Urlakad

För den händelse att någon faktiskt fortfarande tittar in här och vill veta vår status så kan jag meddela följande:

Maken är ännu arbetslös MEN på fredag ska han påbörja en ettårig projektanställning. Det känns lite som att bubblan kommer spricka nu när jag skriver om det redan, eftersom det verkligen har strulat i kubik med anställningar som varit en hårsmån från att vara klara när något plötsligt hände, en dag hade han tre alternativ att välja mellan och nästa dag bara ett igen osv.

Vi har verkligen hunnit spotta och svära en hel del över detta. Vi har tänkt många tankar, maken har klättrat efter väggarna av rastlöshet och renoverat halva huset under tiden.

Till slut kände vi att "the gräns is nådd" så vi bestämde oss för att sluta tänka på adoption överhuvudtaget förrän han har ett jobb. Först då skulle vi se om vi fortfarande vill fortsätta brottas med den här så otroligt tärande och slitsamma processen som helt slutat handla om lycklig förväntan och barnaväntan och helt och hållet kommit att handla om papper hit och papper dit. Vi tänker inte längre på det som "oh, vad spännande - det här tar oss närmare ett barn!" utan enbart på papper som ska fyllas i stämplas, skickas, uppdateras, och processer som tar tvärstopp på grund av en eller annan anledning och fan och hans svärmor. Till slut slogs vi med instanser på rutin, utan att reflektera över vad hela syftet med allt var. Glädjen var verkligen fullkomligt bortblåst.

Vi kände att vi behövde en förändring. och om inte omgivningen tillät en förändring i form av en unge så var vi tvungna att ändra på något själva. Så vi bestämde oss för att gilla läget - ta det som livet erbjuder och göra det bästa av den situationen. Så vi har fokuserat på varandra och klappat om varandra eftersom vi har känt oss och fortfarande känner oss slitna och tilltygade.

Det har varit obeskrivligt skönt att hitta tillbaka till känslan av ett par som älskar varandra och är rätt tillfreds med det livet har att erbjuda. Vi har inte längre levt som en småbarnsfamilj utan den viktiga beståndsdelen i form av ett barn. Vi har fokuserat på det som är roligt och mått förbaskat bra. Vi vet nu att vi visst också kommer ha ett bra liv även om det inte blir något barn. Det känns väldigt skönt att veta.

Och nu borde vi väl vara saliga och känna lycka över att kunna köra vidare med adoptionsprocessen. Men faktiskt inte. Missförstå mig rätt - kunde vi få en unge imorrn vore det inga problem. Men vi ser framför oss en låååång och krånglig process (som dessutom ska sättas igång i semestertider när förmodligen såväl utredare som adoptionskonsulent och NP är på semester).

Och så luttrad som jag känner mig nu så vill jag först se makens anställningspapper innan jag ens tänker på någon fortsättning på adoptionsprocessen.

Fördelar och nackdelar

Tempot på utbildningen på mitt nya jobb är helt hysteriskt. Inte till innehåll eller utformning (lite slummervarning många gånger hittills), men schemamässigt.

Nackdel: Hinner inte prata med, mejla, chatta med eller sms:a make, mamma, kompisar eller annat. Hinner faktiskt inte andas hälften av tiden.

Fördel: Hinner inte tänka på adoption, barnlöshet eller annat relaterat.

S-å.... j-ä-l-a.... NAJS!

En liten parentes...

Det här handlar inte om adoption, men livet är ju inte så lätt att dela upp i tydliga områden...

Jag började på mitt nya jobb i måndags. Det började direkt med 10 veckor för utbildning och praktik i Stockholmstrakten, så jag har nu en utmärkt möjlighet att öva på att vara stockholmare också. Och det finns ju sämre månader på året att göra det på. Typ november, december, januari och februari.

Enough is enough

Svaret från Organisationen var lugnande - visst kan vi stå som vilande i kön tills vi har ett giltigt medgivande igen. Nu har vi ju i och för sig fortfarande ett giltigt medgivande eftersom maken under veckan har varit på alldeles för dåligt humör för att ringa vår utredare. Så det måste jag se till att fixa i den kommande veckan på något sätt.

Vår inställning just nu är att vi mest bara kommer att rycka på axlarna om/när hon väljer att dra tillbaka medgivandet utan att ge oss någon som helst respit i form av ett par veckor eller en månad.

