åsikter om deras förmåga att skriva hemutredningar så fick vi säkert vänta lite extra.
  
• I början på april i år, ett år efter hemutredningen startade och två år efter vi hade anmält oss till kommunen, fick vi vårt medgivande.
  
  

Och då var läget ett helt annat med köer i alla länder och prat om ändrade krav i flera andra länder som hade blivit översvämmade med ansökningar från de som inte längre passade in på Kina.

Vi var ändå vid ganska gott mod eftersom vi varit sökande i två olika adoptionsorganisationer sedan januari 2005 och augusti 2005. Vi trodde i vår enfald att utlåtandet från SoS var något man i ursprungsländerna skulle acceptera och lita på, men här blev vi snabbt varse annat. Specialistläkarintyget och utlåtandet från SoS är inte vatten värda i utlandet när de har massor av köande (det finns i världen i dagsläget ungefär dubbelt så många sökande som det finns barn tillgängliga för adoption) som inte har några oklarheter i hälsoprotokollet.

Under resan fram till denna punkt hade vi fått frågan "vilket land blir det?" så många gånger att det inte gick att räkna. Och lika många gånger hade vi svarat: "Det ändras så snabbt inom adoptionsvärlden så vi vill inte snöa in oss på något land innan vi har medgivandet klart och vet vilket/vilka länder vi kan adoptera ifrån." Men givetvis reste vi ju jorden runt och funderade på var vårt barn kunde tänkas finnas. Vi tittade på alla länders krav och såg vilka vi kunde räkna bort och vilka som borde kunna funka. Vi hann givetvis snöa in oss på ett land ändå. Ett land som utifrån informationen på organisationernas hemsidor inte hade några speciella krav på hälsa, och som vi båda hade känt för som land ända sedan vi började tänka adoptionstankar första gången.

Det landet fick vi olika bud om från de två organisationerna. Enligt Organisation 1 så skulle min hälsobakgrund aldrig accepteras av det landet. Enligt Organisation 2 så skulle det inte innebära några problem, det gällde bara att ha ett specialistläkarintyg med positiv prognos och det hade jag ju. Vi skulle kunna börja samla papper på en gång, men väntetiden i landet var lång. Jättejättejättelång. Så lång att alla våra vänner rent teoretiskt skulle hinna få 2 barn till under tiden. Nej, så länge ville vi inte vänta. Och framförallt ville vi gärna få iväg en ansökan till något land för att på så vi bli immuna mot eventuella regeländringar.

Vi kunde även få skicka direkt till ett annat land genom Organisation 2. Men här var det lite mer osäkert om hur man skulle se på min hälsa, så det skulle kunna gå så att vi fick BB och sedan stötte på patrull i domstolen i landet. Usch, usch, usch - hemska tanke! Nej, den ångest och nervpress det skulle innebära kände vi oss inte sugna på.

Kvar hos Organisation 2 fanns då landet som hittills accepterat såväl singlar som sökande med hälsoproblem (eller något som utomlands betraktas som ett hälsoproblem), vilket innebär att det är en ENORM kötid dit. Våra drygt två års köande var bara en fis i världsrymden i sammanhanget, så vi ställde in oss på Landet genom Organisation 1. Där skulle vi få börja samla papper i början på hösten om inget oförutsett hände, som att det tillkom massor av sökande med bättre kötid än oss eller att Landet ändrade reglerna.

Och under sommaren hände något fruktansvärt som drabbade ett annat par som skulle adoptera från Landet. Detta gjorde att Organisationen blev väldigt osäker på vilka som skulle komma att godkännas som föräldrar av Landet och inte, så därför skulle vi göra ytterligare en särskild förfrågan (eftersom vi inte var intresserade av att skicka en ansökan och hoppas på det bästa, vilket vi var välkomna att göra). Till denna lite "utökade" särskilda förfrågan behövdes nya läkarintyg och det var där blodtrycket gjorde att den processen avstannade.

Och idag verkar det alltså som att de läkarintyg vi så småningom får när jag fått bukt med blodtrycket inte kommer behöva skickas till Landet, och frågan är om vi kommer få användning av dessa intyg överhuvudtaget?

Long story, som man brukar säga. Men nu vet ni. Ifall ni har orkat läsa.

Mättad på motgångar

Jag visste det. Allt tyder på att vi INTE kommer kunna skicka någon ansökan till Landet eftersom de kräver helt friska föräldrar. Och då går jag inte ens in på att diskutera att jag faktiskt inte är sjuk - Landet anser det och det är det som spelar någon roll.

När jag fick den här informationen i fredags eftermiddag så blev jag inte panikslagen. Inte ledsen. Inte ilsken eller frustrerad. Jag var helt kolugn. Jag nästan småflinade åt det hela, så luttrad är jag vid det här laget. Jag tillhör de som har en god intuition och därför kunde jag nu inte annat än le åt det faktum att jag ju faktiskt har vetat om det här hela tiden. Jag har hela tiden känt att det inte kommer bli aktuellt för oss att adoptera från Landet. Och med hela tiden menar jag sedan vi i våras ställde oss i kö för Landet.

Det är säkerligen en väldigt skruvad reaktion i ett sådant här läge, och ett bakslag lär ju komma. Men just nu orkar jag inte lägga ner någon mer energi på att vara arg, ledsen, frustrerad och svära över hur orättvis världen är. Det förändrar inte situationen på något annat sätt än att jag mår pissdåligt av att vältra mig i misären.

Nu har jag förvisso haft två väldigt bra dagar i denna känslomässiga berg-och-dalbana, där jag har känt mig väldigt stark och vid gott mod. Jag har ingen aning om varifrån denna känsla kommer i en stund när jag borde vara förtvivlad. Kanske är det en skyddsmekanism och känslorna kommer komma ikapp om några dagar eller några veckor. Eller kanske är det helt enkelt så att jag är fullständigt mättad vad det gäller att rasa, gråta och deppa över våra motgångar? Kanske är det här min kropp och själs sätt att säga: "Dags att ta tag i ditt liv och sluta vänta på saker som inte händer. Ta vara på det du har istället för att grina över vad du inte har!"

Puh, så flåshurtigt. Men vem vet? Kanske det här är början på en ny fas i våra liv? En fas där vi återigen anpassar oss till tanken på ett liv utan barn.