Baby steps...

Nej, än hörs inte ljudet av trippande små fötter i vårt hus M E N vi har i alla fall bestämt oss för att vi gärna vill höra det ljudet.

Kanske bäst jag backar bandet lite... Förra tisdagen hade maken och jag bestämt att vi skulle ta ett beslut om adoptionen samma kväll. Jag köpte med pizza hem, vi försåg oss, slog oss ner vid bordet och maken sade lite försiktigt:

"Jo, jag läste lite på din blogg (jag hade bett honom läsa detta inlägg eftersom han inte bollar med någon annan än mig och heller inte läser i adoptionsforum eller i adoptionsbloggar)... och då bestämde jag mig för att nu kör vi!"

Även om jag hade räknat med att sannolikheten för detta resultat skulle vara ungefär 99% så blev jag lite paff (och oerhört lättad och glad). Sådär på några sekunder så gick vi från att vada i ett obeslutsamhetsträsk till att veta att vi vill bli föräldrar.

Och en stor del av äran för att detta beslut blev så lätt att fatta i slutändan ska ni, kära bloggföljare som kommenterat så klokt, ta åt er! Tack så innerligt mycket för ert stöd! Det värmer oerhört att veta att ni finns där - såväl IRL som i cyberrymden.

Och nu över till den andra innebörden av rubrikens Baby steps: Vi är lite rädda för att vi kommer få en låååång väntan till BB när vi väl fått de kompletterande handlingarna till Landet. I förra veckan kom det månatliga nyhetsbrevet från Organisationen. Där brukar stå hur många familjer som har ansökan i Landet och väntar på BB, hur många som väntar på att få resa och hämta hem sitt barn osv. De senaste månaderna har det inte stått något om några familjer eftersom vi (som ju precis hann hamna på första plats i kön innan vi fick ställa oss som vilande i kön i våras) ju varit "inaktiverade" i kön och inga andra familjer har tillkommit efter oss.

Nu stod att läsa att det finns en familj med ansökan i landet som väntar på BB, och fyra nya familjer har fått börja göra iordning sina ansökningar. Eftersom dessa familjer redan var informerade är det inte osannolikt att de börjar få sina ansökningar klara snart. Kanske före oss. Tanken på att vi nu skulle hamna på sjätte plats i kön (vi insåg nämligen nu att vi bara har antagit att vi behåller vår plats i kön, detta är dock inget som vår landkonsulent har sagt något om, bara att vi får vara vilande) gav oss lugnt sagt extra bränsle att få färdigt våra papper.

Eftersom jag lämnade in blanketter för läkarintyg på engelska åt vår läkare måndagen för två veckor sedan, men inte har hört något från henne och heller inte fått hem några intyg så beslutade jag mig förra måndagen för att svänga förbi VC och kolla om hon möjlightvis hade lagt ut dem i receptionen för avhämtning utan att meddela oss. Där fanns ingenting och jag fick veta att hon är på semester och tillbaka den 8/10. Och eftersom hon i receptionen inte kunde svara på var våra papper fanns tyckte hon det var bäst att boka in mig på en telefontid med vår läkare. Den tidigaste telefontiden var den 12/10.

Men det är lugnt - vi har ju inte bråttom eller så.

Aaaaaarrrrgggghhhh! det sägs ju att timing is everything. I så fall står det ju klart bortom all rimlig tvivel vid det här laget att jag och maken är nothing.

Nå - ingen idé att bli irriterad, frustrerad och förbanna sig själv över sin seghet. Vi behövde den här tiden för att komma fram till detta viktiga beslut och det var inget som kunde stressas fram. Hamnar vi på sjätte plats så gör vi.

eller nåt...