9 maj 2010

Sista natten utan Parveln

Imorgon blir vi föräldrar. Det är så sjukt stort att vi inte riktigt orkar tänka på det av rädsla för att fly fältet. ;-)

Morgondagen kommer se ut som så att vi ska ringa barnhemsföreståndaren vid 12-tiden för att bestämma en tid när hon kommer med Parveln till oss på hotellet. Ja, ni läste rätt: vi ska tydligen inte få åka till barnhemmet och hämta honom vilket känns som en enorm besvikelse. Vi vill ju se hur han har haft det under sitt första levnadsår och framförallt kunna dokumentera det åt honom. Jag vet inte varför hon väljer att göra så nu - har aldrig hört talas om att någon som adopterar från detta barnhem har fått barnet överlämnat på hotellet. Det känns väldigt snopet att komma till Landet och Staden och sedan inte få komma till barnhemmet. Vad är skillnaden gentemot att han skulle ha kommit med eskort till Arlanda, liksom?

Nåväl, vi ska göra ett försök att fråga henne imorgon om anledningen till detta upplägg (det kan ju vara så att de har sjuka/infektionskänsliga barn och vill minimera antalet besök till exempel) och om vi har möjlighet att besöka dem senare i veckan i så fall.

Ska f ö r s ö k a sova lite nu.

3 maj 2010

På väg!


Jag tror min själ vi har packat färdigt. Och har vi tur har vi även fått med oss allt.

Jag ser enormt mycket fram emot när vi imorgon förmiddag sätter oss på planet mot huvudstaden. Då är det som är med med och det som inte är med är glömt och inget att göra något åt. Hoppas bara att det inte är passen eller något annat vi väljer att glömma i så fall.

Jag känner mig oroväckande slut. Som en urvriden disktrasa. Jag intalar mig att det är det faktum att jag mentalt varit på väg och packat och planerat i 1,5 månad nu som orsakar det. Och att adrenalin och endorfiner kommer väcka mig till liv när det börjar bli dags att hämta Parveln. Det vore så himla penibelt att somna i stolen på barnhemmet.

Under packandet och pysslandet med att montera bilbarnstol, ställa in spjälsängen i sovrummet, tvätta och packa små pyttekläder, köpa och packa leksaker, prova bärselen (den kommer maken få använda, när jag tar på den så blir den liksom... full), förvirrade blöjbotaniseringar och så vidare har det på allvar börjat sjunka in att vi ska hämta vår SON. Vi ska bli FÖRÄLDRAR. Wow.

Förhoppningsvis kommer det finnas tid och ork för en uppdatering under resan, om inte så får ni tåla er tills vi är hemma igen.

Kom precis på att tånaglarna fortfarande är omålade. Månne vad annat jag har glömt? Gillar verkligen inte att bli färdig så här i sista sekunden men det är sådana vi är och vi kommer förmodligen aldrig förändras.

Men tånaglarna hinner jag fixa! Tjing!