Fördelar och nackdelar

Tempot på utbildningen på mitt nya jobb är helt hysteriskt. Inte till innehåll eller utformning (lite slummervarning många gånger hittills), men schemamässigt.

Nackdel: Hinner inte prata med, mejla, chatta med eller sms:a make, mamma, kompisar eller annat. Hinner faktiskt inte andas hälften av tiden.

Fördel: Hinner inte tänka på adoption, barnlöshet eller annat relaterat.

S-å.... j-ä-l-a.... NAJS!

En liten parentes...

Det här handlar inte om adoption, men livet är ju inte så lätt att dela upp i tydliga områden...

Jag började på mitt nya jobb i måndags. Det började direkt med 10 veckor för utbildning och praktik i Stockholmstrakten, så jag har nu en utmärkt möjlighet att öva på att vara stockholmare också. Och det finns ju sämre månader på året att göra det på. Typ november, december, januari och februari.

Enough is enough

Svaret från Organisationen var lugnande - visst kan vi stå som vilande i kön tills vi har ett giltigt medgivande igen. Nu har vi ju i och för sig fortfarande ett giltigt medgivande eftersom maken under veckan har varit på alldeles för dåligt humör för att ringa vår utredare. Så det måste jag se till att fixa i den kommande veckan på något sätt.

Vår inställning just nu är att vi mest bara kommer att rycka på axlarna om/när hon väljer att dra tillbaka medgivandet utan att ge oss någon som helst respit i form av ett par veckor eller en månad.

Vi skiter i det helt enkelt. Huvudsaken är att vi slipper dra tillbaka ansökan från Landet - allt annat är av underordnad betydelse.

Så planen just nu är att maken ska hitta ett jobb, och på de frågor som jag har fått om huruvida maken inte kan ta vilket jobb som helst bara för att ha ett jobb så är svaret nej. Och jag står bakom honom fullständigt i den inställningen. Vi har under alldeles för lång tid levt med bara en sak framför ögonen: att bli föräldrar. Och om maken dessutom skulle tvingas ta ett jobb som han är väldigt överkvalificerad för så skulle han förmodligen inte trivas. Jag har själv precis lämnat ett jobb - som ändå var ett kvalificerat jobb - eftersom jag kände att jag inte fick använda min kompetens, och följaktligen höll på att dö av leda. Och även om ett jobb bara är ett jobb så påverkas du även i ditt övriga liv om du inte trivs på jobbet. Så därför tycker jag definitivt att maken (nu när vi har fått veta att vi kan stå som vilande i Landets kö) ska satsa på att hitta ett jobb som innebär en större långsiktighet, och som han inte bara står ut med att vara på, utan kanske i bästa fall tycker är väldigt stimulerande, kul och intressant.

Vi har liksom haft vår beskärda del av skit i tillvaron hittills. Vi är båda fed up. Enough is enough. Nu satsar vi på att skapa oss en tillvaro som vi trivs med. Det vore inte rättvist mot ett barn att utgöra den enda ljuspunkten i vår tillvaro med usla jobb och jämmer och elände. Det skulle lägga en alldeles för tunga börda på det stackars barnets axlar. Vår lycka ska inte vara beroende av ett BB och ett barn. Barnet ska vara en extra välsignelse i våra liv. Vi vill att vi den dagen vi får BB ska vara så tillfreds med tillvaron som det bara är möjligt för oss att vara i en tillvaro utan barn.

Så på onsdag ska maken på en andra intervju för jobbet i Stockholm. Får han det så tar vi en sak i sänder. Först blir det veckopendling, och sedan får vi se huruvida vi ska flytta eller bo kvar, och när vi känner att vi har en så stabil tillvaro att vi är redo att aktivera vårt barnaväntande igen så gör vi det. Här eller någon annanstans. Och efter att ha haft fullständigt kaos i såväl huvud som hjärta det senaste halvåret känns det otroligt skönt att få fokusera på en sak i taget.

"Det är inte hur man har det utan hur man tar det."

Trött, trött, trött, tröööött!

