Ont, det gör ont...

När vi jobbade i bäbisverkstan som flitigast, och tiden efter vi hade fått veta att vi inte kommer få biobarn fram tills att vi bestämt oss för adoption så såg jag bara gravida magar överallt. Det kändes tamejfan som att de gravida kvinnorna hade en sambandscentral som samordnade dem: "Ja, nu har objektet (= jag) lämnat byggnaden - sätt igång!" och så kom de springandes från alla håll och kanter - minst en i kön på Coop, en i bankomatkön utanför, fyra på bussen och en 8-10 stycken på en sträcka av hundra meter på gågatan. För att inte tala om alla med magen i vädret på jobbet och ALLA vänner och bekanta som meddelade att de väntade barn.

Detta är inte på något sätt unikt för mig - det är nog en fas som alla i en likadan situation går igenom. Så fort vi hade bestämt oss för att adoptera så gick dessa känslor ganska raskt över. Vi visste ju nu att vi skulle få barn och dessutom på ett otroligt spännande sätt! Vi läste på diskussionsforum på nätet, i adoptionsorganisationernas tidningar och i diverse litteratur. Vi fantiserade om vilket land vårt barn kunde tänkas finnas i: var det i Colombia? Etiopien? Indien? Thailand? Många säger att de "reser jorden runt" innan landet är definitivt bestämt, och det är ingen överdrift att säga att vi har varit gravida med hela världen. Jag har hunnit drömma på nätterna om barn från Kina, Indien, Afrika, Colombia och en massa andra länder som alla har kallat mig för Mamma, och givetvis har de varit de goaste ungarna i hela världen. Jag har vaknat med en bubblande känsla kvar i kroppen, ungefär som när man är nykär.

Men vår adoptionsresa kommer aldrig till skott. Vi har väntat på olika faser i processen i 2,5 år nu och trots att jag var så förutseende att jag såg till att vi ställde oss som sökande hos två olika adoptionsorganisationer under 2005 så har vi inte fått iväg någon ansökan till något land. Medgivandet fick vi i april i år (hemutredningen startades sista mars 2006), och efter att ha skickat in det till våra två organisationer för att få besked om vilka länder som är aktuella för oss så fick vi veta att det var semesterdags och vi skulle inte kunna börja samla papper förrän till hösten. För säkerhets skull gjorde man en särskild förfrågan till Landet som vi kom att välja, och vi fick ett positivt besked därifrån i juni. JIPPIE! Vi var accepterade som föräldrar, och med vår kötid skulle vi få börja samla papper i september!

Luttrade som vi var efter alla motgångar vi haft hittills så kände vi ändå båda två att vi inte tordes hoppas på att vi faktiskt skulle få skicka iväg ansökan till Landet inom ett par månader. Tyvärr hade vi helt rätt i våra farhågor. Efter semestern var tongångarna från landets håll helt annorlunda, och nu var Organisationen väldigt osäker på om vi skulle accepteras som föräldrar av Landet. Så nu krävs nya läkarintyg, ett personligt brev och en del andra papper som ska skickas till Organisationens representant i Landet, och denne ska ta våra papper till myndigheterna och "tala för oss". Detta för att vi ska slippa göra i ordning en hel ansökan, skicka den till landet, få barnbesked och SEDAN kanske bli stoppade (hemska tanke!!!). Vi är naturligtvis otroligt tacksamma för denna extra procedur som Organisationen gör för oss, och vi känner ett enormt stöd från deras sida. MEN vi känner oss stressade som laboratorieråttor, för under tiden ramlar det in fler och fler i kön till Landet, och förmodligen kommer fler länder följa Kinas exemepl och strama åt kraven, så vi vill gärna hinna bli immuna mot regeländringar genom att få iväg ansökan till Landet.

Och när den nya läkarundersökningen gjordes så visade det sig att jag hade högt blodtryck (NÄHÄ???), så nu måste vi invänta att detta når en normal nivå innan vi får våra läkarintyg. Moment 22: jag behöver slappna av och inte stressa upp mig för att få ner blodtrycket, samtidigt som jag lider av en sådan mental stress att jag håller på att gå upp i atomer.

Nåväl, dit jag ville komma med min rubrik och teman för detta inlägg är att idag är jag återigen avundsjuk på gravidmagarna. Inte för att jag vill ha ett biobarn utan för att jag vill ha ett BAAAARN. Dessutom är jag nu avundsjuk på dom personer som jag har följt på olika forum på nätet som får börja samla papper, som fått iväg handlingarna till landet, som fått barnbesked och som kommit hem med sina guldklimpar. Jag gick också alldeles för tidigt med på en mejllista för Landet och nu ser jag där folk som har fått besked från Organisationen att de får börja samla papper nu. Det skulle ha varit viiiiiii!

Och jag är inte bara avundsjuk på att andra får barn men inte vi. Jag är avundsjuk på de känslor folk verkar ha. Jag läser på olika forum och i bloggar om människor som befinner sig i olika faser av adoptionsprocessen: hemutredning, föräldrautbildning, väntar i kö till länder, väntar BB osv. De är förväntansfulla, ser fram emot processen med spänning och bubblar av lycka. Själv kommer jag inte ihåg den pirriga känslan inför tanken på att vi höll på att bilda familj - vare sig säng- eller adoptionsvägen. Alla motgångar har dödat känslorna av glädje, spänning och förväntan. Den dominerande känslan är ångest över om vi någonsin kommer bli föräldrar överhuvudtaget.

