Nä nu JÄVLAR!

Är så jävla l e s s just nu.

Vi borde just nu vara i full värd med att vänta på resebesked, men vi har inte ens fått iväg våra accepthandlingar ännu.

Anledningen är att den landansvariga på Organisationen vid tre - jag skriver TRE - på varandra följande tillfällen har skickat felaktiga dokument till oss. När vi fick barnbeskedet hade hon skrivit fel födelsedatum på såväl maken som sonen. Gott och väl - det kunde vi ha överseende med i brådskan, och mejlade henne och påpekade det hela. Hon skickade nya, men då tyvärr i fel antal. Det som skulle ha varit fyra dokument var bara två. Detta upptäckte vi när vi satt under den efterföljande helgen och skulle göra färdigt allt pappersarbete (läs: skriva c:a 100 namnteckningar per person) för att kunna legalisera handlingarna så snart som möjligt. När det hela uppdagades fick jag ett fullständigt bryt och började stortjuta. Jag upprepade upprört och med en frustration som inte kan beskrivas i ord fraser som: "Förbannade kärring - ungen kommer få fira sin 14-årsdag på barnhemmet (klart inspirerad av Pipelines, som alltid, träffsäkra inlägg )!" och "Vi kommer..." *hulk, snor frääääs* "... ALDRIG få hämta hem honom!" *snörvla, snora, grina och "Hur jävla slarvig får man bli?" och "Kan man fan inte dubbelkolla att man gjort rätt innan man postar det?"

Torkade snoret efter detta lilla brejkdown och spottade i nävarna och mejlade och påpekade detta, varpå hon beklagade att det ännu en gång hade blivit fel och skickade nya dokument. När dessa kom i fredags hade hon glömt att skriva under ett papper där det var plats för hennes underskrift.

Nu kunde vi inte annat än gapa förbluffade åt det hela. Det är ingen överdrift att säga att ingen av oss trodde sina ögon. Hur är det möjligt? Tre gånger i rad? Ok att det kom tre barnbesked samma vecka och att hon hade tre barnfamiljers papper att administrera, men vad faaaaan?

Mejlade henne att hon nu hade glömt att underteckna. Hade egentligen lust att skälla ut henne efter noter men man biter liksom inte den hand som föder en, även om man får leva på svältgränsen. Jag bad henne istället allra ödmjukast att dubbel- och trippelkolla att det blivit rätt innan hon skickade iväg det, vilket hon försäkrade att hon skulle göra. Och hon skulle personligen lägga det på brevlådan.

I tisdags fick vi så det sista dokumentet som vi behöver för att kunna legalisera handlingarna och skicka tillbaka dem till Landet för att processen ska kunna fortsätta där och för att vi ska kunna börja räkna tid till vi får åka.

Idag hade jag fått mejl från henne. Där har hon mage att skriva följande:

"Hej Brummelisa,

Hur går det med alla papper?

Barnhemmet undrar när vi kan skicka ner dem så det är å deras vägnar jag frågar."

Något säger mig att hon har underlåtit att tala om för barnhemmet att vi på grund av hennes jävla strul inte har haft kompletta handlingar förrän i tisdags och därför inte har haft någon möjlighet att legalisera papprena.

Jag blev helt enkelt rosenrasande. Hela proppskåpet flög.

Jag kände däremot väldigt tydligt att jag ville vara saklig men syrlig i mitt svar. Inte visa min irritation på något annat än ett mycket subtilt sätt. Så mitt svar blev:

Hej XXXX,

Jag förutsätter att du har förklarat för barnhemmet att vi har fått det sista dokumentet i tisdags och därför inte haft någon möjlighet att legalisera papprena förrän nu. Jag förstår att de tycker att vi tar lång tid på oss om de tror att vi har fått samtliga papper den 16/10, och vi vill inte framstå som slöa eller ointresserade. Vi är därför tacksamma om du, om du inte redan har gjort det, kan förklara anledningen till dröjsmålet till dem och hälsa att ingen är mer angelägen om att vi ska få iväg papprena till Landet än vi.

I dagsläget kan vi inte svara på när vi kan få iväg papprena eftersom det helt och hållet beror på när vi kan få en tid hos NP:n. Vi ville ju inte boka tid hos honom förrän vi visste att vi hade alla papper vi behövde.

