16 september 2009
Grubbel hit och grubbel dit
Det är minst sagt tungt just nu.
Maken är enormt tveksam till om han längre har orken för att bli förälder. Han uttrycker att han känner sig gammal (39 år i år) och suger som en svamp åt sig allt det negativa från barnfamiljerna i omgivningen. Han fokuserar på trotsiga, griniga, tjuriga ungar och säger typ "No way in Hell!".
Själv känner jag ungefär samma sak, men eftersom jag gillar att psykoanalysera på ett annat sätt än vad maken gör så har jag istället dragit slutsatsen att detta är resultatet av alla motgångar och en alldeles för lång process med alldeles för många negativa inslag. Vi har gång på gång tvingats förbereda oss på att det inte kommer bli någon unge för vår del. Vi har tvingats ställa in oss på katastrof och bepansra oss för att klara av den förväntade sorgen, besvikelsen, frustrationen och ilskan. För detta har vi använt de medel som krävs, till exempel samlat på oss exempel på vidrigt trotsbeteende, sömnlösa nätter, ständiga sjukdomar som avlöser varandra osv osv. Vi lyckades bra. Vi blev helt övertygade om att vi var rätt nöjda med tillvaron utan barn.
Nu är det bara lite svårt att backa bandet.
Samtidigt tror jag mig veta att vi definitivt inte vill leva utan barn. Jag försöker vända på det och fråga maken om han verkligen tror att vi kommer förbli nöjda om vi väljer att hoppa av nu? Om han tror att vi inte för evig framtid kommer känna ett hugg i magen när folk väntar barn, får barn och vi följer syskonbarn och vänners barn i deras uppväxt? Om vi inte kommer känna att något saknas i våra liv? Om vi inte alltid skulle känna oss avundsjuka när föräldraskap och barn diskuterades? Om inte vi mycket hellre skulle vilja tillhöra den skaran än vara det barnlösa paret som alla är avundsjuka på för att vi kan sova hur länge vi vill när vi är lediga och gå på bio mitt i veckan?
Jag försöker förklara för honom att vi inte är unika som tappar modet efter vägen i en lång adoptionsprocess. Men han läser inte i diskussionsforum eller bloggar om adoption, så han känner sig ensam om känslorna på ett helt annat sätt än vad jag gör.
Jag är helt övertygad om att maken och jag skulle tycka det vore helt underbart att vara föräldrar. Samtidigt hyser jag precis samma tvivel som honom. Orkar vi? Är vi sugna längre? Är vårt tvivel enbart ett resultat av processen eller borde vi istället se detta som en chans att ta vårt förnuft till fånga? Kanske hela vårt beslut att bli föräldrar var felaktigt från början? Vi kanske inte alls är skapta till det? Är inte blotta faktum att vi har mage att tvivla när vi nu är så snubblande nära efter så lång väntan ett tecken på att vi borde avstå?
Just nu har jag låtit bli att säga något mer om detta på en vecka. Jag vill helt enkelt inte i efterhand behöva fundera på om jag har tvingat maken till en adoption. Hemska tanke! Samtidigt rusar veckorna och månaderna iväg.
Tick tack, tick tack.
Lite stärkande ord på vägen vore inte helt fel just nu.
Eller ett väldigt tydligt tecken från någon högre makt. V ä l d i g t tydligt, tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
En gång var det en klok person som sa till mig när jag tvivlade:
Man ångrar aldrig de barn man får. Man ångrar bara de barn man inte får.
Så håll ut! Ni är inte för gamla, vi är äldre, tröttare och bekvämare än vad ni är ;.)
Jag är helt övertygad om att ni skulle bli bra föräldrar och ni kommer att orka - jag orkar ju. Jag tycker inte ni ska "ge upp" nu, ge det en chans till, ni är så nära. Det finns en liten där ute i världen som väntar på er..
Kram på er.
Jag tror att många har lagt samma pussel som ni håller på med just nu.
Frågat sig samma frågor som ni gör just nu. Vill vi verkligen, längst inne från hjärtat ha barn...
eller är allt så jobbigt som det sägs och upplevs...
Jag tror det är nyttigt att tvivla lite men jag tror inte att det bara är tvivel hos er, utan ni har gått in i den ena väggen efter den andra om och om igen. Ni har varit, kanske fortfarande är med om ett rent helvete i adoptions processen. Ingen borde utsättas för det som ni blivit utsatta för.
Jag tror och hoppas innerligt att ni kommer fram till ett bra beslut om ni skall gå vidare med adoptionen eller inte och det är ju bara ni som kan besluta om ni vill.
När det gäller jobbiga barn så är det nog rätt en hel del men det goa biten, den glädjefyllda biten väger ju klart upp allt det jobbiga med råge, det ger sån kraft tillbaka.
Lycka till
Jag hoppas innerligt att ni inte ska ge upp utan kämpa vidare för den där lilla krabaten som jag är säker på väntar på er! Men visst, beslutet måste vara ert, och helhjärtat!
Tycker det lycker mycket klokt i pipelines ord ;-)
Kram på dig!
Jag tänkte att jag också skulle skriva något klokt och uppmuntrande, men allt blir bara pretentiöst och helkonstigt. Kontentan av vad jag vill säga är att vi hjälper gärna till att hitta tecken åt er!!
