Näe

... det var att hoppas på för mycket.

Det var väl inget större fel på vår hemutredare, förutom att:

Hon hävdar att det räknas som en helt ny hemutredningstext även fast det endast var c:a tre meningar som skulle ändras. Det kan ju säkert många av läsarna tycka vore skit samma för oss, men det är det inte. Genom att hon väljer att INTE endast skriva ett tillägg om det som har ändrats sedan förra gången så kommer vi måsta skicka samma jävla helvetes skittext på översättning en gång till, istället för endast ett tillägg på max en halv A4-sida.

Beroende på vilken översättare som kan ta på sig jobbet när vi behöver få det gjort, så kan detta komma att kosta i bästa fall 4000, i värsta fall typ 12.000 kronor för att få SAMMA HELVETES JÄVLA SKITTEXT översatt en gång till!!!!! Aaaaargggghhhh, jag är så förbannad just nu att blodet kokar.

Nåväl, medan jag inombords förbannade vår dåliga hemutredningskarma för att vi alltid får utredare som inte har någon som helst förståelse för de adoptionssökande, nickade jag tyst och bet mig i tungan.

Hon klargjorde också att det "i och med den nya handboken" är så att de inte sätter någon medgivandeålder på det nya medgivandet. Hon var också noga med att påpeka att det också innebär att om de av någon anledning tycker att vi bara ska ha medgivande för ett barn från två år och uppåt så kan de skriva det. Och det är väl i sig inget att orda om, men sättet hon sade det på var så mästrande att jag fick knyta nävarna i byxfickorna, nicka och tiga.

Slutligen klargjorde hon att såvida inte maken får ett nytt jobb så blir det inget inget nytt medgivande för oss.

Hon hasplade ur sig något om "Att du (åsyftandes mig, som var arbetslös när vi ansökte om medgivande första gången) slank igenom i nämnden förra gången var ju bara tur. Det kan ni nog inte hoppas på en gång till. Det krävs ju att man kan visa på stabila förhållanden."

Jag teg, tänkte på alla som i dagsläget har fasta anställningar sedan 10-20 år tillbaka och nästa dag står varslade, kokade inombords och sade "OK". Bad till alla högre makter att maken skulle inse sitt och vårt eget bästa och tiga även han. Vände mig mot honom, rabblandes inombords "godegudgodegudgodegud, få inte ett utbrott - var bara tyst!"

Och så ser jag hur han med blixtar i ögonen börjar prata.

Men han håller sig på mattan - säger bara att "Ja, hur säker nu en anställning egentligen är? Du kan ju vara uppsagd nästa dag." Givetvis åsyftandes att de aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldriiiiig kan täcka upp för allt och ha garantier för allt. Vi kan faktiskt vara döda imorgon. Det fins bilolyckor, flygplanskrascher, cancer och gud vet allt.

Då svarar vår hemutredare: "Ja, men då är ni ju skyldiga att meddela oss det i så fall!" Herregud - that was SO not the point... Vi insåg ju alldeles för sent vid vår förra utredning att det inte är någon idé att ägna sig åt hypotetiska eller filosofiska resonemang med hemutredarna - de är inte mottagliga för det. De hör vad de vill höra, och gör det som Fan lyssnar på Bibeln som ljudbok. Så vi teg, nickade och kokade inombords.

Alltså - vi inser att det har blivit ändringar i regelverket i och med den nya handboken. MEN fortfarande så görs ju utredningar för nya medgivanden på helt olika sätt beroende på kommun och person. Och så kan det fan inte få gå till! Varje gång vår hemutredare sade något om hur saker och ting skulle gå till och göras så hade jag kunnat säga "Fast jag vet ju om att det görs på andra sätt i andra kommuner". Men det provade vi ju också förra gången vi gjorde hemutredning. Inte populärt.

Är bara så in i helvetes satans jävla SKITLESS på att vara i händerna på andras godtycke. Vore det tydliga regler och blanketter som fylldes i nitiskt och notoriskt utan någon avvikelse mellan hemutredare eller kommuner så skulle jag kunna acceptera det. Men inte nu. Jag blir fanimej alldeles rosenrasande!

Jag tror jag måste gå ner i källaren och ge min sandsäck en omgång.

