Jag blev till slut tvungen att mejla vår landansvariga på Organisationen och ställa lite mer konkreta frågor om läget eftersom väntan börjar kännas riktigt plågsam.
Jag frågade:
- Hur många familjer har vi före oss i väntan på BB?
- Har jag rätt i min farhåga att det inte har kommit ett enda BB sedan vi skickade våra handlingar i december förra året?
- Hur länge har de som nu väntat längst på BB väntat?
Svaren blev, precis som jag misstänkte, föga upplyftande:
Vi har fem familjer före oss i väntan på BB.
Inga vanliga BB har kommit sedan vi skickade våra handlingar. Endast ett BB via "Barn söker föräldrar" och det var i mars.
De som har väntat längst på BB har väntat sedan maj 2007, dvs 16 månader. And counting.
Så nu har vi fått bekräftat våra misstankar om att vi måste ställa in oss på att vi inte kommer få BB förrän tidigast nästa sommar - förmodligen är det i tidigaste laget. Det är nog lika bra att ställa in sig på nästa årsskifte. Alltså ett år längre än det år vi hade hoppats på. Och det känns inte alls osannolikt att Landet kommer att få samma utveckling av väntetiderna som Kina (som gick från 9 månader till två år och mer inom loppet av ett halvår, och idag pratas det om FYRA års väntetid).
Jag kan inte räkna antalet gånger som vi under den här adoptionsresans många år sagt att vi inte orkar mer. Att nu skiter vi i det. Vi orkar inte, vi orkar inte, VI ORKAR INTE!!!
Och varje gång har vi slickat såren, spottat i nävarna, bitit ihop lite till, försökt fokusera på de positiva bitarna i tillvaron och vi har ännu en gång orkat lite till. Men just idag känns det som att gränsen börjar vara nådd för hur mycket väntan och osäkerhet jag orkar med.
Men en sak vet jag att jag orkar med och det är den nybakta kakan som står på köksbänken och nog precis blivit lagom avsvalnad.
H-e-l-a kakjäveln ska vi fanimej trycka i oss.
