GLÄDJECHOCK!!!

Det låter som en klyscha men det är verkligen som mörkast precis innan det ljusnar.

Jag mejlade vår kontakt på Organisationen i morse för att fråga om hon hade några tips på hotell i Landet. Jag har behövt göra något väldigt konkret för att överleva väntan och har då bland annat börjat kolla på tänkbara hotell.

I hennes svar till mig fick vi resebesked! TILL SISTA VECKAN I APRIL?!?!?!? OHMYGODOHMYGODOHMYGOOOOOOD!!!

Jag ska vara helt ärligt: både jag och maken känner oss enormt stressade och smått panikslagna. Vi var nämligen helt övertygade om att vi i bästa fall skulle komma iväg i juni. Och slutet på april är väldigt snart. Hemmet ska renoveras färdiigt, resa ska bokas, uppehållstillstånd ska fixas åt Parveln, visum åt oss, barnvagn och nappar och nappflaskor och blöjor och tvättservetter och mediciner och kläder och leksaker ska köpas osv osv osv, samtidigt som vi ska jobba.

Nu vet jag att detta är ett ytterst preliminärt resebesked och att andra familjer har fått åka flera månader senare än det ursprungliga datumet. Men tanken på att vi kanske får fira 1-årsdagen hemma svindlar!

Jag är yr, skakig, matt och alldeles osannolikt förväntansfull. :)

Och one of those days igen

Jag är jätteless på att vänta nu. Jättejättejättejättejätteless.

Ofantligt less.

Det påverkar min jobbmotivation (och -prestation) och mitt allmänna humör.

Jag är S Å L E S S!

Varje timme känns som en evighet att ta sig igenom. Jag vill veta mer om Parveln. Jag vill ha nya foton. Jag vill kunna handla kläder åt honom för att fördriva tiden men det kan jag inte för vi har ingen aning om vilken storlek han drar. Jag vill nog egentligen helst (bortsett från alternativet att faktiskt få hämta hem honom) ha en 24-7-uppkoppling med videokonferens mellan oss och barnhemmet. Jag vill börja lära känna min son NU!

Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på att vi kommer missa hans första födelsedag. Den kommer han få fira liggandes i sin säng på barnhemmet.

Jag blir stressad av att tänka på hur stressade vi kommer bli när vi väl får resebeskedet. Samtidigt har jag sjunkit in i ett smått apatiskt tillstånd. Vad är det för idé att läsa adoptionslitteratur, fixa vaccinationer eller inreda barnrum? Vi kommer ju ändå aldrig få hämta hem ungen.

Idag är inte en siffra rätt. Idag är ingen bra dag.

BLÄ!!!

Ett fång tulpaner kan betyda så mycket

I fredags fick vi blommor med blombud. Att få blommor med blombud är alltid spännande, särskilt när man inte har någon särskild bemärkelsedag att fira, reparerar sig från en stor operation, har drabbats av sorg eller någon av de andra mest vanliga anledningarna.

Precis så var det denna gång när de i måndags ringde från blomsteraffären och lämnade meddelande på mitt mobilsvar om att de ville avtala tid för leverans av de blommor de hade åt mig. När jag ringde tillbaka hade blombudet gått för dagen, och eftersom jag skulle vara borta på tjänsteresa ett par dagar så bestämde vi att de skulle leverera blommorna under fredagen. Precis samtidigt som jag stod och tänkte på hur i herrans namn jag skulle kunna vänta ända till fredag med att få reda på vem som hade skickat blommor och varför, så sade kvinnan på blomsteraffären: "Eftersom du kommer få dem först på fredag så är det kanske bra att veta att blommorna är från Anna (heter egentligen något annat) i Staden."

Hjärnan gick på högvarv... Anna? I Staden..? Jag känner en Anna, men hon bor definitivt inte i Staden. Jag känner väl ingen i Staden överhuvudtaget??? Tanken slog mig att blommorna var på väg att levereras till fel mottagare. Men så började något plockas fram ifrån bakhuvudet. Anna i Staden... kan det vara..? Jo, hon bor väl i Staden? Men... kan det verkligen stämma? Jo, det måste vara hon!

