Julefrid

Nu vet jag hur julefrid känns.

Det har inget med julpynt, tända ljus, ledigt från jobbet eller umgänge med familjen att göra. Det handlar om äkta frid och ro i sinnet, vilket jag har haft för första gången på fem jular.

Alla andra jular från det att vi började våra försök att bli fler i familjen har varit smått vidriga. Många säger att julen är barnens högtid, men där håller jag inte riktigt med. Jag vill faktiskt också vara med på ett hörn. Så i mina ögon är det familjens högtid. Och eftersom min och Mannens familj har känts totalt inkomplett sedan vi kom att tillhöra de ofrivilligt barnlösas skara så har julen känts som en stor tumme i ögat, åtminstone för min del. För varje jul som har passerat utan barn i vår familj så har taggen i hjärtat växt sig större och större.

Det har börjat i mitten på december när julkorten med bedårande tomtenissar och pepparkaksgubbar på har börjat dimpa ner från vänner och familj. Missförstå mig rätt: vi vill INTE vara utan dessa kort. Många av våra närmaste vänner bor långt ifrån oss och vi träffas så pinsamt sällan att dessa julkort är enda chansen för oss att känna igen ungarna nästa gång vi ses. Men det är en sötsur känsla eftersom det samtidigt har varit en väldigt konkret påminnelse för oss om att (1) vi firar ännu en jul utan att kunna skicka likadana kort själva, och (2) vänner och syskon har hunnit bli föräldrar både en och två gånger och ungarna växer upp i ett rasande tempo. Samtidigt handlar det ju inte alls om något rasande tempo. Det går skitsakta. Det handlar om fyra och ett halvt år.

Det är när vi får sådana här konkreta "bevis" som det är lätt att falla in i primitivt tänkande om rättvisa. Fanns det någon rättvisa i världen så skulle vi som började (nästan) först bland vänner och syskon givetvis också få barn (nästan) först. Istället har vi stått och stampat på samma fläck i snart fem år medan de allra flesta av vänner och syskon till synes helt utan problem på beställning har fått ett och flera barn. Än en gång: jag skiljer på sak och person - jag missunnar igen deras barn, jag tycker heller inte illa om vare sig vänner, familj eller ungar. Jag tycker illa om vår situation.

Nåväl, nu skulle ju faktiskt det här inlägget handla om något positivt...

Den här julen har taggen lyst med sin frånvaro (så gott som). Jag har myst och njutit av umgänget med Mannens familj och särskilt hans syskonbarn. För en gångs skull har inte glädjen av det umgänget grumlats av 50% sorg. Jag har känt en fullkomlig frid i mitt inre och njutit av att vara i nuet och busa med ungarna tills de kiknar av skratt. Njutit av goa kramar som får hjärtat att vilja spricka av kärlek. Njutit av Lilltjejens spjuvriga flin och av Storebrors 1000 varför-frågor.

Jag har t o m skrockat åt Storebrors hysteriska 3-årstrots och lillasysters högljudda humör (förmodligen mest för att det ju faktiskt inte främst är jag som har behövt deala med det, bara lyssna på det). Jag har njutit av ALLT som har att göra med barn som leker, lever och utvecklas till individer.

Jag har till och med kommit på mig själv med att fundera på vad vårt barn kommer ha för personlighet, humör och egenheter. (Skulle det varit vårt biologiska barn skulle det stått klart bortom all rimlig tvivel att vederbörandes pruttar skulle ha varit många, ljudliga och dessutom som pricken över i:et luktat kadaver.) Jag antar att det är sig själva föräldrar med biobarn utgår ifrån när de under graviditeten spekulerar kring hur barnet kommer se ut och vara. Och förmodligen får de sig ordentliga överraskningar vad det gäller beteende och utseende som de slåss om att få eller slippa vara orsaken till. Vi har inget att utgå ifrån - ett vitt ark.

Och det gör det hela makalöst spännande.