Nu är Brummelisa trött igen.

Vi behöver mejla Organisationen samt ringa hemutredaren first thing imorgon för att berätta att det inte har blivit något jobb för maken. Konsultuppdragen som VD:n så optimistiskt räknade med skulle vara i land vid det här laget ser vi inte röken av. Inget ont om honom, han vill väldigt gärna ha maken i sin medarbetarstyrka och han trodde han skulle ha fått in ett antal konsultuppdrag till den 20:e april. Så blev det naturligtvis inte. Jag hade onekligen lite sådana vibbar, och ville därför att han skulle skriva anställningsbeviset på ett senare datum för att ge oss lite mer tid. Men han var övertygad om att maken skulle kunna börja jobba hos honom senast imorgon, kanske tidigare.

Vad hade vi trott?

Att saker och ting skulle lösa sig utan att vi skulle behöva känna någon mer ångest, ha magont, sömnsvårigheter osv osv osv? Att vi bara skulle få slappna av, luta oss tillbaka och förväntansfullt börja vänta på samtalet från Organisationen som skulle förändra våra liv för all framtid? Att vi äntligen skulle kunna börja läsa all den litteratur om anknytning och adoption och föräldraskap som vi köpt och ställt i bokhyllan eftersom det känts så avlägset och icke troligt att vi kommer behöva kunskapen? Att vi ännu en gång skulle kunna börja ställa in oss på att vi faktiskt ska bli föräldrar?

Nej, istället måste vi nu först och främst mejla Organisationen och meddela läget för att undvika att vi ska få BB under falska förespeglingar. Här kommer svaret troligtvis bli att vi då måste dra tillbaka vår ansökan eftersom vi nu står på första plats i kön.

Och så måste vi ringa hemutredaren, och med tanke på hennes förmåga till sunt förnuft och medmänskilghet så kommer det förmodligen innebära att hon säger att hon då omedelbart måste dra tillbaka medgivandet. Vilket givetvis inte är något måste, utan en bedömning som varje enskild utredare gör. Och som en annan utredare i en annan kommun skulle ha haft en helt anna syn på. Men om om inte fanns så vore jag astronaut. Eller i alla fall bekymmersfri och lycklig.

Just nu vill jag bara kräkas på hela situtionen. Jag är så helvetiskt less på denna ständiga ångest och oro att jag är redo att göra det som hittills har känt otänkbart med tanke på hur nära vi är: skita i hela adoptionen. Inse oss besegrade, kasta in handduken och äntligen, äntligen, äntligen få lite sinnesro.

Vi kan försöka hitta tillbaka till det liv vi hade innan allt kretsade kring att vi-måste-bli-föräldrar-på-nåt-helvetes-sätt-och-vårt-liv-kommer-inte-vara-komplett-innan-vi-blir-det. Vilket svammel. Vi hade ett väldigt bra liv innan vi fick för oss att ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli. Vilket praktexempel på att den som gapar efter för mycket osv... I efterhand kan jag förbanna den dag vi inte längre var nöjda med att vara bara två. Eller rättare sagt, vi var fullt nöjda så, men det vore himla mysigt att bli fler. Och sedan kom sex års motgångar och dränerade oss båda på energi och gjorde oss sorgsna, bittra, avundsjuka, trötta, missnöjda. Vi känner inte igen oss själva. Vi vill inte vara så här. Vi har det alldeles för bra för att sådana känslor ska vara de dominerande.

Så nu har vi ju chansen. Maken får möjligheten att fokusera på att i lugn och ro hitta ett jobb utan den extra ångesten över att det på grund av adoptionen skulle ha skett i förrgår. Vi kan på allvar fundera på att flytta av jobbskäl. Vi kan fokusera på att endast ha oss själva att ta hänsyn till och lägga pengar på för resten av våra liv. Planera jorden-runt-resa. Säga "F*ck it!" åt jobb och Sverige och Svenssonliv, ha obegränsat med tid till att utveckla fotograf- och skrivardrömmar. Gärna i ett pittoreskt hus i Provence. Eller varför inte en vingård? Eller bli egna företagare som tillverkare av chokladpraliner och ha möjlighet att jobba häckarna av oss utan att pussla med VAB:ande, dagishämtningar och ständigt dåligt samvete över att vi försummar vårt barn. The world is our oyster.

