DHL = storken?

Det är i väldigt överraskande detaljer som det märks att vi väntar barn. Den absolut största delen av tiden rullar livet bara på som vanligt - man jobbar, äter, skiter och sover. Kanske tränar lite. Renoverar lite. Drömmer om semesterresor till långväga resmål. Allt är med andra ord precis som vanligt.

Så kommer det plötsligt något i min väg som får mig att närmast tvärnita, med full kraft slagen av tanken på att jag är på väg att bli mamma.

I veckan som gick var jag i Huvudstaden i jobbet. Jag kom travandes gatan ner från Centralen och såg en parkerad UPS-bil. Ni vet en sådan där svart pansarbil som ger associationer till filmer med fångtransporter och Harrison Ford. Och hjärtat stannade nästan i bröstet på mig. Plötsligt överväldigades jag av en massa tankar som flög runt i ett enda virrvarr: våra handlingar som medelst DHL (märk väl: UPS hade inte något som helst med saken att göra) fraktades till Landet i december, våra handlingar på ett bord eller i ett skåp någonstans långt, långt borta, att vi kommer bli föräldrar genom denna lunta med papper, att vi kommer få åka och hämta hem vårt barn, att... *vimmelkantig*

Allt detta medan målmedvetna huvudstadsbor och tillfälliga besökare ilade förbi mig på trottoaren, och min kollega pratade i en dimma där långt, långt borta.

Tanken var förbi lika fort som den kom och jag gick vidare mot dagens jobb, fullständigt förbluffad över vilka mekanismer som kan sättas igång av en svart transportbil en frusen onsdagmorgon med sömngrusiga ögon. Jag hade en aning sockerdrickskänsla i kroppen. Stegen kändes betydligt lättare och jag log inombords i aprilvädret.

Någonstans väntar faktiskt Parveln på oss!

Världens sämsta mamma, eller?

Nu har vi väntat barn i ungefär 3,5 månad och än känns det ingenstans. Jo, förresten - det märks i små, små detaljer.

Vi har till exempel successivt börjat byta ut "om det kommer en parvel" mot "när Parveln kommer". Det var långt ifrån någon självklarhet för oss att det var det senare som skulle bli fallet bara för att vi fick iväg en ansökan till ett land. Och det är långtifrån någon självklarhet ännu heller. Men det blir liksom inte hållbart i längden att fortfarande hela tiden reservera sig för alla eventualiteter. Vi måste fanimej på allvar börja förbereda oss mentalt på att bli föräldrar nu!

Vi borde ha köpt och läst all litteratur som finns om adopterade barn, anknytning osv. Vi borde ha läst på en massa om Landet och vi borde ha förberett det ena och det tredje. Men let's face it - än känns det inte verkligt.

Vi kommer förmodligen fara omkring som två skållade troll när vi väl fått BB.

Precis som MammaHella kan jag bli så otroligt avundsjuk på biologiskt familjebildande. Och då har jag ändå inte ens ett första barn ännu. Jag har hittills bara hunnit irritera mig på att allt är så självklart när det kommer till barnaväntande genom graviditeter, mammagrupper, BVC osv. MammaHella har fyra adopterade och ett femte på väg. Hon vet vad hon snackar om. Så jag tolkar hennes inlägg ovan som att de farhågor jag har är riktiga.

Jag kan bli så himla trött på allt som ska blåsas upp och kopplas till att barnet är adopterat. I de desperata försöken att göra allt så otroligt mycket bättre än de föräldrar som adopterade på 60- och 70-talen tycker jag det kan bli rena rama hysterin kring saker och ting ibland. ALLA vet bäst och ska med pekpinnen i högsta hugg pådyvla andra sin RÄTTA uppfattning (och ge dåligt samvete till de andra DÅLIGA föräldrarna) om huruvida man ska samsova med barnet eller inte, när det är OK att resa första gången med barnet, när det är OK att ha barnvakt första gången, hur länge man ska vara hemma med barnet innan det är dags för dagis osv. Barnen är väl förutom att de är adopterade också individer och personer, eller?

