Himmel och helvete

Vi har verkligen fått världens vackraste barn! Det är helt omöjligt att se sig mätt på honom.

Men jag vill se så mycket mer, snusa i hans hår, stryka honom över kinden, vyssja.

Och det är minst sex månader tills vi får träffa honom. Hur ända in i glödheta ska vi klara det?

Här var det tvära kast!

Jag tror... vi... blev... föräldrar idag?!?!??!

Det har som ni märker långt ifrån sjunkit in - särskilt som vi inte ens har fått se ett foto ännu. Men det kommer med expressbrev imorgon förmiddag. Och då kommer jag stå och försöka leda en workshop som jag idag försökte förbereda, efter att ha tagit emot samtalet med BB strax innan lunch. En pojke blev det, och enligt vår landansvariga måste han vara världens vackraste barn. Jag sa något om att

"Är de inte alltid det?" :)

och hon svarade

"Jo, i och för sig brukar man ju tycka det, men ofta kan ju de här första fotona vara rätt eländiga, men det här är såååå fiiiint!"

Ojojoj - det känns fullkomligt overkligt och ogreppbart att det är vårt barn hon pratar om...

Här råder definitivt ingen glädjeyra av typen låt-oss-sprätta-upp-champagnen eftersom ingen av oss riktigt törs tro på det och vi är båda två är rädda för att något ska gå fel. Vi tror det liksom när vi har Parveln hemma hos oss.

Men vi har myst på tu man hand och ätit riktigt gott. Och börjat fundera på pojknamn. Vi hade nämligen inte alls påbörjat namnfunderingsprocessen ännu.

Hej och hå vilka tvära kast - vi hinner inte med för fem öre men roligt är det! :))))

Nu känner man igen sig igen

Jag mejlade vår landansvariga och meddelade att det hade gått över förväntan att få tag på NP:n och att vi skulle få tillbaka handlingarna på måndag, så vi skulle alltså kunna posta dem till henne på måndag kväll.

"Hej Brummelisa,

Undrar om ni fick med "name affidavit" att ta med till NP?"

"Hmmm - nej, det känner jag inte igen?" (börjar ana grandiost oråd)

"Vilken tur att jag frågade - det har kommit till en punkt på instruktionerna sedan ni skickade er ansökan. Här är blanketter och instruktion - då hinner ni få med dem till NP."

Och detta innebar att vi behövde nytagna passfoton samt kopior på våra pass. Förutom att jag blir jävligt irriterad (prova mordisk) över att vi inte har fått kännedom om detta förrän nu, i elfte timmen, så har makens pass gått ut. Så vi kan ju lägga på några veckor innan vi förhoppningsvis kan få tag på NP:n igen.

Fast då är väl han på tre månaders semester i Thailand utan ställföreträdare kan man tänka.

Och hela tiden känns det som att Parveln ligger där på barnhemmet och väntar på att vi ska få våra eländiga pappershelveten klara. Mitt hjärta värker för någon som jag inte ens vet om h*n finns.

AAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGH!!!!!

Men... vad nu då..?

Imorse var jag till VC och hämtade våra intyg. Full av bävan öppnade jag kuvertet och granskade intygen och sure enough - läkaren hade blandat datumen för undersökningen (dvs i mars) med datumet för hennes ifyllande (dvs nu i oktober).

Jag blev frustrerad och förbannad och less, samtidigt som detta ju var det jag hade förväntat mig eftersom vår läkare var så stressad.

Nåväl, resonerade som så att det var bäst att kolla med Organisationen innan jag ber läkaren göra om och göra rätt. Onödigt att kräva henne på det om detta skulle kunna tänkas fungera ändå.

Mejlade vår landansvariga och fick dirket svar med att det inte var några problem - det skulle funka. Dagens glada överraskning nr 1.

Ringde sedan maken och frågade om han kunde tänka sig att ta över stafettpinnen och jaga reda på NP:n - själv kände jag mig bara energilös och inte alls sugen på en dylik fruktlös sysselsättning. Det kunde han och han ringde tillbaka efter en timme och drygade sig:

"Inte vet jag vart nånstans du har ringt - han svarade ju på första försöket." *överlägset flin hörs i telefonen*

Och jodå, NP:n hade möjlighet att göra legaliseringen nu på fredag och vi skulle få tillbaka dem på måndag om vi lämnade in handlingarna imorgon. Och nuförtiden finns det en till NP i stan som kunde fixa apostillestämpeln också. Dagens glada överraskning nr 2.