Det är nu 12 dagar sedan vår ansökan skickades till Landet. Det dröjer ungefär ett år till BB. Vid BB brukar barnen nästan utan undantag vara c:a 4 månader gamla. Skulle detta föregåtts av en fullgången graviditet skulle det kunna innebära att barnet faktiskt redan finns. Många av barnen på det här barnhemmet är dock prematura, så förmodligen finns inte vårt barn ännu. Men om ett par månader... Det är helt ofattbart.

Och med den tanken kommer givetvis tanken på den biologiska mamman och funderingar på vad det är som är anledningen till att hon måste lämna bort sitt barn. Och hur det ska kännas för henne.

Usch, det var den julefriden.

Vi väntar barn!

Det gick vägen! Våra handlingar är i detta nu på väg till Landet!

Så nu väntar vi faktiskt barn. Det är stort.

Flera har sagt att detta var en underbar julklapp för oss att få, och det är helt sant. Betänk då vilken fantastisk julklapp vi kan få nästa år! Väntetiden till barnbesked är ju nämligen ungefär ett år.

Det hela är alldeles för osannolikt för att ta in överhuvudtaget.

Och nu tänker jag avrunda innan jag börjar måla Fan på väggen och våndas över hur plågsam den resterande processen kommer bli.

Just nu tänker jag bara vara jublande glad och oerhört l-ä-t-t-a-d.

Vi väntar barn vi väntar barn vi väntar baaaarn!

Om våndan av att vara luttrad

Idag kunde vi hämta de legaliserade handlingarna hos vår mumlande NP.

Mellan detta och vårt postande av handlingarna hann jag bli ett fradgatuggande monster igen. H-u-r j-ä-v-l-a s-v-å-r-t kan det vara att skriva innehållsmässigt korrekta för att inte säga idiotsäkra instruktioner för papperssamlandet? Hur tolkar ni t ex denna formulering:

"Ni behöver fem uppsättningar fotografier. Vi rekommenderar er att också göra en uppsättning kopior för er själva att behålla."

Vi fick detta till sex uppsättningar fotografier. Vi betraktar oss som vana att sortera och analysera information och åtminstone normalbegåvade. Ändå visade sig det rätta antalet idag vara sju uppsättningar totalt.

Jag hade stora svårigheter att i mitt - redan innan detta - fantastiskt uppstressade tillstånd låta bli att bli otrevlig och/eller spydig i min mejlkonversation med vår representant på Organisationen (som dessutom i sitt sätt att formulera sig lät så där lagom less och idiotförklarande). Jag bet dock ihop, andades djupt och påminde mig att representanten på Organisationen är en vänlig själ som varit väldigt hjälpsam med snabba svar hela vägen. Men MY GOD vad det frestar på att vara Snäll Flicka sådana här gånger.

Vi har vid ett flertal tillfällen tidigare irriterat oss på de otydliga instruktionerna som orsakat merarbete och detta var sannerligen droppen. Tänk er om de som tillverkar biobarn skulle behöva en manual för själva akten. Då vore den otydliga och felaktiga informationen i instruktionerna från Organisationen att jämföra med att det i den manualen skulle stå: "Mannen ska föra in sin grej i hålet som kvinnan har på baksidan."

Det skulle bara bli skit med det barnagörandet.

Nåväl. Nu är handlingarna skickade men vi är inte ett dugg lugnare. Med tanke på de bristfälliga instruktionerna är vi övertygade om att det finns fler saker vi har missuppfattat, och väntar därför i ångest på att de kommer ringa från Organisationen imorgon och säga att en massa saker är fel, vilket vi aldrig kommer hinna komplettera så att handlingarna hinner till Landet innan årets slut.

Eller så har sigillet som är mycket skört inte klarat transporten och gått sönder.

Eller så har det förbannade vadderade kuvertet inte klarat de 2 kilo tunga handlingarna, förslutningen har (trots extra förstärkning med bred brun tejp) gått upp och endast ett tomt kuvert har nått Organisationen.