Det gör ont, ont, ont.

Och ändå är hoppet det sista som dör.

”Passa på att verkligen njuta av tiden utan barn!”

Ett tips till dig som har någon i din omgivning som är ofrivilligt barnlös: detta är INTE det lämpligaste att säga i försök att muntra upp.

Jag har fått denna kommentar från mina småbarnsmammor tillika bästa vänner ett antal gånger, och det som från början kunde väcka tanken: ”Visst, sant! Rätt vad det är så är det nattvak och feber och diarré och blöjbyten för hela slanten och slut på romantiska weekends, och spontana biobesök.” började efter något år ändras till: ”Jamen vaffaan? KLAGA INTE – du har ett (eller flera) barn! Vad är problemet?” och nu, efter 4,5 års väntan på barnet som aldrig kommer har jag mest av allt lust att be dem att köra upp sina klämkäcka kommentarer dit där solen inte skiner…

Det gör jag ju naturligtvis inte. Jag älskar mina goa gummor och jag vet att de inte har en aning om hur en sådan välmenande kommentar uppfattas från en bitter, ofrivilligt barnlös persons perspektiv. Jag vet bättre än att ge dem skit när de försöker hjälpa mig att hitta ljuspunkter i tillvaron. Jag har ju istället min bittra blogg. Funderar på att byta namn på den faktiskt: ”Bittra Bloggen” har en viss klang som jag gillar.

Nåväl, åter till ämnet. Jag och Mannen är väldigt, väldigt, väldigt väl medvetna om att livet förändras när man får barn. Vi har förstått att vi kommer ha ständig sömnbrist, ungarna kommer vara konstant sjuka och life as we know it ends there and then. Vi vet att ungarna kommer i trotsåldern och då kommer vi bli svettiga och rasande av alla fighter. Vi kommer komma för sent till jobbet pga trilskande barn som vägrade klä på sig, och vi kan vinka all vuxen- och partid ajöss, för när ungarna väl har somnat så ska det tvättas och städas och förberedas för morgondagen och sedan kommer vi krascha i säng, glada för att ha överlevt ännu en dag som föräldrar.

För att inte tala om alla diskussioner vi kommer ha om vem som gör vad i hemmet och inte – sådant där som har en tendens att bli mycket tydligare när man blir fler i familjen. Och vi törs inte ens tänka på helvetet som blir när de små liven blir truliga, obstinata tonåringar som i bästa fall inte provar sprit förrän de är 15 år, och som man bara kan be till Gud håller sig på rätt sida om lagen.

Men jag antar det inte var dessa aspekter av föräldraskapet som gjorde att mina vänner eller andra med biobarn kände att de ville ha barn. Inte heller är det så för oss. Vi vill ha barn för att vi saknar barn med varenda fiber i kroppen, svårare än så är det inte, och det tror jag nog de flesta förstår. Men för den som inte har behövt vänta lika länge på sitt/sina barn och som idag sitter där med konstant sömnbrist och dagisbaciller som vandrar runt bland familjemedlemmarna i flera varv är det nog lätt att göra sig en väldigt romantisk bild av livet utan barn. Och då kommer kommentaren som på senare tid har växlat mellan att väcka känslor av ett trött ”Whatever…” och ”Hur jävla inskränkt får man bli??? HUR kan du säga något sådant åt mig just nu??? Har inget av det lidande jag har beskrivit under dessa år gått in överhuvudtaget???”

Sanningen är den att denna helvetiska process med den låååånga uppförsbacken har gjort att både jag och Mannen är väldigt nere just nu. Vi som alltid har älskat att bjuda vänner hem på middag, att ordna fester och att hitta på saker som resor till våra familjer i olika delar av Sverige, weekendresor, planera utlandssemestrar känner idag att ingenting känns spännande, kul eller meningsfullt. Förutom detta så har det, på ett sätt som jag länge trodde vi skulle klara oss ifrån, börjat kännas otroligt jobbigt att umgås med familjer med barn. Även om barnen får oss att skratta och bubbla i kroppen av sådan lycka som bara barn kan ge upphov till, så är det en väldigt sötsur upplevelse. På senare tid har den sura biten börjat ta överhanden genom att vi när vi ser ett barn och en familj blir påminda om vad vi inte har och kanske heller aldrig kommer att få. Vi drar oss därför undan, mer och mer.

Även om det förhoppningsvis har börjat sjunka in hos läsaren vid det här laget så vill jag för säkerhets skull poängtera: Vi njuter inte det minsta av vår tid utan barn. Vi vill att den tiden ska vara slut här och NU. Igår faktiskt. Eller allra helst för 3 år sedan.

Men dagarna, månaderna och åren går, och ingen middag på den finaste restaurang i världen eller 3-månaders lyxsemester i Söderhavet med allt betalt av en okänd välgörare kan fylla tomrummet vi har i våra hjärtan.

Vi vill ha barn. Vi vill bli föräldrar. Nej, fel: Vi ÄR föräldrar sedan många år tillbaka, men vi saknar fortfarande vårt barn...