Angående våra små monster, så är det nog så att det är lättare att berätta om det jobbiga, om det tjuriga, griniga och allt som driver oss till vansinne, än om alla de andra tillfällen som gör det hela så fantastiskt…
Ni får komma ihåg att man som förälder väldigt sällan berättar om det där supermysiga, om den där pussen som kom smackandes tidigt på morgonen, och den största kramen man fick när man kom hem från jobbet.
Det man berättar om är i stället sammanbrotten, matkastningen och rymningarna. För de behöver man få ur sig.
Instämmer med pipeline - Man ångrar aldrig de barn man får, bara de som man inte får.
Vi väntar en trea nu (det kanske du inte visste?), och tro mig när jag säger att jag ofta har tänkt att det måste vara det allra knäppaste vi någonsin gett oss in på. Men i november kommer han, lillebror från magen, och jag hyser inga tvivel på att det kommer att bli alldeles galet gräsligt jobbigt, men också alldeles, alldeles underbart.
Så som jag har tänkt inför de tidigare två barnens ankomst. Typ, hur ska detta gå? Hur ska vi kunna? Vad har vi gett oss in på?
Men sen står man där, och det känns som det mest naturliga i världen. Jag hoppas så innerligt att ni orkar kämpa vidare. Så att ni sedan aldrig behöver tvivla!
Häng kvar! Jag förstår att det känns superjobbigt just nu och svårt att föreställa sig ett barn i ert liv. Sådana tankar har jag varje dag, och jag tror att inför allt okänt tvekar man. Vi vet ju vem vi väntar på men ändå är det overkligt och skrämmande. Hur ska vårt liv bli? Alldeles underbart tror jag :-) Håll ut, snart är det er tur!
Visst är det jobbigt att vara förälder. Också. Men väldigt, väldigt, väldigt lite jobbigt mot hur UNDERBART det är! Jag hoppas att ni hänger i ett litet tag till och verkligen inte ger upp förrän det faktiskt visar sig vara omöjligt på riktigt... Än så länge är det ju faktiskt inte omöjligt utan bara lite kringelikrokigtbesvärligt ;). Om några år är det omöjligt däremot och ångrar ni er då så är det ju kört... Så fatta inga såna beslut om ni inte känner er till 100% säkra på att det är det ni VILL - inte bara för att ni är trötta och är rädda för att bli tröttare. *kramar om*
Jag som har varit ofrivilligt barnlös med längtan efter barn under många år kan bara säja att livet utan barn var 100 gånger jobbigare än livet som förälder.
Vägen till föräldraskap har varit lång och krokig och jag(och maken) har ställt oss precis samma frågor som ni gör. Det som jag tänkt efteråt och som jag tänker nu är att visst är det jobbigt att vara förälder, men åren innan vi blev föräldrar var mycket värre!Nu är livet som en räkmacka i jämförelse!
Jag har en mycket god vän som fortfarande är ofrivilligt barnlös vid 70-års ålder och hon tycker fortfarande att den ofrivilliga barnlösheten följer henne och maken. Idag känner hon sig utanför för hon har inga barn eller barnbarn att berätta om. Hon känner sig inte duglig och vågar inte ha synpunkter om barnuppfostran för då slår man på hennes ömmaste tå, du vet väl inget som inga barn haft. Du skulle få se/höra /tänka annorlunda om du visste hur det var att ha barn!
Processen är jobbig, ni har mött extremt många motgångar men ge inte upp så nära målet! Ni behövs för ett litet barn i världen, någonstans där, väntar någon på er! Ni är kloka och har prövats under processen och mognat samt fått andra kunskaper och värdringar,använd dem till att ge er själva livets största utmaning och gåva ett barn!
Det är så mycket glädje och kärlek med barn och jag skulle aldrig frivilligt avstå från det. Det är underbart att följa sitt barn och se det växa och utvecklas utifrån sina förutsättningar. Att uppleva glädje,kärlek och samhörighet.
Ibland är den ena parten starkare än den andra och då måste man bära varandra över de svarta djupen, speciellt i en jobbig och svår process. Kanske är det du som får dra lasset nu! Din partner får känna tillit till att du bär processen framåt!
Jag önskar er alla lycka och tack för att du delar med dig av dina tankar! Jag vet att du skulle kunna bli en fantastisk mamma!
Krama om maken från mig !
Tack snälla, för allt stöd och kloka kommentarer. Särskilt Pipelines och MammaHellas kommenterarer tog ordentlig skruv hos mig.
*kram*
Jag har två supersingelkompisar som båda säger att de aldrig vill ha barn. Jag tror det är en försvarsmekanism: Eftersom de inte har haft något förhållande på många, många år känns både det och fram för allt barn, så otroligt avlägset att de säger så för att inte må dåligt. Den dag de träffar någon de älskar tror jag inte det dröjer länge förrän de känner att de även vill ha barn. (Jag har såklart inte prackat på dem min teori och förstår att det även finns de som faktiskt inte vill ha barn)
Tänkte att det kunde vara så för er oxå, att ni försöker övertala er själva för att det känns så avlägset. Men jag tror på er, ge inte upp, vill ni så går det!!!
Skicka en kommentar