Vi skiter i det helt enkelt. Huvudsaken är att vi slipper dra tillbaka ansökan från Landet - allt annat är av underordnad betydelse.

Så planen just nu är att maken ska hitta ett jobb, och på de frågor som jag har fått om huruvida maken inte kan ta vilket jobb som helst bara för att ha ett jobb så är svaret nej. Och jag står bakom honom fullständigt i den inställningen. Vi har under alldeles för lång tid levt med bara en sak framför ögonen: att bli föräldrar. Och om maken dessutom skulle tvingas ta ett jobb som han är väldigt överkvalificerad för så skulle han förmodligen inte trivas. Jag har själv precis lämnat ett jobb - som ändå var ett kvalificerat jobb - eftersom jag kände att jag inte fick använda min kompetens, och följaktligen höll på att dö av leda. Och även om ett jobb bara är ett jobb så påverkas du även i ditt övriga liv om du inte trivs på jobbet. Så därför tycker jag definitivt att maken (nu när vi har fått veta att vi kan stå som vilande i Landets kö) ska satsa på att hitta ett jobb som innebär en större långsiktighet, och som han inte bara står ut med att vara på, utan kanske i bästa fall tycker är väldigt stimulerande, kul och intressant.

Vi har liksom haft vår beskärda del av skit i tillvaron hittills. Vi är båda fed up. Enough is enough. Nu satsar vi på att skapa oss en tillvaro som vi trivs med. Det vore inte rättvist mot ett barn att utgöra den enda ljuspunkten i vår tillvaro med usla jobb och jämmer och elände. Det skulle lägga en alldeles för tunga börda på det stackars barnets axlar. Vår lycka ska inte vara beroende av ett BB och ett barn. Barnet ska vara en extra välsignelse i våra liv. Vi vill att vi den dagen vi får BB ska vara så tillfreds med tillvaron som det bara är möjligt för oss att vara i en tillvaro utan barn.

Så på onsdag ska maken på en andra intervju för jobbet i Stockholm. Får han det så tar vi en sak i sänder. Först blir det veckopendling, och sedan får vi se huruvida vi ska flytta eller bo kvar, och när vi känner att vi har en så stabil tillvaro att vi är redo att aktivera vårt barnaväntande igen så gör vi det. Här eller någon annanstans. Och efter att ha haft fullständigt kaos i såväl huvud som hjärta det senaste halvåret känns det otroligt skönt att få fokusera på en sak i taget.

"Det är inte hur man har det utan hur man tar det."

Trött, trött, trött, tröööött!

Nu är Brummelisa trött igen.

Vi behöver mejla Organisationen samt ringa hemutredaren first thing imorgon för att berätta att det inte har blivit något jobb för maken. Konsultuppdragen som VD:n så optimistiskt räknade med skulle vara i land vid det här laget ser vi inte röken av. Inget ont om honom, han vill väldigt gärna ha maken i sin medarbetarstyrka och han trodde han skulle ha fått in ett antal konsultuppdrag till den 20:e april. Så blev det naturligtvis inte. Jag hade onekligen lite sådana vibbar, och ville därför att han skulle skriva anställningsbeviset på ett senare datum för att ge oss lite mer tid. Men han var övertygad om att maken skulle kunna börja jobba hos honom senast imorgon, kanske tidigare.

Vad hade vi trott?

Att saker och ting skulle lösa sig utan att vi skulle behöva känna någon mer ångest, ha magont, sömnsvårigheter osv osv osv? Att vi bara skulle få slappna av, luta oss tillbaka och förväntansfullt börja vänta på samtalet från Organisationen som skulle förändra våra liv för all framtid? Att vi äntligen skulle kunna börja läsa all den litteratur om anknytning och adoption och föräldraskap som vi köpt och ställt i bokhyllan eftersom det känts så avlägset och icke troligt att vi kommer behöva kunskapen? Att vi ännu en gång skulle kunna börja ställa in oss på att vi faktiskt ska bli föräldrar?

Nej, istället måste vi nu först och främst mejla Organisationen och meddela läget för att undvika att vi ska få BB under falska förespeglingar. Här kommer svaret troligtvis bli att vi då måste dra tillbaka vår ansökan eftersom vi nu står på första plats i kön.

