Lugn och ro

För första gången på många år börjar Finisen (hittills kallad Mannen) och jag känna att vi är på banan igen. Ansökan har på tisdag varit i Landet i sex veckor och vi har haft sex veckor med en sinnesstämning som skiljer sig enormt från den vi haft de två senaste åren.

En ständigt krypande ångest och oro, som har gnagt på själen och krupit i skinnet dag som natt har ersatts av en känsla av enorm lättnad och lugn.

Det har också blivit väldigt tydligt att vi båda har varit om inte deprimerade så förbannat jävla piss-nere i alla fall. Efter att ha fått iväg ansökan har glittret kommit tillbaka i Finisens ögon, han blir inte nedstämd av minsta motgång och han ser allmänt ljusare på tillvaron. Hans smittsamma skratt ljuder betydligt oftare, han utstrålar lättnad och hans spralliga och busiga jag börjar komma tillbaka. Det är underbart att se och värmer mitt hjärta helt obeskrivligt mycket.

Detsamma gäller givetvis för mig: helt plötsligt känns det meningsfullt att på allvar ta tag i husrenoverandet (hittills har Finisen slitit som ett djur och jag har mest apatiskt tittat på), för vi vill ju gärna ha det så färdigt som möjligt tills Parveln kommer. Vanliga vardagssysslor som att laga mat, tvätta, diska och städa utförs med betydligt lättare sinne, till skillnad från det tidigare vadandet i tuggummi i evigt mörker. Jag är inte konstant trött och utan energi, och jag har inte inställningen att allt är jobbigt och tråkigt.

Nu sammanfaller ju i och för sig denna skiftning i sinnesstämning med att ljuset börjar återvända (och jag skulle helst vilja dra täcket över huvudet i november, gå i ide och återvända i februari-mars), att jag har ätit Rosenrot i en månad och att vi ÄNTLIGEN har tagit oss i kragen och börjat äta sundare och har kommit igång med träningen på allvar.

Men faktum kvarstår. Skulle vi fortfarande befunnit oss i träsket av väntan på ett land som tar emot vår ansökan - och det ständigt förminskade hopp detta medförde - så skulle vi inte haft någon energi kvar till att vara glada, träna eller planera nyttig mat. Vi försökte bita ihop och intala oss att det fanns de som hade det värre, men ärligt talat:

Vi hade det inte trivsamt, bra, glatt, bekymmersfritt eller ens OK. Tillvaron s-ö-g.

Med risk för klichévarning à la: "efter-att-ha-sett-döden-i-vitögat-så-kom-jag-att-uppskatta-livet-så-otroligt-mycket-mer-än-innan", så gör det faktum att vi har mått pissdåligt att vi uppskattar den nuvarande känslan ännu mer. Så vi passar på att njuta, hela tiden med tanken i bakhuvudet att det är bäst att vi rustar oss för eventuella framtida motgångar.

Landet skulle ju t ex kunna sluta med internationella adoptioner.

Någon av oss skulle kunna bli sjuk.

Och grisar skulle faktiskt kunna börja flyga, det är jag helt övertygad om.