Det är jobbigt att vara luttrad och cynisk.

Delade känslor

Det finns inte ord för att beskriva den stress vi har upplevt de senaste dygnen.

Idag fick vi hur som helst äntligen lämna in handlingarna hos NP:n i vår stad. Innan det såg det riktigt mörkt ut med superupptagna, otillgängliga och till och med sjukskrivna NP:s.

Så det är otroligt skönt att ha fått lämna ifrån sig handlingarna och fått löfte om att de ska vara klara på fredag eller måndag. Vi räknar med måndag.

Vad som däremot inte känns 100%-igt bra är att denna NP var en märklig man. Seg, hummande och mumlande och gav ett allmänt osäkert intryck. Samtliga NP:s som vi har fått tag på har för övrigt ifrågasatt både det ena och det andra i instruktionerna från Organisationen: "Vaaa - ska varenda papper stämplas?" "Vaaa, ska fotona bindas in i akten?" och andra frågeställningar som gjorde att vi känner oss långtifrån förvissade om att handlingarna är i trygga händer och att vår NP vet vad han håller på med.

För övrigt så finns det inte en NP i hela vårt län som innehar den särskilda apostillestämpel som krävs för den andra NP:ns legalisering av den första NP:n. Här brukar man tydligen istället använda sig av ett försättsblad som har samma dignitet som stämpeln. Men i våra instruktioner står det specificerat att apostillestämpeln ska stämplas på baksidan av innehållsförteckningen till den inbundna akten. Vår NP skulle ringa vår organisation och fråga om det går bra med detta försättsblad. Jag bad honom vara vänlig och formulera sig såsom att "Det är detta eller inget alls." eftersom så ju är fallet.

Jag kan inte låta bli att bli irriterad över att inte en enda NP i vårt län har denna stämpel när de ändå ägnar sig åt de med stämpeln förenliga aktiviteterna. Är månne denna stämpel tillverkad i platina, elfenben och diamant? Eller är kanske bläcket lagrat på ekfat i 30 år? Hur som helst tycker jag det är pinsamt att detta inte finns i städer av den storlek detta handlar om. Och förbannat irriterande. Gudarna ska ju veta att de tar nog mycket betalt för "stämpeln", närmare bestämt 500 kr per styck. I vårt fall blir det 3000 riksdaler för att stämpla 6 sidor. Alltså 500 kronor mer än de 2500 kronorna för den legalisering som den första NP:n gör av totalt 23 handlingar. En sån där apostillestämpel skulle man ha ägt...

Men nu skiter vi i det och hoppas på att målet är nära.

Tick tack, klockan går

Näe. De högre makterna var inte med oss idag.

Ni får en ny chans imorrn - hör ni det? Och då vill jag se resultat! Och gärna ett resultat som inte innebär att jag måste ta en obetald semesterdag till den här månaden för att köra till en NP 13-30 mil bort.

Men beggers can't be choosers. Får vi bara tag på två NP:s som kan göra jobbet så vi slipper snubbla på mållinjen så kommer vi bli själaglada.

Det är energi, inget annat

Till den som förfasas över den fradgatuggande och svavelosande blivande mamman i det förra inlägget:

Jag fick en gång höra att mitt gormande och svärande hade en energi som bådade gott. Det tog jag till mig. För det är det detta handlar om. Energi, inget annat.

Så ni behöver inte leja en privatdeckare för att hitta psykopaten bakom bloggen och spärra in mig. Jag är en helt vanlig frustrerad människa som efter många turer och en lång resa reagerar på det här sättet.

Med energi.

Jag gillar den beskrivningen skarpt.

Summan av bördorna är konstant

Översättningen kom i brevlådan idag - två dagar tidigare än utlovat

Så då måste det ju jämna ut sig och jävlas med NP:s givetvis. Att få tag på en NP som har tid med sådana oväsentliga struntsysslor som att legalisera adoptionshandlingar verkar inte bli lätt. Än mindre att hitta två. Fatta att människan på tingsrätten inte ens gick att få tag på eller lämna ett meddelande till? Fatta att de inte ens svarade i växeln för helvete!

