Apropå tecken...

Inatt drömde jag att vi fick BB. Det skedde på ett något okonventionellt sätt genom något slags reklambroschyr som vi hade fått i brevlådan. Där fanns en bild på ett barn som saknade både en arm och ett ben och hade någon konstig härva med typ tarmar som satt utanpå magen. Barnet var kanske i 7-8-årsåldern och alltså 5-6 år äldre än vi har varit inställda på, och hade utöver de saknade lemmarna och tarmhärvan ett antal andra åkommor som beskrevs i broschyren. Och vi blev helt betagna. Det var vår unge och vi grät och skrattade av lycka omvartannat.

När jag vaknade kände jag ett totalt lugn och en fullkomlig övertygelse om att jag definitivt vill gå vidare med adoptionen. Så kanske detta var ett tecken till mig?

Å andra sidan drömde jag att jag hånglade med Peter Jihde också.

Grubbel hit och grubbel dit

Det är minst sagt tungt just nu.

Maken är enormt tveksam till om han längre har orken för att bli förälder. Han uttrycker att han känner sig gammal (39 år i år) och suger som en svamp åt sig allt det negativa från barnfamiljerna i omgivningen. Han fokuserar på trotsiga, griniga, tjuriga ungar och säger typ "No way in Hell!".

Själv känner jag ungefär samma sak, men eftersom jag gillar att psykoanalysera på ett annat sätt än vad maken gör så har jag istället dragit slutsatsen att detta är resultatet av alla motgångar och en alldeles för lång process med alldeles för många negativa inslag. Vi har gång på gång tvingats förbereda oss på att det inte kommer bli någon unge för vår del. Vi har tvingats ställa in oss på katastrof och bepansra oss för att klara av den förväntade sorgen, besvikelsen, frustrationen och ilskan. För detta har vi använt de medel som krävs, till exempel samlat på oss exempel på vidrigt trotsbeteende, sömnlösa nätter, ständiga sjukdomar som avlöser varandra osv osv. Vi lyckades bra. Vi blev helt övertygade om att vi var rätt nöjda med tillvaron utan barn.

Nu är det bara lite svårt att backa bandet.

Samtidigt tror jag mig veta att vi definitivt inte vill leva utan barn. Jag försöker vända på det och fråga maken om han verkligen tror att vi kommer förbli nöjda om vi väljer att hoppa av nu? Om han tror att vi inte för evig framtid kommer känna ett hugg i magen när folk väntar barn, får barn och vi följer syskonbarn och vänners barn i deras uppväxt? Om vi inte kommer känna att något saknas i våra liv? Om vi inte alltid skulle känna oss avundsjuka när föräldraskap och barn diskuterades? Om inte vi mycket hellre skulle vilja tillhöra den skaran än vara det barnlösa paret som alla är avundsjuka på för att vi kan sova hur länge vi vill när vi är lediga och gå på bio mitt i veckan?

Jag försöker förklara för honom att vi inte är unika som tappar modet efter vägen i en lång adoptionsprocess. Men han läser inte i diskussionsforum eller bloggar om adoption, så han känner sig ensam om känslorna på ett helt annat sätt än vad jag gör.

Jag är helt övertygad om att maken och jag skulle tycka det vore helt underbart att vara föräldrar. Samtidigt hyser jag precis samma tvivel som honom. Orkar vi? Är vi sugna längre? Är vårt tvivel enbart ett resultat av processen eller borde vi istället se detta som en chans att ta vårt förnuft till fånga? Kanske hela vårt beslut att bli föräldrar var felaktigt från början? Vi kanske inte alls är skapta till det? Är inte blotta faktum att vi har mage att tvivla när vi nu är så snubblande nära efter så lång väntan ett tecken på att vi borde avstå?

Just nu har jag låtit bli att säga något mer om detta på en vecka. Jag vill helt enkelt inte i efterhand behöva fundera på om jag har tvingat maken till en adoption. Hemska tanke! Samtidigt rusar veckorna och månaderna iväg.

Tick tack, tick tack.

Lite stärkande ord på vägen vore inte helt fel just nu.

Eller ett väldigt tydligt tecken från någon högre makt. V ä l d i g t tydligt, tack.