Varför känns det då inte så?

Upptäckt

Livet blir så mycket enklare med hjälp av plus- och minuslistor.

Det var då ett jävla gnäll

Jodå, jag har självinsikt.

Och om det är något jag har svårt för så är det personer som ser sig själva som offer och som alltid fokuserar på det negativa.

Jag lovar bot och bättring.

*gnyyyy* *kviiiiid*

Slut på alla plan

Vi har avancerat till första plats i kön till BB. Vi borde vara saliga, upprymda, förväntansfulla, lyckliga, och vänta på telefonsamtalet från Organisationen med spänning.

Men vi har enorm ångest över att ett sådant samtal ska komma. Ännu mer att oroa oss för. Maken behöver ha fixat ett jobb innan den 20/4, annars måste vi kontakta utredaren och hon kommer förmodligen dra tillbaka medgivandet. Och chansen att han ska ha fixat ett jobb innan dess är mikroskopiskt liten. Det ligger en hel del bakom mitt påstående som jag inte orkar skriva just nu, ni får tro mina ord.

Vi borde såklart redan nu tala om för Organisationen att det ser ut som att det nog inte blir något jobb från den 20/4 trots allt, men vi bävar för vad vi kommer få för svar.

OM vi skulle råka få ett BB innan den 20/4 så lär våra utsikter att få låna till adoptionen vara rätt mörka. Vi har nämligen kallt räknat med att kunna låna på huset. Big mistake. Lär inte vara så poppis hos banken att maken är arbetslös.

Återstår då att allvarligt överväga att flytta till Stockholm eftersom maken inte har några problem att få jobb där. Men jag har precis fått mitt drömjobb. HÄR.

Och vi v-i-l-l inte f-l-y-t-t-a.

Maken skulle ju kanske kunna veckopendla ett tag, men det vore ju en ytterst tillfällig lösning. Jag är inte särskilt sugen på att i praktiken bli ensamstående och han är definitivt inte sugen på att leva i kappsäck och vara borta hela veckorna. Och det kommer definitivt inte bli gratis att bekosta det jobbet heller med resor, mat och logi för maken.

Sammanfattningsvis har det de senaste månaderna varit en enda röra i våra huvuden när vi har försökt hitta den optimala helhetslösningen vad gäller familj, jobb och boende. Vi börjar misströsta och tror inte att någon sådan lösning existerar. Det är nog den minst dåliga lösningen vi måste börja satsa på.

Är bara så jävla trött på att adoptionen är beroende av jobb som är beroende av bostadsort. MEN adoptionen är också beroende av bostadsort. Om vi flyttar är inte medgivandet giltigt längre. Ny procedur med en ny kommun. Gud vet vilken inställning de har till oss och vår förmåga att bli bra adoptivföräldrar?

S-å jävla t-r-ö-t-t.

Men just nu orkar jag inte se fler problem. Jag har bjudit på farvälfika på jobbet. Gråtit en skvätt över att behöva lämna goa kollegor och en härlig stämning. Jag är extra känslig just nu, och har ett behov av att klamra mig fast vid de fasta, välbekanta och trivsamma punkter som finns i tillvaron. Så trots att det nya jobbet känns jättespännande känns det också otroligt jobbigt att lämna en arbetsplats och kollegor som jag inte på långa vägar känner mig färdig med, även om jag definitivt är färdig med arbetsuppgifterna.

Jag är verkligen trött, låg och ledsen. Och vi är nu på första plats i kön. Det gör mig verkligen ledsen att vi inte kan glädjas det minsta åt detta. Jävla skits helvete.

Så, det känns alltid bättre när man har fått svära lite.

Det var länge sedan jag grät, jag tror minsann jag ska unna mig det också. Bryta ihop och gå vidare.