Vad nu..?

Något måste gå mycket snett mycket snart. Det här gick alldeles för lätt.

En glad överraskning

Läkaren ringde precis. Hon satt nu (förmodligen på övertid) och höll på att fylla i våra intyg och skulle lägga ut dem i receptionen så vi kan hämta dem redan imorgon!

Vår läkare är gulligast i hela världen.

Synd bara att jag har en otäck föraning om att minst en sak kommer ha blivit fel med intygen, och att de därför kommer måsta göras om. Hon var nämligen synnerligen förvirrad och stressad och det är inte det tillstånd jag helst ser att den läkare som ska skriva våra hälsointyg befinner sig i.

Dementi på grund av disträ make

Har nu av maken fått veta att läkaren ringde hem på den avtalade tiden. Hon var osäker på om hon bara skulle fylla i papprena eller om vi behövde träffas igen (NEJ TACK), och låg efter i pappersarbetet.

Men till på onsdag skulle hon ha intygen klara. Då återstår "endast" att försöka skrämma fram kommunens osynlige NP...

Olidligt stressande väntan

Tror ni läkaren ringde idag enligt överenskommet?

Jag fann mig här på eftermiddagen tvungen att ringa till VC och höra vad f*n det är frågan om. Han jag pratade med var oerhört förvånad eftersom jag stod inbokad på en telefontid klockan 11.35.

Han var väldigt vänlig och tillmötesgående och undrade om jag har någon möjlighet att ringa läkaren själv imorgon bitti? Det kan jag inte eftersom jag åker på tjänsteresa.

"För annars är nästa lediga telefontid först nästa måndag. Hur angeläget är det?"

Jag stålsatte mig för att inte be honom dra åt helvete...

"Det är väldigt, väldigt angeläget och brådskande."

"Ok, då skriver jag ett meddelande åt henne så ringer hon någon av de kommande dagarna, men jag kan inte lova något om när."

"Ok, jättebra - tack så mycket!"

Så återigen är det bara att finna sig i att vara totalt maktlös och vänta, vänta och vääääntaaaaa.

Serves us right, probably.

Mini-BB?

I fredags fick jag mejl från den landansvariga på Organisationen:

Hej Brummelisa,

Jag ville bara kolla hur det går med er uppdatering av papper. Försökte nå dig på telefon nu men det gick inget vidare. Är du på jobbet?

Hälsningar XXXXX

Varvid min reptilhjärna blev skitstressad. Nej nej nej nej neeeeej - vad vill hon nu då? Ska hon säga att vi måste skicka in handlingarna till henne senast inom en vecka, annars får vi börja om från början med att samla in alla 29 handlingarna som krävdes för ansökan? Eller ska hon kanske säga att vi inte är nog intresserade av att bli föräldrar eftersom vi tagit sådan tid på oss och därför inte förtjänar att få adoptera? Jag var när jag började författa mitt svar till henne tämligen säker på att det var något i linje med det senare hon skulle ha på hjärtat.

Jag svarade med en ganska lång utläggning om att vi har alla papper utom läkarintygen klara, och att det har strulat med dessa men att jag har telefontid med läkaren imorgon, så förhoppningsvis är de inte alltför långt borta.

Stålsatte mig - bet på naglarna och väntade med fasa på hennes svar.

Som blev:

Hej Brummelisa,
Vad bra att det börjar bli klart. Kanske får vi snart goda nyheter från Landet.
Hälsningar XXXXX

Där och då fick jag en föraning av hur det måste kännas att få BB. De få raderna hon skrev gjorde att allt helt plötsligt kändes mycket verkligare än det någonsin gjort hittills. Om jag ska vara helt ärligt så var min reaktion:

Shit helvetes jävlar! Vet hon något som inte vi vet? Väntar Parveln redan på oss och på att vi ska få våra papper i ordning?

Jag får helt enkelt känslan av att hon inte skulle skriva så i ett mejl om hon inte visste att något är på G. De vill ju alltid hålla förväntningarna nere och inte lova för mycket. Å andra sidan så kan det ju också bara ha varit något hon skrev för att uppmuntra oss i detta eviga pappersfixande, eftersom jag även skrev att det vid det här laget känns oöverstigligt jobbigt med varenda litet pyttedokument som behöver fixas.

