Om att vara kluven

När jag startade den här bloggen skrev jag att förutom syftet med att att utgöra en ventil för mig så hoppades jag även på att kunna beskriva för omgivningen de frustrationer vi har mött under resans gång. Inte nödvändigtvis för att vi tror att våra frustrationer och mödor är värre eller så mycket mer värda än någon bioförälders. Nej, mer för att de är annorlunda jämfört med de som gravida och bioföräldrar upplever.

Jag har börjat få indikationer på att min undervisning om adoptionsprocessen och de tillhörande frustrationerna har fått ganska stor genomslagskraft hos mina vänner. Kanske lite för stor.

Det senaste exemplet utspelade sig för ett par dagar sedan. En av mina allra närmaste och goaste vänner var på bilsemester med sin familj och stannade till hos oss ett par nätter. Vännen har två små parvlar i åldrarna 1,5 och 5 år och har således inte särskilt mycket egen tid. När man inte har så mycket egen tid måste allt gå snabbt. Till exempel duschning och toabesök. Eftersom hon nu hade Finisen som lekfarbror och mig som Besvärlig Tjatkärring åt barnen kostade hon på sig lyxen att ta med sig en tidning till toabesöket. Tidningen blev Vi Föräldrar (som jag provprenumererade på i tre nummer innan känslan av wannabe-förälder blev allt för stor när jag läste om nattning och matvägran osv.).

När hon kommer ut från toaletten viftar hon uppjagat med tidningen, andas häftigt och rabblar irriterat en lång harang på en enda utandning: "Alltsåursäktamigmenommanredanharkunnatkn*llasigtillTREungarsåskamangeFANi-atttauppplatsiadoptionsköernadåharmanförbannemigingetdärattgöra!!!" Hennes bröstkorg häver häftigt upp och ner och ansiktet är lätt rödaktigt. Kan förvisso vara från toabesöket, men jag sätter mina pengar på läsningen som orsak.

Det som orsakat hennes utbrott var alltså en artikel i tidningen om en familj med tre biobarn sedan tidigare som nu adopterade ett syskon. Samtidigt som jag ju djupt, innerst inne egentligen håller med henne kan jag inte riktigt tillåta mig själv att ge utlopp för de känslorna. För det är inte jag eller hon, eller ens Sverige, som bestämmer vem som får bli adoptivförälder eller inte. Det är adoptivländerna. Och om jag inte accepterar hur de väljer så innebär det indirekt att jag inte accepterar att de väljer oss som föräldrar heller...

Ingenting är enkelt inom adoptionsvärlden. Eller så är det i mitt huvud det blir alldeles för komplicerat.

Jag är hur som helst väldigt tacksam för det rörande engagemanget från denna goa vän och alla andra som nu och då svär och gormar å våra vägnar. Det vore faktiskt rätt skönt att få spy lite mer galla själv, istället för att vara så helylle-präktig och förståndig och försvara processen och de delar i den som jag själv ifrågasätter.

Men i slutändan handlar det om att jag vägrar se mig själv som ett offer. Adoption innebär en fantastisk möjlighet (alltså inte rättighet) för oss att kunna bli föräldrar, vilket vi aldrig skulle ha kunnat bli annars. Hur skulle jag då kunna eller vilja göra något annat än att försvara hur processen ser ut?

Det är den som kommer ge oss vårt barn.

Glada nyheter och fantasier

I torsdags fick vi äntligen det besked vi gått och väntat på ett bra tag. Nej, inte BB, era stollar - det är det alldeles för tidigt för.

Men vårt barnhem har äntligen fått sin auktorisation förnyad av Landets statliga myndighet för adoptioner. Deras auktorisation gick ut ett par månader efter vi hade skickat iväg vår ansökan och under den tiden har inga adoptionsärenden kunnat handläggas. Familjer som hade fått BB och väntade på RB har fått bita sig i läppen av frustration medan månaderna har passerat förbi. Precis som att väntan mellan BB och RB för Landet (4-10 månader) inte är nog lång utan dessa extra månader.

Men nu är auktorisationen förnyad och verksamheten kan fortsätta. Vi har fem svenska familjer före oss i tur på BB, och sedan tillkommer ju X antal familjer från övriga världen. Men jag har lyckats snoka upp några av de svenska familjer som väntar på BB från vårt barnhem, så jag kommer kunna ha lite koll på när vi avancerar i listan genom att dessa familjer får BB.

Återigen känns det hela lite mer på riktigt. Inser att det pausläge som inträdde när auktorisationen gick ut nog har bidragit en hel del till känslan av "Jag, förälder? Yeah, right!" som har varit min mest påtagliga känsla de senaste månaderna. Känslan har varit ganska exakt likadan som den vi hade när det såg som mörkast ut och vi trodde att vi inte skulle kunna adoptera överhuvudtaget. Inte samma sorg och frustration givetvis, men definitivt samma luttrade och skeptiska känsla och inställning.