Eftersom jag är en person som vill göra allting rätt och undvika de misstag som andra har gjort före mig så misstänker jag att min oförmåga att ta itu med exempelvis anknytningslitteratur beror på att jag behöver lite ställtid för att samla kraft inför att läsa all litteratur med alla problem som kan tänkas uppstå. För så känns det. Inga rosenskimrande bilderböcker som visar bäbisens utveckling från befruktning till födsel, utan böcker som kan ge vem som helst prestationsångest och som jag är rädd kommer övertyga mig om att jag kommer bli världens sämsta (adoptiv)mamma.

Nämnde jag att det har börjat gå upp för mig att jag ska bli mamma? Att jag ska ha ansvaret för ett litet liv? Att jag har enorm prestationsångest? Och att jag har tankar som:

"Jag måste se till att vara en SUPERMORSA eftersom Parveln faktiskt hade kunnat hamna i någon annan familj med andra föräldrar. Ett biologiskt barn får liksom nöja sig med mig eller inte finnas alls. Den här ungen kommer hamna hos oss genom slump eller öde, så jag måste se till att det blir RÄTT!"

*gny*

Finn ett fel...

Jag var på kurs med jobbet i veckan som gick. Under middagen hamnade jag mittemot en riktig bimbo. Hon hade överhuvudtaget ingen etikett - satt bara och diskuterade interna saker med tjejen bredvid mig eftersom de kände varandra privat. Jag blev ganska snart omåttligt irriterad och gick därför in i min egen värld.

Hon kom dock efter en stund in på att diskutera barn och familjebildande. Utifrån vad den lilla nippertippan hade delat med sig av om sitt privatliv tidigare hade jag förstått att hon hade en 3-årig son. Hon blev tillfrågad om hon ville ha fler barn och svaret blev:

"Nej, jag känner nog att det räcker med ett barn faktiskt."

Och så efter c:a 2 sekunders paus:

"Däremot skulle jag kunna tänka mig att adoptera - det skulle jag faktiskt."

Nu var det ju en evinnerlig tur för denna världsförbättrare att jag var trött efter dagens kurs och inte kopplade vad hon faktiskt sade förrän det var för sent att följa upp det.

Hon var alltså nöjd med ett barn, familjen kändes komplett.

Vad är då det adopterade barnet? En hundvalp..? Ett välgörenhetsprojekt..?

Förbannade jävla idiotkossa!!!

Åååååååh, vad besviken jag är på mig själv för att jag inte var lite mer alert så jag hade kunnat sätta henne på plats riktigt ordentligt. Mitt hjärta dansar polka vid tanken på att få följa upp hennes uttalande med:

"Jahadu... Varför vill du adoptera om du känner dig nöjd med ett barn?" ÅÅÅÅÅÅÅH, vad jag hade velat höra svaret på den frågan!

Jag skulle ge vad som helst för att få spola tillbaka bandet till den tidpunkten. Där satt hon och förväntade sig stående ovationer för att hon var beredd att göra en sådan god gärning trots att hon inte ville ha fler barn, och jag skulle ha tagit ner henne på jorden fort och hårt. Och åååååååh vad jag känner på mig att hon bara skulle ha trampat fast sig hårdare och hårdare i klaveret i sina försök att ta sig ur det.

Till saken hör att jag är till 99,5% övertygad om att tjejen bredvid mig, dvs hennes kompis, är adopterad. Jag kan bara tänka mig vad HON tänkte i sitt stilla sinne där hon satt knäpptyst.

Världen är full av hönshjärnor och det kommer bli många fördomar och grodor att bemöta både innan och efter vi har fått hem vårt barn, det är ett som är säkert.

Men nästa gång tänker jag vara betydligt mer vaken. Som en uppretad spottkobra ungefär.