Eller så väntar Parveln på oss redan. Tänk om Parveln väntar på oss redan?

..............................................................................................................
..............................................................................................................
..............................................................................................................
.............................................................................. shit shit shit shiiiiiiiit - Tänk om Parveln väntar på oss redan?!?!?!?

Tanken svindlar, jag blir yr och fjäderlätt och får sockerdricka som bubblar runt i kroppen. TänkomParvelnväntarpåossredan? Tänk...om...Parveln...väntar...på...oss...redan?

Baby steps...

Nej, än hörs inte ljudet av trippande små fötter i vårt hus M E N vi har i alla fall bestämt oss för att vi gärna vill höra det ljudet.

Kanske bäst jag backar bandet lite... Förra tisdagen hade maken och jag bestämt att vi skulle ta ett beslut om adoptionen samma kväll. Jag köpte med pizza hem, vi försåg oss, slog oss ner vid bordet och maken sade lite försiktigt:

"Jo, jag läste lite på din blogg (jag hade bett honom läsa detta inlägg eftersom han inte bollar med någon annan än mig och heller inte läser i adoptionsforum eller i adoptionsbloggar)... och då bestämde jag mig för att nu kör vi!"

Även om jag hade räknat med att sannolikheten för detta resultat skulle vara ungefär 99% så blev jag lite paff (och oerhört lättad och glad). Sådär på några sekunder så gick vi från att vada i ett obeslutsamhetsträsk till att veta att vi vill bli föräldrar.

Och en stor del av äran för att detta beslut blev så lätt att fatta i slutändan ska ni, kära bloggföljare som kommenterat så klokt, ta åt er! Tack så innerligt mycket för ert stöd! Det värmer oerhört att veta att ni finns där - såväl IRL som i cyberrymden.

Och nu över till den andra innebörden av rubrikens Baby steps: Vi är lite rädda för att vi kommer få en låååång väntan till BB när vi väl fått de kompletterande handlingarna till Landet. I förra veckan kom det månatliga nyhetsbrevet från Organisationen. Där brukar stå hur många familjer som har ansökan i Landet och väntar på BB, hur många som väntar på att få resa och hämta hem sitt barn osv. De senaste månaderna har det inte stått något om några familjer eftersom vi (som ju precis hann hamna på första plats i kön innan vi fick ställa oss som vilande i kön i våras) ju varit "inaktiverade" i kön och inga andra familjer har tillkommit efter oss.

Nu stod att läsa att det finns en familj med ansökan i landet som väntar på BB, och fyra nya familjer har fått börja göra iordning sina ansökningar. Eftersom dessa familjer redan var informerade är det inte osannolikt att de börjar få sina ansökningar klara snart. Kanske före oss. Tanken på att vi nu skulle hamna på sjätte plats i kön (vi insåg nämligen nu att vi bara har antagit att vi behåller vår plats i kön, detta är dock inget som vår landkonsulent har sagt något om, bara att vi får vara vilande) gav oss lugnt sagt extra bränsle att få färdigt våra papper.

Eftersom jag lämnade in blanketter för läkarintyg på engelska åt vår läkare måndagen för två veckor sedan, men inte har hört något från henne och heller inte fått hem några intyg så beslutade jag mig förra måndagen för att svänga förbi VC och kolla om hon möjlightvis hade lagt ut dem i receptionen för avhämtning utan att meddela oss. Där fanns ingenting och jag fick veta att hon är på semester och tillbaka den 8/10. Och eftersom hon i receptionen inte kunde svara på var våra papper fanns tyckte hon det var bäst att boka in mig på en telefontid med vår läkare. Den tidigaste telefontiden var den 12/10.

Men det är lugnt - vi har ju inte bråttom eller så.

Aaaaaarrrrgggghhhh! det sägs ju att timing is everything. I så fall står det ju klart bortom all rimlig tvivel vid det här laget att jag och maken är nothing.

Nå - ingen idé att bli irriterad, frustrerad och förbanna sig själv över sin seghet. Vi behövde den här tiden för att komma fram till detta viktiga beslut och det var inget som kunde stressas fram. Hamnar vi på sjätte plats så gör vi.

eller nåt...