Och den karl som ringde tillbaka ikväll (efter att mannen hade lämnat ett meddelande till hans mycket snorkiga assistent/kollega/sugga som snipigt sade: "Ja, då får vi ju se om och när han har tid med en SÅN sak!") poängterade hur fantstiskt mycket alla har att göra den här tiden på året och blaaaaaah blaaaah blaaah.

Tack, vi vet. Men alla kan inte tillverka sina ungar under julhelgen och utan att besvära alla upptagna jävlar. Förlåt, förlåt, förlåååååt för att vi finns och andas och dessutom har fräckheten att vilja bli föräldrar!

Ja, stressen börjar ta ut sin rätt på mitt humör. Jag orkar inte bita ihop en sekund till. FAN vad jag är less på att vara beroende av alla andra!

Jag vill bara få färdigt handlingarna och skicka iväg dem och luta mig tillbaka och äta chokladpraliner och julmysa - tryggt förvissad om att vi är på väg att bli föräldrar. På riktigt.

Så O, alla större och högre makter: låt oss få tag på en NP imorgon som kan legalisera våra handlingar senast på fredag. Nästa onsdag ska akten vara hos Organisationen. Om inte så kan vi konstatera att allt detta jobb bara resulterade i en prakt-stolpe-ut.

Teknik som tar sig friheter

Den förbannade bloggen har på helt eget bevåg ändrat min inställning från svenska till engelska och ingenstans finns inställningen att återfinna. Den är lika mycket existerande som mitt tålamod med uppfuckad teknik.

Jag ser rött av raseri. Finns något annat alternativ?

IT är ett helvete. Och detta sagt av en systemvetare.

Striden i mitt inre

Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva egentligen.

Jag vet inte ens vad jag tänker eller känner just nu. Efter att ha väntat och väntat och förbannat och gormat och svurit och gråtit i så många år känner jag inget annat än en tomhetskänsla nu. Nu när jag inte kan göra något mer än att vänta på att översättaren ska bli klar. Det är i och för sig en väntan igen men jag räknar kallt med att den är över den 12/12 precis som han sa. Jag litar på honom för han har översatt papper åt oss förut och hållit mer än han lovat.

Så detta känns nu bara som en parentes i sammanhanget. Även den efterföljande legaliseringen känns som en baggis (måtte jag nu inte få äta upp detta i nästa vecka).

Jag är mentalt redan förbi detta och framme vid när vi har papprena i Landet. Då vidtar en väntan på 1,5-2 år och om jag har en tomhetskänsla nu, hur ska det då kännas sedan? När helt plötsligt (jag kan inte fatta att jag använder formuleringar som denna) allt det vi har strävat efter och kämpat för är uppnått? Förutom barnet då, givetvis.

Jag grubblar just nu mycket över vilken strategi vi ska ha i vår kommande väntan. Först en väntan på barnbesked (BB) som Organisationen säger är ungefär ett år. Sedan kommer den riktigt plågsamma väntan för oss. Då ska vi och våra papper granskas i två olika instanser i Landet. Tiden för godkännande i denna process varierar, men mellan 4-6 månader är snittet, och Organisationen ber oss att räkna med 6 månader.

Under denna väntan kommer vår son eller dotter hinna bli mer än dubbelt så gammal som han eller hon är när vi får BB. Vårt barn kommer finnas tusentals mil ifrån oss på ett barnhem. Vi kommer ha ett eller ett par foton att titta på och fantisera kring. Vi kommer få nya foton där vårt barn har blivit större. Vi kommer längta ihjäl oss efter att få ta henne eller honom i vår famn, snusa i håret, stryka över ryggen och vyssja.