Till vår hemutredares försvar...

Med tanke på mitt senaste, svavelosande inlägg - och mångas reaktioner på det -så måste jag i rättvisans namn nu meddela att jag har pratat med vår nya hemutredare på telefon. I och för sig väldigt kort, men jag fick bra vibbar. Vi ska träffa henne på måndag eftermiddag, så det återstår att se om hon lever upp till förväntningarna.

Håll tummarna för att hon är en klok och förnuftig person!

Uppdatering

Sedan jag skrev senast har följande hänt:

Vi informerade (med magsårskänningar som värkte i magen, tillsammans med en gigantisk klump över vad svaret skulle bli) vår landrepresentant på Organisationen om att maken tyvärr blivit arbetslös. Beskedet blev det väntade, men icke desto mindre tråkigt och frustrerande:

Eftersom Landet inte accepterera att mannen i familjen är arbetslös så kommer vi inte få något BB förrän han har jobb igen. Vi har givetvis svurit över vår makalöst dåliga tajming med allt, men väljer istället att fokusera på det postitiva, dvs att den landansvariga har utrtryckt sin fulla förståelse och sympati för oss, och också tydligt talat om att hon är på vår sida i detta. Lösningen blir att vår ansökan "läggs åt sidan" i Landet tills mannen har jobb igen, då vi "aktiveras" igen. Känns faktiskt, mitt i irritationen över hur jäla t-y-p-i-s-k-t allting kan vara, väldigt skönt att veta att Organisationen vet hur vår situation ser ut och att de står bakom oss.

Nu kan vi koncentrera oss på processen med att förnya medgivandet. Vi fick i fredags kalleles tll möte med vår (nya) hemutredare. Maken ringde mig på jobbet under fredagen i ett annat ärende och berättade samtidigt om detta. Han var - i vanlig ordning - halvt bindgalen över alla intyg som vi skulle in med på nytt, och verkade djupt kränkt över att ett hembesök skulle bokas in också. "Vad fan tror de har hänt sedan sist?!??!? Skulle vi ha blivit sprutnarkomander eller förvandlat hemmet till en soptipp? Eller ha källaren full i delar från styckade människokroppar? Hur vanligt förkommande är det månne??!?!? Det är fanimej slöseri med skattepengar!!! osv osv osv" Jag höll mig för omväxlings skull väldigt lugn, jag kände liksom att det inte är något vi kan göra åt det. Kräver hemutredaren att vi ska hoppa 400 meter på ett ben samtidigt som vi tillreder en perfekt bechamelsås så är det bara att ta tag i det hela och börja hoppa. Och vispa.

I det läge som vi befinner oss - dvs så nära till BB och med maken arbetslös, så bör vi fokusera på att göra allt som står i vår makt för att övertyga hemutredaren att vi fortfarande är lämpliga som föräldrar. Vi behöver ett förnyat medgivande, och vi vill definitivt inte hamna på kant med vår nya hemutredare. Den här gången ska vi (fokuserandes på tanken på hur nära vi befinner oss att bli föräldrar) bara stå med mössan i hand och säga "ja, hemutrederskan" och "nej hemutrederskan", oavsett vilka våra meningsskiljaktigheter är.

Jag talade lugnande till maken och sade att han måste komma över sin hysteriska aversion mot intyg (han har för första gången i sitt liv tvingats ha med a-kassan att göra, och det har närapå inneburit aneurysm och hjärtinfarkt för oss båda). I bästa Dr Phil-stil påminde jag honom om att det här är det som krävs för att vi ska kunna bli föräldrar. Vill vi bli föräldrar eller inte? Maken muttrade fortfarande men hade lugnat sig tillräckligt för att samtalet skulle kunna avslutas.

När jag kom hem på fredag eftermiddag läste jag kallelsen från hemutredaren. Och blev en fradgatuggande psykopat.

De intyg som de vill ha in är polisregister utdrag (sär skrivningar gör mig såååå upp rörd - inte minst när de kommer från vår hem utredare) från Rikspolisstyrelsen i Kiruna (detta krävdes för vår ansökan till Landet för drygt ett år sedan. Blir bara så trött.), intyg från Försäkringskassan över sjukskrivning de senaste 10 åren, intyg från arbetsgivaren på lön och sjukdagar, skuldfrihetsintyg från Kronofogdemyndigheten, hälsodeklaration, läkarintyg och:

"referenter 3 stycken, de skall (SKA heter det! Kliv in i 2000-talet jävla myndighetsfossil!) vara maskinskrivna."

