26 januari 2009
Näe
... det var att hoppas på för mycket.
Det var väl inget större fel på vår hemutredare, förutom att:
Hon hävdar att det räknas som en helt ny hemutredningstext även fast det endast var c:a tre meningar som skulle ändras. Det kan ju säkert många av läsarna tycka vore skit samma för oss, men det är det inte. Genom att hon väljer att INTE endast skriva ett tillägg om det som har ändrats sedan förra gången så kommer vi måsta skicka samma jävla helvetes skittext på översättning en gång till, istället för endast ett tillägg på max en halv A4-sida.
Beroende på vilken översättare som kan ta på sig jobbet när vi behöver få det gjort, så kan detta komma att kosta i bästa fall 4000, i värsta fall typ 12.000 kronor för att få SAMMA HELVETES JÄVLA SKITTEXT översatt en gång till!!!!! Aaaaargggghhhh, jag är så förbannad just nu att blodet kokar.
Nåväl, medan jag inombords förbannade vår dåliga hemutredningskarma för att vi alltid får utredare som inte har någon som helst förståelse för de adoptionssökande, nickade jag tyst och bet mig i tungan.
Hon klargjorde också att det "i och med den nya handboken" är så att de inte sätter någon medgivandeålder på det nya medgivandet. Hon var också noga med att påpeka att det också innebär att om de av någon anledning tycker att vi bara ska ha medgivande för ett barn från två år och uppåt så kan de skriva det. Och det är väl i sig inget att orda om, men sättet hon sade det på var så mästrande att jag fick knyta nävarna i byxfickorna, nicka och tiga.
Slutligen klargjorde hon att såvida inte maken får ett nytt jobb så blir det inget inget nytt medgivande för oss.
Hon hasplade ur sig något om "Att du (åsyftandes mig, som var arbetslös när vi ansökte om medgivande första gången) slank igenom i nämnden förra gången var ju bara tur. Det kan ni nog inte hoppas på en gång till. Det krävs ju att man kan visa på stabila förhållanden."
Jag teg, tänkte på alla som i dagsläget har fasta anställningar sedan 10-20 år tillbaka och nästa dag står varslade, kokade inombords och sade "OK". Bad till alla högre makter att maken skulle inse sitt och vårt eget bästa och tiga även han. Vände mig mot honom, rabblandes inombords "godegudgodegudgodegud, få inte ett utbrott - var bara tyst!"
Och så ser jag hur han med blixtar i ögonen börjar prata.
Men han håller sig på mattan - säger bara att "Ja, hur säker nu en anställning egentligen är? Du kan ju vara uppsagd nästa dag." Givetvis åsyftandes att de aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldriiiiig kan täcka upp för allt och ha garantier för allt. Vi kan faktiskt vara döda imorgon. Det fins bilolyckor, flygplanskrascher, cancer och gud vet allt.
Då svarar vår hemutredare: "Ja, men då är ni ju skyldiga att meddela oss det i så fall!" Herregud - that was SO not the point... Vi insåg ju alldeles för sent vid vår förra utredning att det inte är någon idé att ägna sig åt hypotetiska eller filosofiska resonemang med hemutredarna - de är inte mottagliga för det. De hör vad de vill höra, och gör det som Fan lyssnar på Bibeln som ljudbok. Så vi teg, nickade och kokade inombords.
Alltså - vi inser att det har blivit ändringar i regelverket i och med den nya handboken. MEN fortfarande så görs ju utredningar för nya medgivanden på helt olika sätt beroende på kommun och person. Och så kan det fan inte få gå till! Varje gång vår hemutredare sade något om hur saker och ting skulle gå till och göras så hade jag kunnat säga "Fast jag vet ju om att det görs på andra sätt i andra kommuner". Men det provade vi ju också förra gången vi gjorde hemutredning. Inte populärt.
Är bara så in i helvetes satans jävla SKITLESS på att vara i händerna på andras godtycke. Vore det tydliga regler och blanketter som fylldes i nitiskt och notoriskt utan någon avvikelse mellan hemutredare eller kommuner så skulle jag kunna acceptera det. Men inte nu. Jag blir fanimej alldeles rosenrasande!
Jag tror jag måste gå ner i källaren och ge min sandsäck en omgång.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Största kramen!
Apropå översättningskostnad: När vi översatte vår syskonutredning så var en stor del av texten densamma. Eftersom vi anlitade samma översättare som förra gången så blev det mycket billigare då han också återanvände den förra texten. Låt oss hoppas att ni kan få göra så!