Men nu ska det börja rulla på igen. Jag känner hur jag automatiskt förbereder mig på att bli förälder igen. Nu börjar tankarna på vårt barn pocka på uppmärksamhet igen. Måntros om Parveln är född nu? Eller kommer födas inom kort? Undras om pausen i väntan på ny auktorisation kommer innebära att flera svenska familjer kommer få BB samtidigt eller snabbt efter varandra? Barn har ju antagligen fortsatt att komma in till barnhemmet under tiden, det är bara BB som inte har kunnat ges.

Äh, ingen idé att fantisera. Det blir när det blir.

Om vinnare och förlorare

Med jämna mellanrum - och på senare tiden med de ökande väntetiderna allt oftare - så dyker det upp trådar i diskussionsforum eller klagomål hos adoptionsorganisationerna om hur kösystemet fungerar.

Jag förstår ingenting av klagomålen. Kösystemet idag fungerar på så sätt att man kan ställa sig som sökande hos en eller flera adoptiosnorganisationer så snart man tänker tanken att man kanske så småningom kommer att adoptera i framtiden. Man kan göra detta innan man har gjort (eller ens anmält sig för) hemutredninng, innan man gått föräldrautbildning och innan man definitivt har bestämt sig för att man vill adoptera.

Könumret fungerar sedan som så att man skickar den färdiga hemutredningen till adoptionsorganisationen för att få besked om vilket/vilka länder man förhoppningsvis kan passa in på. Därefter så ställer man sig aktivit i Sverigekön till en eller flera länder, beroende på hur pass lyckligt lottad man är i termer av att passa in på flera/många länder. Då gäller alltså det datum som man anmälde sig som sökande som ködatum, vilket i praktiken innebär följande:

Familj 1 anmäler sig som sökande i mars 2007. De tänker göra några IVF-försök till, men vill förbereda sig för en eventuell adoption.

Familj 2 anmäler sig som sökande i juni 2008. De har gjort upp med biobarn-sorgen, är i sluttampen av sin hemutredning och kommer få sitt medgivande i augusti. De vill nu adoptera, och fort ska det gå!

Dessa två familjer skickar in sina medgivanden till adoptionsorganisationen ganska precis samtidigt, i slutet på augusti 2008. Då har Familj 1 nästan 1,5 års kötid medan Familj 2 har 2 månaders kötid. Detta innebär att Familj 1 kommer (förutsatt att de inte har "problem" i form av kort äktenskapslängd, kroniska sjukdomar, fel ålder, för högt BMI eller liknande) få skicka sin ansökan mycket snabbare än Familj 2.

Detta är för mig det enda rättvisa kösystemet som är möjligt. Kritikerna tycker att det vore ett mycket rättvisare system om man inte fick anmäla sig som sökande förrän man hade ett medgivande i sin hand. Eh, ursäkta mig... NEJ!

Det nuvarande systemet bygger på att man när man är så pass intresserad av adoption att man tar reda på hur kösystemet fungerar (vilket står att läsa på samtliga adoptionsorganisationers hemsidor) så kan man ta ställning till huruvida man vill ställa sig i kö eller inte.

Med det kösystem som kritikerna (läs: de med dåligt könummer) föreslår så skulle vi och många andra familjer med oss varit helt i händerna på senfärdiga hemutredare och andra omgivande faktorer som skiljer sig VÄLDIGT mycket från kommun till kommun. I vårt fall fick vi först vänta ett halvår på att få gå föräldrautbildningen, sedan tog det 14 månader från det att vi anmälde oss för hemutredning tills vi hade medgivandet i vår hand. Så enligt kritikernas sätt att tänka skulle det då ha varit helt i sin ordning och jätterättvist att vi skulle ha blivit sinkade 20 månader i sökandekön.

Förmodligen bor samtliga kritiker i kommuner där de får göra hemutredningen samtidigt som föräldrautbildningen och där det inte är någon kö till hemutredning. Det tar förmodligen bara en månad att få medgivande också. Kanske kommunen rent av bedriver uppsökande verksamhet och behöver ragga ofrivilligt barnlösa till hemutredningar?

Verkligen jätterättvist att vi inte skulle tillåtas ställa oss som sökande när vi vill, utan skulle måsta hamna på sjuhundrafemtioelfte plats i kön på grund av pissiga regler om krav på att man går föräldrautbildningen först, och pga av hemutredare som hör hemma på zoo bland de andra sengångarna.

J-ä-t-t-e-r-ä-t-t-v-i-s-t.

För mig låter det som den avundsjukes röst. Precis på samma avundsjuka sätt som jag är omåttligt irriterad på ländernas fjantiga syn på vad som är hälsa och inte. Och på precis samma sätt som jag tycker att familjer som redan har flera biobarn (eller för den delen flera adoptivbarn också) kan hålla sig borta från adoptionsköerna. Och att förlossningsskräck inte är ett legitimt skäl att få adoptera.