Vi har båda varit på tjänsteresa till stockholm igår och idag, så vi kommer försöka få tag på NP:n imorgon. Så snart vi vet när vi får en tid hos honom meddelar vi dig så du kan vidarebefordra det till barnhemmet.

Hälsningar,

Brummelisa

Jag finner det mycket märkligt att hon inte är mer ursäktande och förstående (eftersom hon förhoppningsvis är medveten om att det är hennes strul som har gjort att vi inte har kunnat göra färdigt våra papper) i sitt mejl, och att hon uppenbarligen tycker det är helt ok att ställa en sådan fråga i detta läge.

Om hon nu faktiskt inte har sett det sambandet (vilken planet är man på då?) så hoppas jag hon av mitt svar förstår det och inser sin blunder. Själv skulle jag ha skämts ögonen ur mig om jag skulle ha fått ett sådant mejl. Tyvärr tror jag inte hon är så bra på att uppfatta svidande kritik om den inte serveras väldigt tydligt förpackad.

Statusen kan alltså sammanfattas med: Same shit - different phase.

Himmel och helvete

Vi har verkligen fått världens vackraste barn! Det är helt omöjligt att se sig mätt på honom.

Men jag vill se så mycket mer, snusa i hans hår, stryka honom över kinden, vyssja.

Och det är minst sex månader tills vi får träffa honom. Hur ända in i glödheta ska vi klara det?

Här var det tvära kast!

Jag tror... vi... blev... föräldrar idag?!?!??!

Det har som ni märker långt ifrån sjunkit in - särskilt som vi inte ens har fått se ett foto ännu. Men det kommer med expressbrev imorgon förmiddag. Och då kommer jag stå och försöka leda en workshop som jag idag försökte förbereda, efter att ha tagit emot samtalet med BB strax innan lunch. En pojke blev det, och enligt vår landansvariga måste han vara världens vackraste barn. Jag sa något om att

"Är de inte alltid det?" :)

och hon svarade

"Jo, i och för sig brukar man ju tycka det, men ofta kan ju de här första fotona vara rätt eländiga, men det här är såååå fiiiint!"

Ojojoj - det känns fullkomligt overkligt och ogreppbart att det är vårt barn hon pratar om...

Här råder definitivt ingen glädjeyra av typen låt-oss-sprätta-upp-champagnen eftersom ingen av oss riktigt törs tro på det och vi är båda två är rädda för att något ska gå fel. Vi tror det liksom när vi har Parveln hemma hos oss.

Men vi har myst på tu man hand och ätit riktigt gott. Och börjat fundera på pojknamn. Vi hade nämligen inte alls påbörjat namnfunderingsprocessen ännu.

Hej och hå vilka tvära kast - vi hinner inte med för fem öre men roligt är det! :))))

Nu känner man igen sig igen

Jag mejlade vår landansvariga och meddelade att det hade gått över förväntan att få tag på NP:n och att vi skulle få tillbaka handlingarna på måndag, så vi skulle alltså kunna posta dem till henne på måndag kväll.

"Hej Brummelisa,

Undrar om ni fick med "name affidavit" att ta med till NP?"

"Hmmm - nej, det känner jag inte igen?" (börjar ana grandiost oråd)

"Vilken tur att jag frågade - det har kommit till en punkt på instruktionerna sedan ni skickade er ansökan. Här är blanketter och instruktion - då hinner ni få med dem till NP."

Och detta innebar att vi behövde nytagna passfoton samt kopior på våra pass. Förutom att jag blir jävligt irriterad (prova mordisk) över att vi inte har fått kännedom om detta förrän nu, i elfte timmen, så har makens pass gått ut. Så vi kan ju lägga på några veckor innan vi förhoppningsvis kan få tag på NP:n igen.

Fast då är väl han på tre månaders semester i Thailand utan ställföreträdare kan man tänka.

Och hela tiden känns det som att Parveln ligger där på barnhemmet och väntar på att vi ska få våra eländiga pappershelveten klara. Mitt hjärta värker för någon som jag inte ens vet om h*n finns.

AAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGH!!!!!

Men... vad nu då..?

Imorse var jag till VC och hämtade våra intyg. Full av bävan öppnade jag kuvertet och granskade intygen och sure enough - läkaren hade blandat datumen för undersökningen (dvs i mars) med datumet för hennes ifyllande (dvs nu i oktober).

