Om vinnare och förlorare

Med jämna mellanrum - och på senare tiden med de ökande väntetiderna allt oftare - så dyker det upp trådar i diskussionsforum eller klagomål hos adoptionsorganisationerna om hur kösystemet fungerar.

Jag förstår ingenting av klagomålen. Kösystemet idag fungerar på så sätt att man kan ställa sig som sökande hos en eller flera adoptiosnorganisationer så snart man tänker tanken att man kanske så småningom kommer att adoptera i framtiden. Man kan göra detta innan man har gjort (eller ens anmält sig för) hemutredninng, innan man gått föräldrautbildning och innan man definitivt har bestämt sig för att man vill adoptera.

Könumret fungerar sedan som så att man skickar den färdiga hemutredningen till adoptionsorganisationen för att få besked om vilket/vilka länder man förhoppningsvis kan passa in på. Därefter så ställer man sig aktivit i Sverigekön till en eller flera länder, beroende på hur pass lyckligt lottad man är i termer av att passa in på flera/många länder. Då gäller alltså det datum som man anmälde sig som sökande som ködatum, vilket i praktiken innebär följande:

Familj 1 anmäler sig som sökande i mars 2007. De tänker göra några IVF-försök till, men vill förbereda sig för en eventuell adoption.

Familj 2 anmäler sig som sökande i juni 2008. De har gjort upp med biobarn-sorgen, är i sluttampen av sin hemutredning och kommer få sitt medgivande i augusti. De vill nu adoptera, och fort ska det gå!

Dessa två familjer skickar in sina medgivanden till adoptionsorganisationen ganska precis samtidigt, i slutet på augusti 2008. Då har Familj 1 nästan 1,5 års kötid medan Familj 2 har 2 månaders kötid. Detta innebär att Familj 1 kommer (förutsatt att de inte har "problem" i form av kort äktenskapslängd, kroniska sjukdomar, fel ålder, för högt BMI eller liknande) få skicka sin ansökan mycket snabbare än Familj 2.

Detta är för mig det enda rättvisa kösystemet som är möjligt. Kritikerna tycker att det vore ett mycket rättvisare system om man inte fick anmäla sig som sökande förrän man hade ett medgivande i sin hand. Eh, ursäkta mig... NEJ!

Det nuvarande systemet bygger på att man när man är så pass intresserad av adoption att man tar reda på hur kösystemet fungerar (vilket står att läsa på samtliga adoptionsorganisationers hemsidor) så kan man ta ställning till huruvida man vill ställa sig i kö eller inte.

Med det kösystem som kritikerna (läs: de med dåligt könummer) föreslår så skulle vi och många andra familjer med oss varit helt i händerna på senfärdiga hemutredare och andra omgivande faktorer som skiljer sig VÄLDIGT mycket från kommun till kommun. I vårt fall fick vi först vänta ett halvår på att få gå föräldrautbildningen, sedan tog det 14 månader från det att vi anmälde oss för hemutredning tills vi hade medgivandet i vår hand. Så enligt kritikernas sätt att tänka skulle det då ha varit helt i sin ordning och jätterättvist att vi skulle ha blivit sinkade 20 månader i sökandekön.

Förmodligen bor samtliga kritiker i kommuner där de får göra hemutredningen samtidigt som föräldrautbildningen och där det inte är någon kö till hemutredning. Det tar förmodligen bara en månad att få medgivande också. Kanske kommunen rent av bedriver uppsökande verksamhet och behöver ragga ofrivilligt barnlösa till hemutredningar?

Verkligen jätterättvist att vi inte skulle tillåtas ställa oss som sökande när vi vill, utan skulle måsta hamna på sjuhundrafemtioelfte plats i kön på grund av pissiga regler om krav på att man går föräldrautbildningen först, och pga av hemutredare som hör hemma på zoo bland de andra sengångarna.

J-ä-t-t-e-r-ä-t-t-v-i-s-t.

För mig låter det som den avundsjukes röst. Precis på samma avundsjuka sätt som jag är omåttligt irriterad på ländernas fjantiga syn på vad som är hälsa och inte. Och på precis samma sätt som jag tycker att familjer som redan har flera biobarn (eller för den delen flera adoptivbarn också) kan hålla sig borta från adoptionsköerna. Och att förlossningsskräck inte är ett legitimt skäl att få adoptera.

I dagens situation med eskalerande väntetider och förtvivlat långa köer fulla med frustrerade och närmast desperata sökanden blir vi sökande som hyenor mot varandra. Det är en trist utveckling men förmodligen fullt mänskligt. Ungefär som om biobarnfödslar skulle gå till på så sätt att man åkte in till BB höggravid med värkar men att man sedan inte födde sitt eget barn. Istället skulle det på BB finnas barn till en tredjedel av de inkommande föräldrarna. Dessa skulle tilldelas föräldrarna utifrån den ordning de kommer in. Ser ni scenen framför er?

Dörröppningar igenproppade med fyra höggravida kvinnor som försöker komma igenom samtidigt, hårtussar som flyger, krokben som läggs ut, blivande fäder i rallarslagsmål. Alla med bara en tanke i huvudet: "Vi vill INTE vara förlorarna i detta!"

Någonstans, oavsett system, så kommer alltid någon att vara förlorare. Men med tanke på att det till exempel inte finns några regler och abosluta krav på hur lång tid en hemutredning får ta - vilket medför kopiösa skillnader beroende på kommun och hemutredare - så är dagens kösystem det närmaste rättvisa vi kommer.