Nervöst namnsammanbrott

Det finns beteenden och reaktioner hos mig själv som jag inte är stolt över. I följande text kommer jag blotta mig och all min ocharmiga egoism. Eller är det bara ren och skär desperation över att inte ha inflytande över mitt eget liv? Bestäm själva.

Eftersom vi inom ett par månader firar 5-årsjubileum som ofrivilligt barnlösa så har så gott som samtliga våra närmaste vänner, arbetskamrater och övriga bekanta i barnproducerande ålder hunnit skaffa både ett och flera barn medan vi har gratulerat och lyckönskat.

Jag har aldrig varit den typen av person som har planerat mitt bröllop sedan jag var sju år gammal (jag tror bestämt att jag redan i tidig ålder på ett tämligen cyniskt sätt deklarerade att jag inte tror på äktenskap och livslång kärlek. Skilsmässobarn - jag???), och jag har definitivt inte funderat på några speciella barnnamn (för att få barn behöver man oftast vara två).

Men för ungefär ett år sedan kände jag ett behov av att börja göra en lista med namn som jag tycker om. Det var ett sätt för mig att i den sega processen (samtidigt som ungar ploppade ut och graviditeter annonserades till höger och vänster i bekantskapskretsen) göra tanken på att vi faktiskt skulle få barn mer verklig. Varje gång jag skrev ner ett namn på listan såg jag Parveln framför mig, och det här är den mest konkreta nivån av mig som mamma som jag har nått än så länge.

Jag samlade på mig namn överallt, det blev något att fokusera på, något som jag hade kontroll över och som ingen kunde ta ifrån mig.

Även om jag dammsög tv-serier, filmer, litteratur och övrig omgivning på namn så var det inte särskilt många som var kvalificerade till listan. De som kvalificerade skulle vara starka men ändå mjuka och vänliga, de skulle passa både barn, ungdom och vuxen, passa Parveln jag hade på näthinnan (eeh?), helst inte några dussinnamn men aldrig i livet egenpåhittade namn i stil med Sammetsblomma eller Morgongåva heller.

I slutändan kände jag väldigt starkt att det bara var ett namn som är aktuellt ifall det blir en flicka. Det är långt ifrån originellt, men det betyder väldigt mycket för mig av andra anledningar. Det är ett vackert, vanligt svenskt (här råder delade meningar, men många vuxna adopterade som har fått behålla sina födelsenamn som tilltalsnamn skulle ha önskat sig ett vanligt svenskt namn. De känner sig redan annorlunda och känner att det utländska namnet har bidragit till en extra känsla av utanförskap.) namn som var min farmors. För mig skulle det betyda extra mycket att kunna ge Parveln ett namn från släkten. Ett arv. Inte ett genetiskt sådant men något som ger en känsla av sammanhang och tillhörighet.

Nu visar det sig att min bror har fastnat för samma namn ifall han någon gång skulle få en flicka. Jag kan ju knappast klandra honom, jag förstår honom så väl. Han har haft en väldigt nära relation med farmor och under några perioder bott granne med henne. Han har hjälpt henne med hus och gård, skjutsat henne till doktorn och varit hennes sällskap vid TV:n. Det finns faktiskt inget namn jag finner mer självklart på en framtida dotter till honom.

Men det ena utesluter inte det andra. Jag skulle så väldigt gärna vilja att en eventuell (och från Landet kommer det övervägande flickor) dotter fick bära min älskade farmors namn. Min reaktion på att kanske bli snuvad på namnet var pinsamt patetisk... Jag blev först ursinnig och ville säga "I helvete heller! Jag har fanimej fått stå med mössan i hand i fem år nu och ta emot de jävligheter livet haft att erbjuda, så jag har fanimej förtjänat rätten till namnet!"

Ganska omedelbart efter detta kom tårarna. Ja, jag satt faktiskt här med värkande hjärta och brännande tårar efter kinderna och bölade över namn för framtida eventuella barn! Det kunde lika gärna ha handlat om att jag hade blivit berövad rätten att bli mamma - på den nivån var känslorna.

Givetvis är inte min värld så inskränkt att detta handlar om namnet. Främst handlar det om att jag verkligen hade hunnit göra mig en bild av en parvel som skulle få bära min älskade farmors namn. Jag skulle verkligen ha velat att Parveln fick vara den som håller farmors namn levande.

Det handlar också om att jag är så oerhört trött på att måsta vara tålmodig och förstående och snällt ställa mig sist i kön till allting. Efter fem år av besked om graviditeter (flera gånger från samma par i vissa fall), födslar och att ha sett hur barnen blir ett, två, tre och fyra år gamla så börjar en känsla av "nej-nu-fanimej-är-jag-less-på-att-vara-lugn-klok-och-förstående-mot-alla-andra-och-glad-för-deras-skull!" växa fram.

En tredje bidragande aspekt tror jag är att vi hittills inte haft någon som helst kontroll över någonting i vårt familjebildande. Här hade jag nu hittat en sak som VI och ingen annan kunde bestämma, och som hade en enormt stor symbolbetydelse för mig.

Därav mitt nervösa sammanbrott för ett namns skull. Ett namn på ett (egentligen två eftersom ju brorsan ju faktiskt också måste hamna i barnväntarläge för att detta överhuvudtaget ska vara något att få frispel över. Men något säger mig att jag kan vara lugn för att jag kommer hinna bli faster också innan jag blir mamma...) barn som ännu inte finns.

Måtte mitt förnuft vara mig troget genom hela väntan...

När man får tid över till att fundera på annat

När jag inte längre har länder som ratar oss, årslånga väntetider i Sverige eller stressig papperssamlingsprocess att våndas över så sysselsätter sig hjärnan med annat.