Jag kom fram till att blommorna måste vara från en mycket speciell internetvän. Vi har kommit att bli bekanta genom varandras bloggar, genom forum och genom privata mejlväxling där jag många gånger har vänt mig till henne för att få hennes perspektiv på frågor jag ställt mig under vår adoptionsprocess, ångest jag har haft angående val i mitt liv som eventuellt kan påverka anknytning och familjebildandet och så vidare. Hon har alltid haft lugnande besked när jag har blivit nojig och nipprig och känt att jag inte alls är skapt för att bli (adoptiv)förälder. Jag har vänt mig till just henne eftersom hon har gett ett väldigt jordnära, klokt och välreflekterat intryck. Hon är medveten om adoptivbarns särskilda behov men hon överbetonar heller inte det faktum att de är adopterade. Hon är en person som jag har känt mig trygg i att bolla med utan att bli skriven på näsan. Hon har varit ett enormt stöd för mig i en väldigt stressande och orolig situation och det är mycket tack vare henne vi i slutändan valde att gå vidare med vår adoption efter att maken väl hade fått nytt jobb.

Hon känns kort sagt som en väldigt god vän som jag aldrig har träffat men som jag vet alltid finns där.

I fredags fick jag ytterligare bekräftelse på detta när det visade sig att hon hade tagit sig tiden och lagt ner pengar och energi på att skicka oss underbart uppiggande tulpaner med medföljande värmande ord och världens gosigaste nalle. Jag blir oerhört rörd över hennes omtanke, dessutom given i en sitution med full fart med fyra barn, två familjehemsbarn samt husbygge.

Att ändå ta sig tid för att skicka oss blommor visar på ett stort hjärta och bekräftar den uppfattning jag har fått om henne. Jag är så oerhört glad över att internet finns så jag får glädjen att ha henne och andra internetvänner i mitt liv.

TACK till dig, "Anna" och tack alla ni andra som jag (ännu) inte haft glädjen att träffa i verkligheten. Ni är ovärderliga för mig som inte har någon i min omedelbara närhet som har erfarenhet av adoptioner.

Ni vet vilka ni är.

*kram*

Men är vi förvånade?

Har idag fått veta att vår domstolsprocess har blivit fördröjd eftersom Landet nu kräver helt andra stämplar på handlingarna än de som har gällt de senaste tre åren (enligt en ratificering av Haagkonventionen mellan Landet och Sverige). Granskningsnämnden i Landet vill ha stämplar av svenska UD och Landets ambassad, dvs det som gällde innan det system som har gällt de senaste tre åren.

Det enda vi kan göra nu är vänta till efter påsk på besked om vad man har fattat för prejudicerande beslut om vilka stämplar som krävs. Men jag vet ju redan nu hur det kommer bli. Våra handlingar kommer måsta skickas tillbaka till Sverige, ta en sväng förbi UD och Landets ambassad och sedan tillbaka och SEN kan vi få tid för de hearings som krävs mellan barnhemmet och domstolen för att vi ska utses till legala vårdnadshavare. Det spelar väl i och för sig mindre roll just då eftersom just den biten av processen påstås vara överstökad på ungefär en vecka. Det är ju fördröjningen fram till den 1/4 (då beslutet ska fattas) jag blir så in i helvete irriterad på.

Var tog barnets bästa vägen???

För att inte tala om de väntande föräldrarna som snart går bärsärk...

Ingen idé att hålla andan medan man väntar

Igår kväll fick jag mejl från den andra familjen som väntar på att få hämta sin dotter från samma barnhem. Hon hade inte kunnat hålla sig i början på denna vecka och hade mejlat den landansvariga i hopp om att hon kanske läser jobbmejlen i Landet. Hon ville gärna veta att allt var bra med deras flicka.

Hon fick svar, i och för sig bara två rader, men ibland är det det enda som behövs för att man ska lugna ner sig och stå ut med tillvaron. Hon fick vet att deras dotter mådde bra och var glad.

Jag blev grymt avundsjuk. Jag vill också vet att Parveln mår bra och är glad.