Jag blev frustrerad och förbannad och less, samtidigt som detta ju var det jag hade förväntat mig eftersom vår läkare var så stressad.

Nåväl, resonerade som så att det var bäst att kolla med Organisationen innan jag ber läkaren göra om och göra rätt. Onödigt att kräva henne på det om detta skulle kunna tänkas fungera ändå.

Mejlade vår landansvariga och fick dirket svar med att det inte var några problem - det skulle funka. Dagens glada överraskning nr 1.

Ringde sedan maken och frågade om han kunde tänka sig att ta över stafettpinnen och jaga reda på NP:n - själv kände jag mig bara energilös och inte alls sugen på en dylik fruktlös sysselsättning. Det kunde han och han ringde tillbaka efter en timme och drygade sig:

"Inte vet jag vart nånstans du har ringt - han svarade ju på första försöket." *överlägset flin hörs i telefonen*

Och jodå, NP:n hade möjlighet att göra legaliseringen nu på fredag och vi skulle få tillbaka dem på måndag om vi lämnade in handlingarna imorgon. Och nuförtiden finns det en till NP i stan som kunde fixa apostillestämpeln också. Dagens glada överraskning nr 2.

Vad nu..?

Något måste gå mycket snett mycket snart. Det här gick alldeles för lätt.

En glad överraskning

Läkaren ringde precis. Hon satt nu (förmodligen på övertid) och höll på att fylla i våra intyg och skulle lägga ut dem i receptionen så vi kan hämta dem redan imorgon!

Vår läkare är gulligast i hela världen.

Synd bara att jag har en otäck föraning om att minst en sak kommer ha blivit fel med intygen, och att de därför kommer måsta göras om. Hon var nämligen synnerligen förvirrad och stressad och det är inte det tillstånd jag helst ser att den läkare som ska skriva våra hälsointyg befinner sig i.

Dementi på grund av disträ make

Har nu av maken fått veta att läkaren ringde hem på den avtalade tiden. Hon var osäker på om hon bara skulle fylla i papprena eller om vi behövde träffas igen (NEJ TACK), och låg efter i pappersarbetet.

Men till på onsdag skulle hon ha intygen klara. Då återstår "endast" att försöka skrämma fram kommunens osynlige NP...

Olidligt stressande väntan

Tror ni läkaren ringde idag enligt överenskommet?

Jag fann mig här på eftermiddagen tvungen att ringa till VC och höra vad f*n det är frågan om. Han jag pratade med var oerhört förvånad eftersom jag stod inbokad på en telefontid klockan 11.35.

Han var väldigt vänlig och tillmötesgående och undrade om jag har någon möjlighet att ringa läkaren själv imorgon bitti? Det kan jag inte eftersom jag åker på tjänsteresa.

"För annars är nästa lediga telefontid först nästa måndag. Hur angeläget är det?"

Jag stålsatte mig för att inte be honom dra åt helvete...

"Det är väldigt, väldigt angeläget och brådskande."

"Ok, då skriver jag ett meddelande åt henne så ringer hon någon av de kommande dagarna, men jag kan inte lova något om när."

"Ok, jättebra - tack så mycket!"

Så återigen är det bara att finna sig i att vara totalt maktlös och vänta, vänta och vääääntaaaaa.

Serves us right, probably.

Mini-BB?

I fredags fick jag mejl från den landansvariga på Organisationen:

Hej Brummelisa,

Jag ville bara kolla hur det går med er uppdatering av papper. Försökte nå dig på telefon nu men det gick inget vidare. Är du på jobbet?

Hälsningar XXXXX

Varvid min reptilhjärna blev skitstressad. Nej nej nej nej neeeeej - vad vill hon nu då? Ska hon säga att vi måste skicka in handlingarna till henne senast inom en vecka, annars får vi börja om från början med att samla in alla 29 handlingarna som krävdes för ansökan? Eller ska hon kanske säga att vi inte är nog intresserade av att bli föräldrar eftersom vi tagit sådan tid på oss och därför inte förtjänar att få adoptera? Jag var när jag började författa mitt svar till henne tämligen säker på att det var något i linje med det senare hon skulle ha på hjärtat.