Som att vara avundsjuk på att de som adopterar genom någon av de två andra organisationerna som har samarbete med Landet givetvis har en mycket kortare process än oss förlorare. Det verkar som att man genom de två andra organisationerna får BB efter högst ett halvår, vilket innebär att de är hemma med sina barn inom ett år.

Här skulle jag ha kunnat ägna mig åt att vältra mig i självömkan och frågor om varför det nödvändigt måste vara så att vår långa, klokt ihopsamlade kötid på 3 år respektive 2,5 år när det äntligen blev dags för oss att hitta ett land att skicka ansökan till i dagens läge motsvarar c:a 3 månaders kötid för några år sedan?

Varför är den enda organisationen som accepterar en ansökan från oss givetvis den med dubbelt så lång väntan på BB?

Varför den landansvariga hos Organisationen av inställningen "inga nyheter är bra nyheter"? Hos andra organisationer hålls de som har ansökan i ett land väldigt väl uppdaterade om hur många svenska familjer som är före på tur, när man avancerar ett steg i kön, hur lån tid det kan tänkas vara kvar till BB osv. Här verkar principen dödstystnad fram till BB gälla. Och egentligen är det helt ok för mig - det kommer sedan 6 månader efter BB med tid att ställa in sig på resa och hämtning, ta ledigt från jobbet osv.

Men det finns många runtomkring oss som är nyfikna på "om vi har hört nåt från Landet". Jag förstår dem fullständigt - de är dels genuint intresserade och förväntansfulla och säkerligen vill de också fråga lika mycket för att visa sitt intresse. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag få kämpa hårt för att inte börja spotta och fräsa till stackars välmenande vänner och familj. Jag ber därför om ursäkt redan nu: när (ja, jag skriver inte ens OM) det händer - kom ihåg att det är av frustration över att inte veta någonting mer än vad ni vet. Vi väntar barn utan att ha en aning om när barnvagn, skötbord, kläder osv ska köpas. Vi vet inte när vi ska vara föräldralediga, vi vet inte om vi borde spara av årets semester för att kunna vara hemma en längre tid tillsammans nästa år osv. Vi har inte en aning om när Parveln kommer. Vi vet i.n.g.e.n.t.i.n.g.

Hur som helst, jag inledde med att säga att jag skulle kunna ägna mig åt att gnälla över allt detta. Men det tänker jag inte göra. Vet ni varför? Därför att Parveln, dvs just vårt barn, är på väg till oss nu. Och att önska mig någon annan process eller organisation vore att önska mig ett annat barn.

Det gör jag inte. Jag vill ha just Parveln.

Det är vi nu.

Plus att vi aldrig skulle ha en chans att bli klara med husrenoveringarna annars.

Lugn och ro

För första gången på många år börjar Finisen (hittills kallad Mannen) och jag känna att vi är på banan igen. Ansökan har på tisdag varit i Landet i sex veckor och vi har haft sex veckor med en sinnesstämning som skiljer sig enormt från den vi haft de två senaste åren.

En ständigt krypande ångest och oro, som har gnagt på själen och krupit i skinnet dag som natt har ersatts av en känsla av enorm lättnad och lugn.

Det har också blivit väldigt tydligt att vi båda har varit om inte deprimerade så förbannat jävla piss-nere i alla fall. Efter att ha fått iväg ansökan har glittret kommit tillbaka i Finisens ögon, han blir inte nedstämd av minsta motgång och han ser allmänt ljusare på tillvaron. Hans smittsamma skratt ljuder betydligt oftare, han utstrålar lättnad och hans spralliga och busiga jag börjar komma tillbaka. Det är underbart att se och värmer mitt hjärta helt obeskrivligt mycket.

Detsamma gäller givetvis för mig: helt plötsligt känns det meningsfullt att på allvar ta tag i husrenoverandet (hittills har Finisen slitit som ett djur och jag har mest apatiskt tittat på), för vi vill ju gärna ha det så färdigt som möjligt tills Parveln kommer. Vanliga vardagssysslor som att laga mat, tvätta, diska och städa utförs med betydligt lättare sinne, till skillnad från det tidigare vadandet i tuggummi i evigt mörker. Jag är inte konstant trött och utan energi, och jag har inte inställningen att allt är jobbigt och tråkigt.

Nu sammanfaller ju i och för sig denna skiftning i sinnesstämning med att ljuset börjar återvända (och jag skulle helst vilja dra täcket över huvudet i november, gå i ide och återvända i februari-mars), att jag har ätit Rosenrot i en månad och att vi ÄNTLIGEN har tagit oss i kragen och börjat äta sundare och har kommit igång med träningen på allvar.

Men faktum kvarstår. Skulle vi fortfarande befunnit oss i träsket av väntan på ett land som tar emot vår ansökan - och det ständigt förminskade hopp detta medförde - så skulle vi inte haft någon energi kvar till att vara glada, träna eller planera nyttig mat. Vi försökte bita ihop och intala oss att det fanns de som hade det värre, men ärligt talat:

Vi hade det inte trivsamt, bra, glatt, bekymmersfritt eller ens OK. Tillvaron s-ö-g.

Med risk för klichévarning à la: "efter-att-ha-sett-döden-i-vitögat-så-kom-jag-att-uppskatta-livet-så-otroligt-mycket-mer-än-innan", så gör det faktum att vi har mått pissdåligt att vi uppskattar den nuvarande känslan ännu mer. Så vi passar på att njuta, hela tiden med tanken i bakhuvudet att det är bäst att vi rustar oss för eventuella framtida motgångar.

Landet skulle ju t ex kunna sluta med internationella adoptioner.

Någon av oss skulle kunna bli sjuk.

Och grisar skulle faktiskt kunna börja flyga, det är jag helt övertygad om.