Hollywood, Here I Come!

Efter mitt senaste inlägg så fick jag mejl från en vän som följer min blogg:

"Men Brummelisa!

Om det inte vore för din blogg och att jag är väldigt frågvis när vi träffas så skulle jag tro att DU gick och kvittrade, myste och jollrade hela väntan!!! Det syns ju liksom inte utanpå hur man mår inuti (jo ibland, men du vet vad jag menar) Så jag röstar på ditt alternativ nummer två. Lögn :-)"

Detta följdes av en reaktion från min sida bestående av ett stort "UH..!?!??!" Herre jösses, jag som inte ens försöker låtsas vara klämkäck! Borde jag satsa på att bli Hollywood-skådis? Eller kvinnlig sol-och-vårare? Man har ju tydligen potential...

Även om jag verkligen är genuint förvånad över hur jag har kunnat misstas för en kattmynta-junkie så är det ju också så att jag gjort ett medvetet val att inte gå omkring och förpesta min omgivning med klagomål och gnäll. Jag orkar inte ens lyssna själv...

De som frivilligt söker sig till min blogg får däremot ta emot allt det som jag inte orkar höra mig själv upprepa IRL. Detta är ett mycket medvetet val från min sida: ut med skiten på bloggen och lägg sedan inte någon mer energi på att gnälla om saker som du inte kan påverka. Jag har nämligen ett mantra som består av samma bön som deltagarna på AA-möten ber:

“(Gud) Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.”

Jag är varken troende eller alkoholist, men den är tillämpbar på precis allt i tillvaron och kan verkligen skänka lite mer - dock inte fullständig - sinnesro om man använder den inställningen.

Adoptionsväntan är inget undantag. Jag är ingen övermänniska som klarar av osäker väntan med ständigt ändrade premisser och målgång bättre än vad någon annan gör/skulle göra i samma situation. Jag har bara accepterat tingens tillstånd och väljer att lägga den energi jag har kvar (för energi kräver väntan ändå) på sådant som jag kan påverka.

Jag har heller ingen överdriven inneboende barmhärtighet mot mina medmänniskor som gör att jag skonar dem från en aldrig sinande ström av oro, sorg och andra jobbiga känslor. Det är helt enkelt bara så att det är ett bra tag sedan jag själv blev less på att lyssna på det hela. Det räcker med att frustration, väntansleda, avundsjuka och barnlöshetssorg hela min vakna tid ständigt snurrar runt i bakhuvudet. Jag orkar inte behöva höra tankarna också. Så det är för att skona mig själv. Utöver det jag ger utlopp för här på bloggen så väljer jag att fokusera på annat.

Ett annat sätt att uttrycka min strategi på kanske är:

Det är inte hur man har det, utan hur man tar det.

Ni som inte känner mig utanför den här bloggen satte förmodligen kaffet i vrångstrupen vid den sista meningen. "Yeah, right! Tjejen är ju en enda stor neuros som bara fokuserar på elände och hur fantastiskt synd det är om henne!"

Jag håller med! På bloggen. Hela syftet med att jag startade den var att den skulle vara min ventil. Det är fortfarande huvudsyftet. Så att jag ska kunna bete mig som folk i vardagen.

I livet utanför bloggen är jag alltså en fantastiskt skojig, härlig och god människa som ser positivt på allt!

Mm, eller hur?

Nej, livet är inte så svart eller vitt. Men mejlet från min vän fick mig att börja fundera på om jag har lyckats för bra med min uppdelning av känsloyttringarna.

Jag får nog helt enkelt börja bli lite surare, grinigare, deppigare och bittrare IRL igen. Annars kanske någon tror att jag är psykopat. Eller i alla fall har fått en fläng. Eller börjat knarka. Och inget av de alternativen accepteras hos någon som vill adoptera ett barn.

Det är så mycket man måste fundera på under en lång adoptionsväntan.