Jag svarade med en ganska lång utläggning om att vi har alla papper utom läkarintygen klara, och att det har strulat med dessa men att jag har telefontid med läkaren imorgon, så förhoppningsvis är de inte alltför långt borta.

Stålsatte mig - bet på naglarna och väntade med fasa på hennes svar.

Som blev:

Hej Brummelisa,
Vad bra att det börjar bli klart. Kanske får vi snart goda nyheter från Landet.
Hälsningar XXXXX

Där och då fick jag en föraning av hur det måste kännas att få BB. De få raderna hon skrev gjorde att allt helt plötsligt kändes mycket verkligare än det någonsin gjort hittills. Om jag ska vara helt ärligt så var min reaktion:

Shit helvetes jävlar! Vet hon något som inte vi vet? Väntar Parveln redan på oss och på att vi ska få våra papper i ordning?

Jag får helt enkelt känslan av att hon inte skulle skriva så i ett mejl om hon inte visste att något är på G. De vill ju alltid hålla förväntningarna nere och inte lova för mycket. Å andra sidan så kan det ju också bara ha varit något hon skrev för att uppmuntra oss i detta eviga pappersfixande, eftersom jag även skrev att det vid det här laget känns oöverstigligt jobbigt med varenda litet pyttedokument som behöver fixas.

Eller så väntar Parveln på oss redan. Tänk om Parveln väntar på oss redan?

..............................................................................................................
..............................................................................................................
..............................................................................................................
.............................................................................. shit shit shit shiiiiiiiit - Tänk om Parveln väntar på oss redan?!?!?!?

Tanken svindlar, jag blir yr och fjäderlätt och får sockerdricka som bubblar runt i kroppen. TänkomParvelnväntarpåossredan? Tänk...om...Parveln...väntar...på...oss...redan?

Baby steps...

Nej, än hörs inte ljudet av trippande små fötter i vårt hus M E N vi har i alla fall bestämt oss för att vi gärna vill höra det ljudet.

Kanske bäst jag backar bandet lite... Förra tisdagen hade maken och jag bestämt att vi skulle ta ett beslut om adoptionen samma kväll. Jag köpte med pizza hem, vi försåg oss, slog oss ner vid bordet och maken sade lite försiktigt:

"Jo, jag läste lite på din blogg (jag hade bett honom läsa detta inlägg eftersom han inte bollar med någon annan än mig och heller inte läser i adoptionsforum eller i adoptionsbloggar)... och då bestämde jag mig för att nu kör vi!"

Även om jag hade räknat med att sannolikheten för detta resultat skulle vara ungefär 99% så blev jag lite paff (och oerhört lättad och glad). Sådär på några sekunder så gick vi från att vada i ett obeslutsamhetsträsk till att veta att vi vill bli föräldrar.

Och en stor del av äran för att detta beslut blev så lätt att fatta i slutändan ska ni, kära bloggföljare som kommenterat så klokt, ta åt er! Tack så innerligt mycket för ert stöd! Det värmer oerhört att veta att ni finns där - såväl IRL som i cyberrymden.

Och nu över till den andra innebörden av rubrikens Baby steps: Vi är lite rädda för att vi kommer få en låååång väntan till BB när vi väl fått de kompletterande handlingarna till Landet. I förra veckan kom det månatliga nyhetsbrevet från Organisationen. Där brukar stå hur många familjer som har ansökan i Landet och väntar på BB, hur många som väntar på att få resa och hämta hem sitt barn osv. De senaste månaderna har det inte stått något om några familjer eftersom vi (som ju precis hann hamna på första plats i kön innan vi fick ställa oss som vilande i kön i våras) ju varit "inaktiverade" i kön och inga andra familjer har tillkommit efter oss.

Nu stod att läsa att det finns en familj med ansökan i landet som väntar på BB, och fyra nya familjer har fått börja göra iordning sina ansökningar. Eftersom dessa familjer redan var informerade är det inte osannolikt att de börjar få sina ansökningar klara snart. Kanske före oss. Tanken på att vi nu skulle hamna på sjätte plats i kön (vi insåg nämligen nu att vi bara har antagit att vi behåller vår plats i kön, detta är dock inget som vår landkonsulent har sagt något om, bara att vi får vara vilande) gav oss lugnt sagt extra bränsle att få färdigt våra papper.

