På väg!

Jag tror min själ vi har packat färdigt. Och har vi tur har vi även fått med oss allt.

Jag ser enormt mycket fram emot när vi imorgon förmiddag sätter oss på planet mot huvudstaden. Då är det som är med med och det som inte är med är glömt och inget att göra något åt. Hoppas bara att det inte är passen eller något annat vi väljer att glömma i så fall.

Jag känner mig oroväckande slut. Som en urvriden disktrasa. Jag intalar mig att det är det faktum att jag mentalt varit på väg och packat och planerat i 1,5 månad nu som orsakar det. Och att adrenalin och endorfiner kommer väcka mig till liv när det börjar bli dags att hämta Parveln. Det vore så himla penibelt att somna i stolen på barnhemmet.

Under packandet och pysslandet med att montera bilbarnstol, ställa in spjälsängen i sovrummet, tvätta och packa små pyttekläder, köpa och packa leksaker, prova bärselen (den kommer maken få använda, när jag tar på den så blir den liksom... full), förvirrade blöjbotaniseringar och så vidare har det på allvar börjat sjunka in att vi ska hämta vår SON. Vi ska bli FÖRÄLDRAR. Wow.

Förhoppningsvis kommer det finnas tid och ork för en uppdatering under resan, om inte så får ni tåla er tills vi är hemma igen.

Kom precis på att tånaglarna fortfarande är omålade. Månne vad annat jag har glömt? Gillar verkligen inte att bli färdig så här i sista sekunden men det är sådana vi är och vi kommer förmodligen aldrig förändras.

Men tånaglarna hinner jag fixa! Tjing!