Och allt vi kommer kunna göra är att v-ä-n-t-a. I ett helt oförutsägbart antal månader. I bästa fall hör vi ingenting under tiden (inga nyheter är goda nyheter i detta sammanhang). I värsta fall kommer vi bli ombedda att komma in med kompletteringar av olika slag.

Oavsett vilket kommer den här väntan bli något av det mest ångestfyllda vi har gått igenom. Det är likadant för alla som adopterar från Landet, men vi har ju denna extra aspekt med riskbrevet. Vi kommer att vara som på nålar tills vi vet om vi får hämta hem vårat barn eller inte.

Tortyr.

Men ärligt talat: jag orkar inte bekymra mig i förväg för då får jag bara genomlida det hela TVÅ gånger. Det räcker gott med en gång. Jag kan nog lugnt konstatera att jag är mentalt förberedd på varenda motgång som kan tänkas komma. Det får räcka så.

Och för den delen så tycker jag faktiskt att vi har förtjänat att glida igenom den resterande processen på en räkmacka. Om det finns någon som helst rättvisa i världen så blir det så.

Just nu siktar jag in mig på att vi ska fira när papprena är ivägskickade till Organisationen! Jag har beställt en överraskning åt Mannen som har Landet-anknytning och som kommer bli perfekt att fira med. Och då ska vi njuta i fulla drag av tanken på att vi ska bli föräldrar.

Förhoppningsvis.

Jo, men det är klart vi ska!

Kanske.

Men ge sig nu - klart det kommer att gå bra!

Om vi har tur.

Och striden i mitt inre fortsätter...

Räkneövning och sex på jobbet

Nu tänkte jag roa mig med en liten räkneövning.

Så här många har fram till dags dato varit involverade i mitt och Mannens barnskaffande:

Mannen, Jag, en gynekolog, en föräldrautbildare, fyra olika läkare, sex stycken sjuksköterskor, två hemutredare, fyra medlemmar i Socialstyrelsens rättsliga råd, Kommunens Socialnämnd (X antal), minst fyra personer i tre olika adoptionsorganisationer, en översättare, två olika handläggare på Skatteverket, en handläggare hos Polisen, sex stycken referenter, tre banktjänstemän, en fotograf (som iofs råkar vara en av referenterna också), min personalhandläggare, ekonomichefen på Mannens företag, och känslan är att det även är några till som jag just nu inte kan komma på.

Detta blir totalt 40 personer plus de i socialnämnden som jag gissar är minst fem personer, förmodligen fler.

Så låt oss säga 45 personer.

Är det konstigt att man saknar den där myspysiga privata och hemlighetsfulla känslan som biogravida kan njuta av innan de inviger omgivningen?

Det är ju fullständigt självklart att något sådant är omöjligt när man har 45 åskådare i sovrummet från Dag Ett i barnverkstaden. Tänk er trängseln alltså. Lägg sedan till att Mannens föräldrar och våra vänner turas om att alltid nu och då rycka upp dörren till sovrummet och fråga: Hur går det?

En annan sak som jag väldigt påtagligt upplevt de senaste dagarna är att (eftersom vi inte kan ägna oss åt familjebildande efter arbetstid utan måste sköta allting kring detta under kontorstid) det känns som att bli ertappad med byxorna nere när jag sitter och mejlar i adoptionsärenden på jobbet och någon kollega kommer in. Jag har turen att åtminstone sitta med näsan mot dörren och således datorskärmen vänd från samlagsstörarna, men jag känner hur jag blir djupt generad vid sådana här tillfällen. Jag blir nojig och spattig, drar snabbt bort handen från kakburken och skyndar mig att täcka över alla spår.

Jag kunde inte känt mig mer skyldig om jag och Mannen hade blivit ertappade i äktenskapliga eskapader i min kontorsstol.

Det är i de små detaljerna det blir tydligt att detta är ett märkligt sätt att skaffa barn på.