Eftersom jag lämnade in blanketter för läkarintyg på engelska åt vår läkare måndagen för två veckor sedan, men inte har hört något från henne och heller inte fått hem några intyg så beslutade jag mig förra måndagen för att svänga förbi VC och kolla om hon möjlightvis hade lagt ut dem i receptionen för avhämtning utan att meddela oss. Där fanns ingenting och jag fick veta att hon är på semester och tillbaka den 8/10. Och eftersom hon i receptionen inte kunde svara på var våra papper fanns tyckte hon det var bäst att boka in mig på en telefontid med vår läkare. Den tidigaste telefontiden var den 12/10.

Men det är lugnt - vi har ju inte bråttom eller så.

Aaaaaarrrrgggghhhh! det sägs ju att timing is everything. I så fall står det ju klart bortom all rimlig tvivel vid det här laget att jag och maken är nothing.

Nå - ingen idé att bli irriterad, frustrerad och förbanna sig själv över sin seghet. Vi behövde den här tiden för att komma fram till detta viktiga beslut och det var inget som kunde stressas fram. Hamnar vi på sjätte plats så gör vi.

eller nåt...

Apropå tecken...

Inatt drömde jag att vi fick BB. Det skedde på ett något okonventionellt sätt genom något slags reklambroschyr som vi hade fått i brevlådan. Där fanns en bild på ett barn som saknade både en arm och ett ben och hade någon konstig härva med typ tarmar som satt utanpå magen. Barnet var kanske i 7-8-årsåldern och alltså 5-6 år äldre än vi har varit inställda på, och hade utöver de saknade lemmarna och tarmhärvan ett antal andra åkommor som beskrevs i broschyren. Och vi blev helt betagna. Det var vår unge och vi grät och skrattade av lycka omvartannat.

När jag vaknade kände jag ett totalt lugn och en fullkomlig övertygelse om att jag definitivt vill gå vidare med adoptionen. Så kanske detta var ett tecken till mig?

Å andra sidan drömde jag att jag hånglade med Peter Jihde också.

Grubbel hit och grubbel dit

Det är minst sagt tungt just nu.

Maken är enormt tveksam till om han längre har orken för att bli förälder. Han uttrycker att han känner sig gammal (39 år i år) och suger som en svamp åt sig allt det negativa från barnfamiljerna i omgivningen. Han fokuserar på trotsiga, griniga, tjuriga ungar och säger typ "No way in Hell!".

Själv känner jag ungefär samma sak, men eftersom jag gillar att psykoanalysera på ett annat sätt än vad maken gör så har jag istället dragit slutsatsen att detta är resultatet av alla motgångar och en alldeles för lång process med alldeles för många negativa inslag. Vi har gång på gång tvingats förbereda oss på att det inte kommer bli någon unge för vår del. Vi har tvingats ställa in oss på katastrof och bepansra oss för att klara av den förväntade sorgen, besvikelsen, frustrationen och ilskan. För detta har vi använt de medel som krävs, till exempel samlat på oss exempel på vidrigt trotsbeteende, sömnlösa nätter, ständiga sjukdomar som avlöser varandra osv osv. Vi lyckades bra. Vi blev helt övertygade om att vi var rätt nöjda med tillvaron utan barn.

Nu är det bara lite svårt att backa bandet.

Samtidigt tror jag mig veta att vi definitivt inte vill leva utan barn. Jag försöker vända på det och fråga maken om han verkligen tror att vi kommer förbli nöjda om vi väljer att hoppa av nu? Om han tror att vi inte för evig framtid kommer känna ett hugg i magen när folk väntar barn, får barn och vi följer syskonbarn och vänners barn i deras uppväxt? Om vi inte kommer känna att något saknas i våra liv? Om vi inte alltid skulle känna oss avundsjuka när föräldraskap och barn diskuterades? Om inte vi mycket hellre skulle vilja tillhöra den skaran än vara det barnlösa paret som alla är avundsjuka på för att vi kan sova hur länge vi vill när vi är lediga och gå på bio mitt i veckan?

Jag försöker förklara för honom att vi inte är unika som tappar modet efter vägen i en lång adoptionsprocess. Men han läser inte i diskussionsforum eller bloggar om adoption, så han känner sig ensam om känslorna på ett helt annat sätt än vad jag gör.

