En liten uppdatering

Det var ett tag sedan, så var ska jag börja?

Här kommer en sammanfattning:

Någon resa den 24:e april blev det inte, och det var inte beroende på askmolnet utan av den enkla anledningen som jag förstod skulle omöjliggöra en så snar resa redan vid första resebeskedet: det fanns nämligen inte en chans att få färdigt Parvelns pass, våra visum och hans visum till det datumet.

Nytt (spikat) datum för ditresa är den 5:e maj och hem ska vi åka den 16:e maj. Och med ska menar jag SKA. Landets visuminstans ger nämligen adoptionsvisum så snävt så det är löjligt. Vårt visum gäller nämligen till och med den 19:e maj. Så nu vill det verkligen till att inte Parveln blir sjuk, att hans pass/visum inte hinner bli klart eller att vi fastnar där på grund av ett askmoln eller något annat som det är typ en chans på miljonen ska inträffa.

Gällande förberedelserna för resan så kan min upplevelse och min stressnivå bäst beskrivas med hjälp av den där mardrömmen ni vet när man packar och packar och packar och egentligen borde ha varit på flygplatsen för länge länge sedan, och man packar lite till men det blir aldrig färdigpackat. Och man tittar på klockan och konstaterar att det är åt helvete för sent för man kommer aldrig att hinna - det är 10 minuter tills planet lyfter. Men man fortsätter i panik packa ändå. Ungefär så känns det.

Jag har gjort att-köpa-, att-göra- och att-packa-listor. Vi har inhandlat, gjort och strukit på listorna men hela tiden dyker nya saker upp. Min nacke och mina axlar är stela och ömmande och jag har haft yrselkänsla i ett par veckor. Jag stressad? NÄÄÄH?

Vi fick ge upp barnvagnsbevakningarna på Blocket och krypa till korset och beställa en sprajtans ny. En jättefin röd Brio Happy. Nu ser jag fram emot att få sätta alla på plats som har könsstereotyper och förutsätter att Parveln är en flicka för att vagnen är röd. Man måste unna sig de små nöjena i tillvaron.

Fast vagnen har ju inte kommit ännu. Den är försenad. Till "någon gång mellan den 17:e och 21:a maj". Jaja, vi kommer nog ha fullt upp med att vara nojiga över om vi har kommit ihåg att mata och byta på Parveln - utflykter i barnvagn ligger nog lite längre bort i föräldrautvecklingen.

Vad mer då... Igår blev jag galen på Försäkringskassans så kallade information om föräldrapenning för oss som adopterar barn. Är maken och jag de enda som tyckte de var fullständiga idioter som under "Hur gör jag för att få föräldrapenning?" skriver så här:

"När du som är gravid besöker MVC får du ett moderskapsintyg. Intyget kan du skicka till FK. Det fungerar som en anmälan om föräldrapenning."

Jaha. Men dåååå så! Idioter!

Jag fick tag på en handläggare via deras chatt och undrade hur vi anmäler FP när vi adopterar. Följande dialog utselade sig:

"Har ni skickat in medgivandet till oss? Det fungerar som anmälan och vi skickar blanketter till er."

"Nej, det är precis det här jag menar - var hittar jag den informationen? Informationen under Adoptera barn behöver nog förtydligas."

"Skriv det gärna under våra synpunkter."

"YOU BET YOUR A** I WILL, IDIOTS!!!" sa jag inte. Utan

"Ok tack, trevlig helg!"

Och sedan skrev jag genast en synpunkt till dem som nog blev mindre välformulerad än vad jag kan prestera om jag vill och är på humör om jag säger som så.

Vad mer...

Nej, nu känner jag mig rätt uttömd faktiskt.

Skicka massör.