Maskinskrivna. MASKIIIINSKRIIIVNA?!?!??!?!? Vad ända in i HELVETE? That's it! Denna formulering gör mig säker på att vår nya hemutredare är en rest från tiden då dinosaurierna klampade omkring på jorden. Vem säger annars "maskinskrivna" istället för "skrivna på dator"?

Hemutredaren hade även bifogat blanketter för referenterna att fylla i (??? Behövdes inte sist - den information som de efterfrågar där skrivs ju i brevet. Nämligen: relation till oss, hur länge de har känt oss osv), samt för vår hälsodeklaration. Dessa blanketter var samtliga hårt gulnade, gav fanimej intrycket av att vara skrivna på maskin, samt luktade grekiska sedlar = brottarbralla. Det hela gav mig med andra ord inte intrycket av att vi hade hamnat i händerna på en kompetent utredare med modern syn på, och uppdaterade kunskaper om, adoptionsområdet.

Fan i helvete vad less jag är på att vår chans att bli familj är avhängig detta jävla granskande och kontrollerande av oss. Om granskningen dessutom görs av inkompetenta personer så måste vi faktiskt ha tillåtelse att bli less och förbannade.

Nej, nu gäller det att sätta dessa känslor åt sidan, glömma bort att jag har väldigt god intuition och brukar få rätt, börja beställa intyg samt be våra referenter leta upp varsin Facit på Blocket.

STORT GRATTIS till er som kan få barn den biologiska vägen!

*GULP*

Mejlade Landansvariga på Organisationen idag angående vår förnyelse av medgivandet. Fick då veta att vi nu är på:

....inte femte....

....inte fjärde....

....inte tredje....

utan ANDRA PLATS i kön!?!?!??!!

Plötsligt blev allt väldigt verkligt igen. Verkligare än någonsin förut faktiskt. Och även om vi naturligtvis växlade mellan att hänga i armaturerna och ligga avsvimmade på golvet av glädje, så blev vi väldigt stressade och oroliga. Ni förstår, maken är arbetslös sedan en månad tillbaka, vilket innebär att vi förmodligen kan se oss i stjärnorna efter det banklån som vi behöver för resten av adoptionsavgiften. Det blir nog till att gå med håven bland släktingarna. Någon stolthet kan man inte kosta på sig i den här processen.

Sedan vill vi ju helst inte att det ska stå i det nya medgivandet att maken är arbetslös heller, eftersom detta vanligtvis inte är särskilt populärt i Landet. Det är ok att kvinnan är arbetslös, men inte mannen - han ska ju försörja familjen gubevars.

Allt det här har minst sagt gett oss magsårskänningar.

Nåväl, vi har klarat av all taskig tajming tidigare så det ska nog gå den här gången också.

Tänk om Parveln är född nu?

*gulp och dubbelgulp*

Mycket vill ha mer och Fan vill ha fler

Igår blev ett par bland våra vänner föräldrar för andra gången. En liten välskapt flicka! Vi är jätteglada åt detta lilla mirakel och att allt gick bra. KRAM på er när ni läser detta! :)

Ett annat glädjeämne är att jag kommer bli faster för första gången i mitt liv inom några veckor. Det känns på ren svenska skitspännande och jag har en känsla av att de kommer få en stor blodigelsfaster på halsen.

Dessutom firade maken och jag 3-årig bröllopsdag idag, och igår var det 8-årsdag för förhållandet. Vi har (efter en jul"ledighet" som mest har bestått av att planera och laga mat, samt städa efter eller inför gäster) firat genom att ha en lugn och skön slappardag framför dåliga TV-program och lagat smaskig mat som vi avnjutit i lugn och ro. Dagen avslutades med en film som bjöd på lagom mängd allvar, lagom mängd skratt och en aningens för mycket trams.

En dag som de flesta småbarnsföräldrar skulle mörda för att få uppleva.