Jag är helt övertygad om att maken och jag skulle tycka det vore helt underbart att vara föräldrar. Samtidigt hyser jag precis samma tvivel som honom. Orkar vi? Är vi sugna längre? Är vårt tvivel enbart ett resultat av processen eller borde vi istället se detta som en chans att ta vårt förnuft till fånga? Kanske hela vårt beslut att bli föräldrar var felaktigt från början? Vi kanske inte alls är skapta till det? Är inte blotta faktum att vi har mage att tvivla när vi nu är så snubblande nära efter så lång väntan ett tecken på att vi borde avstå?

Just nu har jag låtit bli att säga något mer om detta på en vecka. Jag vill helt enkelt inte i efterhand behöva fundera på om jag har tvingat maken till en adoption. Hemska tanke! Samtidigt rusar veckorna och månaderna iväg.

Tick tack, tick tack.

Lite stärkande ord på vägen vore inte helt fel just nu.

Eller ett väldigt tydligt tecken från någon högre makt. V ä l d i g t tydligt, tack.

Era stackare!

Men alltså... ibland tappar jag verkligen tron på folks intelligens i allmänhet, och kunskap om den mänskliga fortplantningen i synnerhet.

Detta är ju taget från en av skvallertidningarna och ska väl tas med en nypa salt, men vad faaaaan???!?!?!

Två månader..??? Hujedamej! Hur överlevde ni!?!?!?!?

Och detta sagt av Vanna som jag länge har haft som en personlig favorit, men nu sjönk hon i aktning hos mig. Betydligt.

Urlakad

För den händelse att någon faktiskt fortfarande tittar in här och vill veta vår status så kan jag meddela följande:

Maken är ännu arbetslös MEN på fredag ska han påbörja en ettårig projektanställning. Det känns lite som att bubblan kommer spricka nu när jag skriver om det redan, eftersom det verkligen har strulat i kubik med anställningar som varit en hårsmån från att vara klara när något plötsligt hände, en dag hade han tre alternativ att välja mellan och nästa dag bara ett igen osv.

Vi har verkligen hunnit spotta och svära en hel del över detta. Vi har tänkt många tankar, maken har klättrat efter väggarna av rastlöshet och renoverat halva huset under tiden.

Till slut kände vi att "the gräns is nådd" så vi bestämde oss för att sluta tänka på adoption överhuvudtaget förrän han har ett jobb. Först då skulle vi se om vi fortfarande vill fortsätta brottas med den här så otroligt tärande och slitsamma processen som helt slutat handla om lycklig förväntan och barnaväntan och helt och hållet kommit att handla om papper hit och papper dit. Vi tänker inte längre på det som "oh, vad spännande - det här tar oss närmare ett barn!" utan enbart på papper som ska fyllas i stämplas, skickas, uppdateras, och processer som tar tvärstopp på grund av en eller annan anledning och fan och hans svärmor. Till slut slogs vi med instanser på rutin, utan att reflektera över vad hela syftet med allt var. Glädjen var verkligen fullkomligt bortblåst.

Vi kände att vi behövde en förändring. och om inte omgivningen tillät en förändring i form av en unge så var vi tvungna att ändra på något själva. Så vi bestämde oss för att gilla läget - ta det som livet erbjuder och göra det bästa av den situationen. Så vi har fokuserat på varandra och klappat om varandra eftersom vi har känt oss och fortfarande känner oss slitna och tilltygade.

Det har varit obeskrivligt skönt att hitta tillbaka till känslan av ett par som älskar varandra och är rätt tillfreds med det livet har att erbjuda. Vi har inte längre levt som en småbarnsfamilj utan den viktiga beståndsdelen i form av ett barn. Vi har fokuserat på det som är roligt och mått förbaskat bra. Vi vet nu att vi visst också kommer ha ett bra liv även om det inte blir något barn. Det känns väldigt skönt att veta.

Och nu borde vi väl vara saliga och känna lycka över att kunna köra vidare med adoptionsprocessen. Men faktiskt inte. Missförstå mig rätt - kunde vi få en unge imorrn vore det inga problem. Men vi ser framför oss en låååång och krånglig process (som dessutom ska sättas igång i semestertider när förmodligen såväl utredare som adoptionskonsulent och NP är på semester).