I övrigt har jag inget att säga mer än att jag håller tummar och tår för att det ska reda ut sig! Kram! /Maria
Livet är förunderligt... Det ni vill ha kan vi få (ett tillägg till tidigare utredning). Det ni får vill vi gärna ha (en ny utredningstext).
Vi kanske ska byta utredare med varandra?
Men guud vad jag lider med er! Vilken omänsklig typ i detta "omänskliga läge"
Hoppas verkligen att det löser sig - och det snart!
Huva, vad saker strular...
Kolla med er organisation om hela utredningen vekligen måste översättas, eller om man kan skicka ett "aktualitetsintyg för medgivandet" istället till Landet. Tydligen går det i vissa fall.
Hoppas att det löser sej med jobb för maken. Måste det vara ett fast heltidsjobb, eller räcker det för soc bara han har ett jobb vilket som helst? Jag fattar att man inte vill byta ned sej i karroären, men medgivandet är värt lite lidande i karriären.
Håller alla tummar för er! /A
Hej A!
Nej, jag frågade i klarspråk hemutredaren något i stil med: "Visst fungerar det så att ni bara gör ett tillägg med de förändringar som har skett?" och fick svaret: "Nej, det blir ju en helt ny utredningstext."
Så trots att vår organisation hade hävdat motsatsen tidigare, dvs att det bara blir ett tillägg, så spelar det ju ingen roll. Det är ju hemutredaren som har hela makten angående detta i slutändan.
Så den "nya" utredningstexten kommer bestå av exakt samma text som förra gången, med undantag för att makens brorsbarn har blivit två år äldre (deuh...), att min bror inte är ensamstående utan gift, och att min bror har ett nytt jobb. Så jävla idiotiskt att utredningstexten ska innehålla sådana som jag anser det ovidkommande uppgifter som vad ens syskon har för jobb. Det är ju verkligen saker som ändras hit och dit, och har det VERKLIGEN någon betydelse för vår förmåga att utgöra bra föräldrar, vad min bror jobbar med???
Usch, nu rusar blodtrycket i höjden igen...
Ytterligare en sak som jag redan nu har börjat reta upp mig på med anledning av vår hemutredares syn på vad som är en ny hemutredningstext är det faktum att jag kan SVÄRA på att hon kommer skriva in att makens företag har gått i konkurs, att han varit arbetslös ett tag och att han (förhoppningsvis är detta fallet innan medgivandet går ut) nu jobbar på Företaget Blabla.
Om det vore en helt ny utredningstext så vore det fullkomligt irrelevant att skriva på det sättet eftersom det är situationen som den ser ut precis då som är intressant. Men som sagt - jag kan fan sätta vårat hus på att kärringen kommer se till att skriva in denna onödigt negativa information i den "nya" texten.
*MOOOORRRRR*
Ärligt talat har ni funderat på att byta utredare? De skall ju jobba tillsammans med er och inte mot er. Det kan iallafall inte bli sämre. Jag menar hur erfaren är hon? Sunt förnuft verkar inte vara en egenskap hon besitter. Känner ni någon med eget företag som kan skenanställa maken för en kortare period så att iddi på soc blir nöjd?
Den nya handboken har ju definitivt inte inneburit någon som helst förbättring utan vi adoptivföräldrar är lika utsatta för godtycke och inkompetens som vi var innan. Fruktansvärt!!!
Hej Karin!
Nja, ärligt talat så resonerar vi som så att vi vet vad vi har men inte vad vi får.
Vid den första utredningen hade vi ju två andra utredare, så jag missstänker att det inte finns så många andra att välja mellan.
Och även om den här utredaren har gett intrycket av att var väldigt osäker och därför gömma sig bakom den nya handboken, så är vi inte på något sätt säkra på att det finns någon annan på familjerätten i vår kommun som skulle vara bättre, tyvärr.
Hej Brummis
Jag tittar in nästan dagligen, har varit dålig på att kommentera…
En ny utredare kanske inte finns, men ni måste ju få läsa medgivandet innan det går vidare och i det läget kan ni diskutera förändringar utav det som inte är bra. Om hon då sätter käppar i hjulet för er kan ni alltid säga att ni inte tycker det verkar sjyst mot er och att ni ber om en träff med henne och hennes chef, där ni diskuterar det.
Vi gjorde så i en syskon situation och jag upplevde det som helt ok. Åt andra sidan så kände vi redan innan att det skulle vara ok och då är det lättare.
Man är ju alltid rädd för att förlora i slutänden.
Lycka till och hoppas du hittar kraft att skriva igen.
mamman
Skicka en kommentar