I dagens situation med eskalerande väntetider och förtvivlat långa köer fulla med frustrerade och närmast desperata sökanden blir vi sökande som hyenor mot varandra. Det är en trist utveckling men förmodligen fullt mänskligt. Ungefär som om biobarnfödslar skulle gå till på så sätt att man åkte in till BB höggravid med värkar men att man sedan inte födde sitt eget barn. Istället skulle det på BB finnas barn till en tredjedel av de inkommande föräldrarna. Dessa skulle tilldelas föräldrarna utifrån den ordning de kommer in. Ser ni scenen framför er?

Dörröppningar igenproppade med fyra höggravida kvinnor som försöker komma igenom samtidigt, hårtussar som flyger, krokben som läggs ut, blivande fäder i rallarslagsmål. Alla med bara en tanke i huvudet: "Vi vill INTE vara förlorarna i detta!"

Någonstans, oavsett system, så kommer alltid någon att vara förlorare. Men med tanke på att det till exempel inte finns några regler och abosluta krav på hur lång tid en hemutredning får ta - vilket medför kopiösa skillnader beroende på kommun och hemutredare - så är dagens kösystem det närmaste rättvisa vi kommer.

Hollywood, Here I Come!

Efter mitt senaste inlägg så fick jag mejl från en vän som följer min blogg:

"Men Brummelisa!

Om det inte vore för din blogg och att jag är väldigt frågvis när vi träffas så skulle jag tro att DU gick och kvittrade, myste och jollrade hela väntan!!! Det syns ju liksom inte utanpå hur man mår inuti (jo ibland, men du vet vad jag menar) Så jag röstar på ditt alternativ nummer två. Lögn :-)"

Detta följdes av en reaktion från min sida bestående av ett stort "UH..!?!??!" Herre jösses, jag som inte ens försöker låtsas vara klämkäck! Borde jag satsa på att bli Hollywood-skådis? Eller kvinnlig sol-och-vårare? Man har ju tydligen potential...

Även om jag verkligen är genuint förvånad över hur jag har kunnat misstas för en kattmynta-junkie så är det ju också så att jag gjort ett medvetet val att inte gå omkring och förpesta min omgivning med klagomål och gnäll. Jag orkar inte ens lyssna själv...

De som frivilligt söker sig till min blogg får däremot ta emot allt det som jag inte orkar höra mig själv upprepa IRL. Detta är ett mycket medvetet val från min sida: ut med skiten på bloggen och lägg sedan inte någon mer energi på att gnälla om saker som du inte kan påverka. Jag har nämligen ett mantra som består av samma bön som deltagarna på AA-möten ber:

“(Gud) Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.”

Jag är varken troende eller alkoholist, men den är tillämpbar på precis allt i tillvaron och kan verkligen skänka lite mer - dock inte fullständig - sinnesro om man använder den inställningen.

Adoptionsväntan är inget undantag. Jag är ingen övermänniska som klarar av osäker väntan med ständigt ändrade premisser och målgång bättre än vad någon annan gör/skulle göra i samma situation. Jag har bara accepterat tingens tillstånd och väljer att lägga den energi jag har kvar (för energi kräver väntan ändå) på sådant som jag kan påverka.

Jag har heller ingen överdriven inneboende barmhärtighet mot mina medmänniskor som gör att jag skonar dem från en aldrig sinande ström av oro, sorg och andra jobbiga känslor. Det är helt enkelt bara så att det är ett bra tag sedan jag själv blev less på att lyssna på det hela. Det räcker med att frustration, väntansleda, avundsjuka och barnlöshetssorg hela min vakna tid ständigt snurrar runt i bakhuvudet. Jag orkar inte behöva höra tankarna också. Så det är för att skona mig själv. Utöver det jag ger utlopp för här på bloggen så väljer jag att fokusera på annat.

Ett annat sätt att uttrycka min strategi på kanske är:

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det.

Ni som inte känner mig utanför den här bloggen satte förmodligen kaffet i vrångstrupen vid den sista meningen. "Yeah, right! Tjejen är ju en enda stor neuros som bara fokuserar på elände och hur fantastiskt synd det är om henne!"

Jag håller med! På bloggen. Hela syftet med att jag startade den var att den skulle vara min ventil. Det är fortfarande huvudsyftet. Så att jag ska kunna bete mig som folk i vardagen.

I livet utanför bloggen är jag alltså en fantastiskt skojig, härlig och god människa som ser positivt på allt!

Mm, eller hur?

Nej, livet är inte så svart eller vitt. Men mejlet från min vän fick mig att börja fundera på om jag har lyckats för bra med min uppdelning av känsloyttringarna.

Jag får nog helt enkelt börja bli lite surare, grinigare, deppigare och bittrare IRL igen. Annars kanske någon tror att jag är psykopat. Eller i alla fall har fått en fläng. Eller börjat knarka. Och inget av de alternativen accepteras hos någon som vill adoptera ett barn.

Det är så mycket man måste fundera på under en lång adoptionsväntan.