Och så luttrad som jag känner mig nu så vill jag först se makens anställningspapper innan jag ens tänker på någon fortsättning på adoptionsprocessen.

Fördelar och nackdelar

Tempot på utbildningen på mitt nya jobb är helt hysteriskt. Inte till innehåll eller utformning (lite slummervarning många gånger hittills), men schemamässigt.

Nackdel: Hinner inte prata med, mejla, chatta med eller sms:a make, mamma, kompisar eller annat. Hinner faktiskt inte andas hälften av tiden.

Fördel: Hinner inte tänka på adoption, barnlöshet eller annat relaterat.

S-å.... j-ä-l-a.... NAJS!

En liten parentes...

Det här handlar inte om adoption, men livet är ju inte så lätt att dela upp i tydliga områden...

Jag började på mitt nya jobb i måndags. Det började direkt med 10 veckor för utbildning och praktik i Stockholmstrakten, så jag har nu en utmärkt möjlighet att öva på att vara stockholmare också. Och det finns ju sämre månader på året att göra det på. Typ november, december, januari och februari.

Enough is enough

Svaret från Organisationen var lugnande - visst kan vi stå som vilande i kön tills vi har ett giltigt medgivande igen. Nu har vi ju i och för sig fortfarande ett giltigt medgivande eftersom maken under veckan har varit på alldeles för dåligt humör för att ringa vår utredare. Så det måste jag se till att fixa i den kommande veckan på något sätt.

Vår inställning just nu är att vi mest bara kommer att rycka på axlarna om/när hon väljer att dra tillbaka medgivandet utan att ge oss någon som helst respit i form av ett par veckor eller en månad.

Vi skiter i det helt enkelt. Huvudsaken är att vi slipper dra tillbaka ansökan från Landet - allt annat är av underordnad betydelse.

Så planen just nu är att maken ska hitta ett jobb, och på de frågor som jag har fått om huruvida maken inte kan ta vilket jobb som helst bara för att ha ett jobb så är svaret nej. Och jag står bakom honom fullständigt i den inställningen. Vi har under alldeles för lång tid levt med bara en sak framför ögonen: att bli föräldrar. Och om maken dessutom skulle tvingas ta ett jobb som han är väldigt överkvalificerad för så skulle han förmodligen inte trivas. Jag har själv precis lämnat ett jobb - som ändå var ett kvalificerat jobb - eftersom jag kände att jag inte fick använda min kompetens, och följaktligen höll på att dö av leda. Och även om ett jobb bara är ett jobb så påverkas du även i ditt övriga liv om du inte trivs på jobbet. Så därför tycker jag definitivt att maken (nu när vi har fått veta att vi kan stå som vilande i Landets kö) ska satsa på att hitta ett jobb som innebär en större långsiktighet, och som han inte bara står ut med att vara på, utan kanske i bästa fall tycker är väldigt stimulerande, kul och intressant.

Vi har liksom haft vår beskärda del av skit i tillvaron hittills. Vi är båda fed up. Enough is enough. Nu satsar vi på att skapa oss en tillvaro som vi trivs med. Det vore inte rättvist mot ett barn att utgöra den enda ljuspunkten i vår tillvaro med usla jobb och jämmer och elände. Det skulle lägga en alldeles för tunga börda på det stackars barnets axlar. Vår lycka ska inte vara beroende av ett BB och ett barn. Barnet ska vara en extra välsignelse i våra liv. Vi vill att vi den dagen vi får BB ska vara så tillfreds med tillvaron som det bara är möjligt för oss att vara i en tillvaro utan barn.

Så på onsdag ska maken på en andra intervju för jobbet i Stockholm. Får han det så tar vi en sak i sänder. Först blir det veckopendling, och sedan får vi se huruvida vi ska flytta eller bo kvar, och när vi känner att vi har en så stabil tillvaro att vi är redo att aktivera vårt barnaväntande igen så gör vi det. Här eller någon annanstans. Och efter att ha haft fullständigt kaos i såväl huvud som hjärta det senaste halvåret känns det otroligt skönt att få fokusera på en sak i taget.

"Det är inte hur man har det utan hur man tar det."

Trött, trött, trött, tröööött!

Nu är Brummelisa trött igen.