Men jag vägrar vara en hysterisk förälder som kräver att man ska sätta mina behov i främsta rummet. Nu vet jag nämligen att hon är tillbaka på kontoret nästa torsdag (hon glömde givetvis nämna att hon skulle vara borta över två veckor - det lät mer som en på henne) så jag bidar min tid. Som tur är är jag på tjänsteresa från arla tisdag morgon till sena torsdag kväll så jag får hjälp att fokusera på annat. Sådant som att göra skäl för min lön till exempel.

Nu är det i alla fall fredag, eftermiddagen är kompledig och det är dags att göra sig i ordning och packa bilen för att köra 46 mil enkel väg till umgänge med makens familj och 40-årsfest. :)

One of those days...

Den senaste veckan har jag befunnit mig mittemellan två projekt på jobbet. Det innebär att tillvaron har varit rätt lugn. ALLT för lugn för den fas av adoptionsväntan som vi befinner oss i just nu.

Kombinationen av att ha det lugnt på jobbet och samtidigt vänta på nyheter om Parveln är inte bra för mitt välbefinnande. Det hela funkar så mycket bättre när det är fullt ös på jobbet - gärna massa flängande på tjänsteresor som tar musten ur mig. Då hinner jag inte känna en längtan efter Parveln som närmast äter mig inifrån.

Missförstå mig rätt - jag tänker alltid på Parveln, men när jag har fullt upp på jobbet har jag inte tid att bevaka mejlboxen med ett stint stirrande, titta på klockan, fundera på om inte den landansvariga borde höra av sig snart, stirra på mejlboxen som är förtretligt tom, titta på klockan, kolla i kalendern och spekulera i när vi kan få tänkas hämta hem honom. Kan det hinna bli i april? Känns inte troligt. Maj då? Förhoppningsvis. Juni? Så länge klarar jag nog inte att vänta. Tänk om det blir först till hösten?!?! Och så en djup, suck. Sorg i hjärtat. Kolla mejlen. Surfa lite på adoptionsforum och adoptionsbloggar. Surfar lite på hotell i staden som Parveln finns i. Gör bärsjalsaffärer. Men inget av det fungerar som substitut. Jag vill ha information om Parveln. N U.

NUNUNUNUNUNUNUNUNUUUUUUUUUUUUU!

Som pricken över i:t sitter jag nu ensam hemma på kvällskvisten och tycker synd om mig själv istället för att vara på Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor" som jag har sett fram emot i flera månader.

(Ni som äter medan ni läser måste sluta med något av det nu.)

Anledningen till att jag missar showen är trånga hörselgångar och det som tenderar att samlas på hög i sådana. Vaxproppar. Jag har varit lomhörd på högra örat i ett par månader med tilltagande hörselnedsättning även på det vänstra örat under de senaste veckorna. Insåg att det var dags för ett av de med några års mellanrum återkommande vårdcentralsbesöken för att bli av med vaxet. Förbehandlade i tre nätter genom att spruta in propplösare i öronen tre nätter i rad. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha provat Kaustiksoda istället.

Sköterskan tog sig oförskräckt an uppgiften och började spola. "Jojo" tänkte jag. "De brukar alltid vara övermodiga."

Hon spolade. Och hon spolade. Och hon spolade. Och spolade. Ingen effekt.

Jag fick lägga mig på britsen med propplösare (ingen Kaustiksoda den här gången heller) i det högra örat i 30 minuter. Sedan spolade hon lite mer. Och mer. Och mer.

Till slut förklarade hon sig själv besegrad (såg jag inte henne torka svetten ur pannan också?) och började hota med läkare och sug. Men först ska vi upprepa den här övningen på måndag. Lyckas inte det blir det läkare och sug. Det känns som något vi vill undvika.

Dagens resultat blev att jag nu hör kopiöst mycket sämre än jag gjorde imorse, förmodligen eftersom de tjugotvå liter vatten som gick in i öronen verkar vara kvar i huvudet - nu som svällmedel i vaxpropparna. Ni vet känslan av att ha huvudet fullt med snor när man är förkyld? Byt ut snoret mot öronvax så börjar ni närma er.