Kort och koncist

Jag är vrålhungrig och dessutom ful i håret efter att ha spenderat 2 timmar och 1400 kronor hos frissan, så detta får bli kort och koncist.

En kopierad version av samtliga handlingar har granskats av Organisationen och allt är OK. Jiho! Nu ska jag (ja, Mannen är på tjänsteresa i utlandet i en vecka. Mycket olägligt.) bara leta rätt på en översättare som har tid att SNABBT översätta allt och sedan ska vi få detta legaliserat och stämplat i två omgångar av två olika Notarius Publicus. Har på Gula sidorna hittat hela två stycken i hela länet?!??!?!?! Måtte de sitta och rulla tummarna i väntan på att vi ska höra av oss med jobb. *stressaaaaaad*

Och fotade oss gjorde vi igår. Här följer nu några exempel på hur vi arrangerade fotona:

• Vi tänkte först sitta med tomma kaffemuggar och låtsas dricka kaffe (enligt önskemål från Organisationen) i köket men det kändes heltöntigt. Att på riktigt göra kaffe eller te fanns det inte tid till (Mannens bror stod och trampade och väntade på att få fota så han fick åka iväg och jobba), så jag kokade upp vatten i tekokaren och hällde upp i muggarna. Sådärja! Rökpelaren från det heta vattnet var tänkt att få det hela att kännas lite mer verkligt men fick givetvis motsatt effekt. Där satt vi med hett vatten i varsin mugg och låtsades fika. Utan den minsta pepparkaka eller lussebulle eller chokladmuffins eller annat gott som jag kräver för att skölja ner drycken med i vanliga fall. Resultat: stela poser och förvridna ansikten.
• Vi låtsades på en bild laga mat. Fram med en kastrull som jag stod och rörde i med trägaffel samtidigt som Mannen stod bredvid och skar upp en paprika. Fotografen fick vara noga med att inte rikta kameran på så sätt att det syntes att kastrullen var tom. Resultat: Stela poser och förvridna ansikten.
• Ni hajar... stela poser och förvridna ansikten osv...

När vi skulle ta foton utomhus med oss framför huset var det halv snöstorm.

Vi fick sedan skicka iväg fotografen och fortsatte med att fota varandra (Bland annat fotade Mannen mig vikandes tvätt i tvättstugan. Jag sminkad och med finkläder och skor på precis som vanligt när jag är i tvättstugan.). Vi använde även självutlösaren till att fota oss när vi klädde granen. Eller klädde och klädde, granen var färdigpyntad - vi smilade upp oss på foto efter foto placerandes samma pumla på exakt samma gren gång efter gång.

När dagen med kombinerat julstök och adoptionsfotografering var över rasade vi ihop i soffan med varma mackor och lussebullar.

"Känner du att vi har gjort barn idag?" frågade jag Mannen.

Svaret kom blixtsnabbt: "Javisst" (ironiskt). Och jag kände precis likadant.

Undras när vi kommer att känna det. Vi törs fortfarande inte känna det. Och jag är så avundsjuk på de som kan sammanställa sina handlingar med vetskapen om att nu BLIR det barn! Givetvis bortsett från allt som kan hända med alla länder det adopteras ifrån, dvs kraftigt förlängd väntan, definitivt stopp på samarbetet, världskrig osv.

Vi måste verkligen börja intala oss att vi nu KOMMER att få barn från Landet. Jag vill ha en adoptionsgraviditet där vi kan längta och vara förväntansfulla och fantisera om framtiden. Där vi kan göra i ordning barnrum, börja köpa saker till barnet, sy (okej - leja bort det till farsans sambo då) längtanstäcke, börja fylla i fyll-i-bok osv.

Men idag har jag PMS och då är världen ful och själen grå så idag tänker jag bara att vi aldrig kommer tordas hoppas förrän vi har (?) ett barn hemma hos oss. Och det är i så fall om 1,5-2 år.

Sådär. Det var den korta och koncisa varianten på inlägg.