Vi behöver mejla Organisationen samt ringa hemutredaren first thing imorgon för att berätta att det inte har blivit något jobb för maken. Konsultuppdragen som VD:n så optimistiskt räknade med skulle vara i land vid det här laget ser vi inte röken av. Inget ont om honom, han vill väldigt gärna ha maken i sin medarbetarstyrka och han trodde han skulle ha fått in ett antal konsultuppdrag till den 20:e april. Så blev det naturligtvis inte. Jag hade onekligen lite sådana vibbar, och ville därför att han skulle skriva anställningsbeviset på ett senare datum för att ge oss lite mer tid. Men han var övertygad om att maken skulle kunna börja jobba hos honom senast imorgon, kanske tidigare.

Vad hade vi trott?

Att saker och ting skulle lösa sig utan att vi skulle behöva känna någon mer ångest, ha magont, sömnsvårigheter osv osv osv? Att vi bara skulle få slappna av, luta oss tillbaka och förväntansfullt börja vänta på samtalet från Organisationen som skulle förändra våra liv för all framtid? Att vi äntligen skulle kunna börja läsa all den litteratur om anknytning och adoption och föräldraskap som vi köpt och ställt i bokhyllan eftersom det känts så avlägset och icke troligt att vi kommer behöva kunskapen? Att vi ännu en gång skulle kunna börja ställa in oss på att vi faktiskt ska bli föräldrar?

Nej, istället måste vi nu först och främst mejla Organisationen och meddela läget för att undvika att vi ska få BB under falska förespeglingar. Här kommer svaret troligtvis bli att vi då måste dra tillbaka vår ansökan eftersom vi nu står på första plats i kön.

Och så måste vi ringa hemutredaren, och med tanke på hennes förmåga till sunt förnuft och medmänskilghet så kommer det förmodligen innebära att hon säger att hon då omedelbart måste dra tillbaka medgivandet. Vilket givetvis inte är något måste, utan en bedömning som varje enskild utredare gör. Och som en annan utredare i en annan kommun skulle ha haft en helt anna syn på. Men om om inte fanns så vore jag astronaut. Eller i alla fall bekymmersfri och lycklig.

Just nu vill jag bara kräkas på hela situtionen. Jag är så helvetiskt less på denna ständiga ångest och oro att jag är redo att göra det som hittills har känt otänkbart med tanke på hur nära vi är: skita i hela adoptionen. Inse oss besegrade, kasta in handduken och äntligen, äntligen, äntligen få lite sinnesro.

Vi kan försöka hitta tillbaka till det liv vi hade innan allt kretsade kring att vi-måste-bli-föräldrar-på-nåt-helvetes-sätt-och-vårt-liv-kommer-inte-vara-komplett-innan-vi-blir-det. Vilket svammel. Vi hade ett väldigt bra liv innan vi fick för oss att ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli. Vilket praktexempel på att den som gapar efter för mycket osv... I efterhand kan jag förbanna den dag vi inte längre var nöjda med att vara bara två. Eller rättare sagt, vi var fullt nöjda så, men det vore himla mysigt att bli fler. Och sedan kom sex års motgångar och dränerade oss båda på energi och gjorde oss sorgsna, bittra, avundsjuka, trötta, missnöjda. Vi känner inte igen oss själva. Vi vill inte vara så här. Vi har det alldeles för bra för att sådana känslor ska vara de dominerande.

Så nu har vi ju chansen. Maken får möjligheten att fokusera på att i lugn och ro hitta ett jobb utan den extra ångesten över att det på grund av adoptionen skulle ha skett i förrgår. Vi kan på allvar fundera på att flytta av jobbskäl. Vi kan fokusera på att endast ha oss själva att ta hänsyn till och lägga pengar på för resten av våra liv. Planera jorden-runt-resa. Säga "F*ck it!" åt jobb och Sverige och Svenssonliv, ha obegränsat med tid till att utveckla fotograf- och skrivardrömmar. Gärna i ett pittoreskt hus i Provence. Eller varför inte en vingård? Eller bli egna företagare som tillverkare av chokladpraliner och ha möjlighet att jobba häckarna av oss utan att pussla med VAB:ande, dagishämtningar och ständigt dåligt samvete över att vi försummar vårt barn. The world is our oyster.

Varför känns det då inte så?