Ändå kom den alldeles precis, där jag satt i min faktiskt helt förnöjda tillvaro och tänkte på barnafödslarna i omgivningen: känslan av tomhet. Det ilade till i magen. Inte den bra sortens ilande, utan den som sedan lätt växer till en klump som sedan blir till tårar av självömkan.

Så långt gick det inte den här gången, men tomhetskänslan var alldeles tillräckligt irriterande en dag som denna. Borde vi inte vara fullt nöjda med att ha varandra? Långt ifrån alla är så lyckligt lottade att de har någon att dela glädje, sorg, minnen och framtidsplaner med. Vi vet. Och ändå kommer den där förbannade känslan:

Hur många fler jular, nyår, bröllopsdagar, påskar, midsomrar och födelsedagar kommer vi fira utan barn?

Kommer det någonsin hända oss?

Tålamod. Tillförsikt. Hopp. Förtröstan. Fokusera på det positiiiiiiivaaaaa.

Fan vad jag kan bli trött på mig själv. Avsluta bröllopsdagen med att gnälla om barnlöshet på bloggen. Så jävla otacksamt.

Till månen och tillbaka, min Finis!

Om barnbesked, amerikaner och Laestadianism

PMS igen.

Grinig, trött, ledsen, omgiven av orättvisor.

Och då passar jag på att leta reda på några amerikanska adoptionsbloggar som jag vet kommer reta upp mig ännu mer.

Jag måste ju helt klart ha något masochistiskt drag. Någon annan förklaring har jag inte.

Så nu har jag ännu en gång googlat på "barnhemmets namn" plus "adoption" och läst om amerikanska familjers väntan på BB eller RB (resebesked) från vårt barnhem. Och deras gnäll. FAN vad jag blir LESS på deras GNÄLL!

En familj har till exempel skickat iväg handlingarna till Landet i juni i år och gnäller över hur plågsam väntan på BB börjar bli nu. BB på en FLICKA, dessutom. Ni förstår, de har redan tre biologiska pojkar, så det duger inte med vilket kön som helst på barnet - de har beställt en flicka. Och nu är de less på att vänta. Men BO-HOOO vad ledsen jag blir för deras skull! *morr mutter fräääääs*

Och så tackar alla Gud när de har fått BB. Och oavsett hur kort eller lång väntan blir för dem så är det Guds mening. För att inte tala om att anledningen till att många av dem adopterar efter att ha producerat tre-fyra biologiska barn är att Gud har talat till dem och de har lyssnat.

Jag är inte helt okunnig om andra kulturer. Jag vet att man har en helt annan kultur i USA och att det är mycket vanligare att man är troende och går i kyrkan. Jag vet att de har andra krav på blivande adoptivföräldrar där. Medan vi svenskar måste ha infertilitetsintyg för att adoptera från vårt barnhem så krävs inte detta av de amerikanska sökande. Det är också mycket vanligare att de amerikanska familjerna adopterar barn med svårare särskilda behov, de som vi svenskar fortfarande är väldigt ointresserade/rädda för att adoptera. Vilket är jättejättejättejättejättebra.

Men det hjälps inte. När jag läser de amerikanska bloggarna och hur Gud har sett till att de har fått BB, så känns det som att jag skulle vilja ta tag i de föräldrarna, ruska om dem hårt och skrika: "Gud har inte ett SKIT med det här att göra!!! Skulle han haft det så skulle vi ha fått barn för många, många år sedan och hör sen, era självgoda jävlar!!! Vem fan är ni att tro att Gud tycker ni är mer värda barn än vi!??!?!?!?"

Eller så tycker Gud verkligen att vi ska ha en lång och plågsam väg till vårt barn. Om det nu blir något barn överhuvudtaget. Eller - i och för sig: min kära, kära farmor var ju laestadian och inom Laestadianismen är ju synen att livet ska vara som en enda lång uppförsbacke fram tills döden befriar en. Då har man levt som en sann gudfruktig troende. Och plötsligt framstår ju all plåga och pina i vår adoptionsprocess som fullständigt logisk. Min och makens adoptionsgud är ju helt enkelt laestadiansk.

Gott Nytt År på er alla. För egen del känns det mer som att det kommer bli Grått Nytt Hår. Men det avhjälps enkelt genom hucklet som jag som sann laestadian behöver bära.