DHL = storken?

Det är i väldigt överraskande detaljer som det märks att vi väntar barn. Den absolut största delen av tiden rullar livet bara på som vanligt - man jobbar, äter, skiter och sover. Kanske tränar lite. Renoverar lite. Drömmer om semesterresor till långväga resmål. Allt är med andra ord precis som vanligt.

Så kommer det plötsligt något i min väg som får mig att närmast tvärnita, med full kraft slagen av tanken på att jag är på väg att bli mamma.

I veckan som gick var jag i Huvudstaden i jobbet. Jag kom travandes gatan ner från Centralen och såg en parkerad UPS-bil. Ni vet en sådan där svart pansarbil som ger associationer till filmer med fångtransporter och Harrison Ford. Och hjärtat stannade nästan i bröstet på mig. Plötsligt överväldigades jag av en massa tankar som flög runt i ett enda virrvarr: våra handlingar som medelst DHL (märk väl: UPS hade inte något som helst med saken att göra) fraktades till Landet i december, våra handlingar på ett bord eller i ett skåp någonstans långt, långt borta, att vi kommer bli föräldrar genom denna lunta med papper, att vi kommer få åka och hämta hem vårt barn, att... *vimmelkantig*

Allt detta medan målmedvetna huvudstadsbor och tillfälliga besökare ilade förbi mig på trottoaren, och min kollega pratade i en dimma där långt, långt borta.

Tanken var förbi lika fort som den kom och jag gick vidare mot dagens jobb, fullständigt förbluffad över vilka mekanismer som kan sättas igång av en svart transportbil en frusen onsdagmorgon med sömngrusiga ögon. Jag hade en aning sockerdrickskänsla i kroppen. Stegen kändes betydligt lättare och jag log inombords i aprilvädret.

Någonstans väntar faktiskt Parveln på oss!