Jag insåg att jag inte skulle ha något som helst behållning av kvällens föreställning och gav bort biljetten till en av makens kompisar.

Och imorrn ska vi bila 50 mil för att hälsa på makens familj över helgen. Svägerskan fyller 40 år och det kommer vara en massa ståhej och skoj och surr och tjafs och skratt och tjo och tjim och jag kommer sitta som flickan i glasbubblan och inte hänga med på nånting av det som sägs.

Bläbläbläblääääääääääääääh!!!

Shoppingförlamning som släppt

Under förra veckan var vår landansvariga i Landet och på tisdag besökte hon Parvelns barnhem. Hon skulle då lämna över den snuttefilt vi har köpt åt honom, ta foton och skicka oss en liten rapport som förhoppningsvis innehåller något mer än att han är hemskt söt (även om det naturligtvis värmer mammahjärtat att höra sådant också, men det v e t vi ju redan). Vi skulle till exempel gärna få en uppdatering av längd och vikt, en lite mer utförlig beskrivning av hans personlighet, lite om hur han utvecklats under de 4,5 månader som gått sedan vi fick barnbeskedet. Om han fått vara frisk eller om han varit krasslig, hur han sover, vad han äter - ja, ALLT! Vad som helst! Någonting!

Den landansvariga lovade att höra av sig med något om Parveln och mer information om fortsättningen så snart hon hade möjlighet. Hela förra tisdagen funderade jag på om Parveln hade fått snuttefilten ännu och vad han i så fall tyckte om den. Jag längtade efter mer information om honom och nya bilder så att jag inte kunde koncentrera mig på jobbet. Jag ville åka och hämta honom istället för att leda workshops, rita processkartor och skriva rapporter. Vem bryr sig liksom? Vi har en son på andra sidan jordklotet - hallååååå!?!?!

Och än har vi inte fått den utlovade informationen. Borde hon inte vara tillbaka i Sverige nu?

Nåväl - för att kompensera den uteblivna uppdateringen var vi i fredags (efter mycket ångestframkallande research på nätet) och köpte en bilbarnstol. Så där lite hips vips kändes det som. Vi har även identifierat vilken typ av barnvagn vi är intresserade av, och har lagt in bevakningar för detta på Blocket. Vore gött att få tag på en bättre begagnad eftersom de är löjligt dyra och precis som en bil förlorar i värde direkt du tar den ut ur butiken.

Idag bestämde jag att det var dags att beställa den sedan länge tillbaka färdigresearchade bärselen. Hips vips! Och eftersom jag även är sugen på en bärsjal slängde jag in en efterlysning i ett forum för sjalanvändare. Fick ganska direkt ett svar, så inom kort kanske jag har köpt en sådan också.

Ska även ta tag i ett stort dåligt samvete, nämligen att framkalla de foton vi har fått av Parveln. Förutom de bilder vi har på datorn har vi bara ett framkallat foto på kylskåpet. Har känt mig som världens sämsta mamma för detta eftersom jag vet att många andra framkallar mängder med bilder, har de med sig i väskan på jobbet osv. Jag kan väl kanske ursäktas med den motiveringen att vi inte har framkallat mer än en handfull av de tusentals foton vi har i digital form sedan vi köte den första digitala kameran 2004...

Hur som helst - nu ska jag framkalla och göra ett litet album till handväskan och ska dessutom ta itu med den "När du kom till oss"-bok jag köpte för två år sedan.

Sedan är det trappgrind, potta (nej, Åsa - inte bortglömd! ;-)), leksaker, sängkläder, kläder, salvor och krämer och tvättlappar och schampo pch tvål och tandborste och tandkräm och lite annat som behöver köpas.

Eventuellt en ny bil också ifall jag råkar slå sönder den nuvarande i vredesmod när vi ska prova installera (den tydligen rätt krångliga) bilbarnstolen.

Han behöver fortfarande ett namn också. Idag kom jag på ett som jag var otroligt nöjd med eftersom det är en liten ordvits. Tror dock inte Maken kommer dela uppfattningen om hur suveränt namn det är. :-P

Men nu är vi på G! :)