26 mars 2010
Och one of those days igen
Jag är jätteless på att vänta nu. Jättejättejättejättejätteless.
Ofantligt less.
Det påverkar min jobbmotivation (och -prestation) och mitt allmänna humör.
Jag är S Å L E S S!
Varje timme känns som en evighet att ta sig igenom. Jag vill veta mer om Parveln. Jag vill ha nya foton. Jag vill kunna handla kläder åt honom för att fördriva tiden men det kan jag inte för vi har ingen aning om vilken storlek han drar. Jag vill nog egentligen helst (bortsett från alternativet att faktiskt få hämta hem honom) ha en 24-7-uppkoppling med videokonferens mellan oss och barnhemmet. Jag vill börja lära känna min son NU!
Jag blir förbannad och ledsen när jag tänker på att vi kommer missa hans första födelsedag. Den kommer han få fira liggandes i sin säng på barnhemmet.
Jag blir stressad av att tänka på hur stressade vi kommer bli när vi väl får resebeskedet. Samtidigt har jag sjunkit in i ett smått apatiskt tillstånd. Vad är det för idé att läsa adoptionslitteratur, fixa vaccinationer eller inreda barnrum? Vi kommer ju ändå aldrig få hämta hem ungen.
Idag är inte en siffra rätt. Idag är ingen bra dag.
BLÄ!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh, vad säger man... det är klart du är less så in i bänken!!!
Har följt din blogg det senaste året (eller är det ändå längre?) och känner sååå fär dig.
Du får min att inse hur ofantligt glad jag ska vara som har min unge sovandes i rummet här bredvid och inte på andra sidan jorden. Jag ska inte klaga på något, för jag har redan det som betyder mest!
Stor kram!
Förstår dig så väl. Det är jobbig väntan. Er är ännu längre förstår jag. Man undrar varför vissa skall åka på allt elände.
Nu håller vi alla tummar o tår.
Hej
Läst ditt inlägg igår och tänkte att jag skulle svara. Men dina känslor väckte mina känslor och allt blev åter igen så jobbigt.
Tänk vad det är synd att delade frustration, sorg, hopplöshet inte gör att den blir lättare att bära. ibland nästan bara tyngre. Det kan också vara svårt att dela andras glädje när den bara förstärker ens egna situation.
Det är tur att det också komer andra dagar då de jobbiga känslorna finns mer i bakgrunden även om de aldrig försvinner helt.
Kram
Hej!
Åh vad jag känner med er!
Under min väntan på resebesked så kom jag in i en period då det verkligen kändes som om jag skulle ha mitt barn på andra sidan jorden och få foton på henne då och då. När jag lite skämtsamt skulle säga det på min hämta-barn-kurs så började jag storgråta.
Kvinnan som höll i kursen kramade mig och sa: "Om du visste hur många bliviande föräldrar jag har stått med så här som sagt som du - jag kommer aldrig får hem mitt barn. Sedan träffar jag dem - glada och lyckliga med sina barn på öppna förskolan senare."
Och nu är jag där - på öppna förskolan (som samma kvinna leder) och är så himla lycklig.
Men det hjälper ju inte dig/er där ni är nu! Men det kommer bättre dagar - mycket mycket bättre!
Skicka en kommentar