Och så måste vi ringa hemutredaren, och med tanke på hennes förmåga till sunt förnuft och medmänskilghet så kommer det förmodligen innebära att hon säger att hon då omedelbart måste dra tillbaka medgivandet. Vilket givetvis inte är något måste, utan en bedömning som varje enskild utredare gör. Och som en annan utredare i en annan kommun skulle ha haft en helt anna syn på. Men om om inte fanns så vore jag astronaut. Eller i alla fall bekymmersfri och lycklig.

Just nu vill jag bara kräkas på hela situtionen. Jag är så helvetiskt less på denna ständiga ångest och oro att jag är redo att göra det som hittills har känt otänkbart med tanke på hur nära vi är: skita i hela adoptionen. Inse oss besegrade, kasta in handduken och äntligen, äntligen, äntligen få lite sinnesro.

Vi kan försöka hitta tillbaka till det liv vi hade innan allt kretsade kring att vi-måste-bli-föräldrar-på-nåt-helvetes-sätt-och-vårt-liv-kommer-inte-vara-komplett-innan-vi-blir-det. Vilket svammel. Vi hade ett väldigt bra liv innan vi fick för oss att ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli. Vilket praktexempel på att den som gapar efter för mycket osv... I efterhand kan jag förbanna den dag vi inte längre var nöjda med att vara bara två. Eller rättare sagt, vi var fullt nöjda så, men det vore himla mysigt att bli fler. Och sedan kom sex års motgångar och dränerade oss båda på energi och gjorde oss sorgsna, bittra, avundsjuka, trötta, missnöjda. Vi känner inte igen oss själva. Vi vill inte vara så här. Vi har det alldeles för bra för att sådana känslor ska vara de dominerande.

Så nu har vi ju chansen. Maken får möjligheten att fokusera på att i lugn och ro hitta ett jobb utan den extra ångesten över att det på grund av adoptionen skulle ha skett i förrgår. Vi kan på allvar fundera på att flytta av jobbskäl. Vi kan fokusera på att endast ha oss själva att ta hänsyn till och lägga pengar på för resten av våra liv. Planera jorden-runt-resa. Säga "F*ck it!" åt jobb och Sverige och Svenssonliv, ha obegränsat med tid till att utveckla fotograf- och skrivardrömmar. Gärna i ett pittoreskt hus i Provence. Eller varför inte en vingård? Eller bli egna företagare som tillverkare av chokladpraliner och ha möjlighet att jobba häckarna av oss utan att pussla med VAB:ande, dagishämtningar och ständigt dåligt samvete över att vi försummar vårt barn. The world is our oyster.

Varför känns det då inte så?

Upptäckt

Livet blir så mycket enklare med hjälp av plus- och minuslistor.

Det var då ett jävla gnäll

Jodå, jag har självinsikt.

Och om det är något jag har svårt för så är det personer som ser sig själva som offer och som alltid fokuserar på det negativa.

Jag lovar bot och bättring.

*gnyyyy* *kviiiiid*

Slut på alla plan

Vi har avancerat till första plats i kön till BB. Vi borde vara saliga, upprymda, förväntansfulla, lyckliga, och vänta på telefonsamtalet från Organisationen med spänning.

Men vi har enorm ångest över att ett sådant samtal ska komma. Ännu mer att oroa oss för. Maken behöver ha fixat ett jobb innan den 20/4, annars måste vi kontakta utredaren och hon kommer förmodligen dra tillbaka medgivandet. Och chansen att han ska ha fixat ett jobb innan dess är mikroskopiskt liten. Det ligger en hel del bakom mitt påstående som jag inte orkar skriva just nu, ni får tro mina ord.

Vi borde såklart redan nu tala om för Organisationen att det ser ut som att det nog inte blir något jobb från den 20/4 trots allt, men vi bävar för vad vi kommer få för svar.

OM vi skulle råka få ett BB innan den 20/4 så lär våra utsikter att få låna till adoptionen vara rätt mörka. Vi har nämligen kallt räknat med att kunna låna på huset. Big mistake. Lär inte vara så poppis hos banken att maken är arbetslös.

Återstår då att allvarligt överväga att flytta till Stockholm eftersom maken inte har några problem att få jobb där. Men jag har precis fått mitt drömjobb. HÄR.

Och vi v-i-l-l inte f-l-y-t-t-a.

Maken skulle ju kanske kunna veckopendla ett tag, men det vore ju en ytterst tillfällig lösning. Jag är inte särskilt sugen på att i praktiken bli ensamstående och han är definitivt inte sugen på att leva i kappsäck och vara borta hela veckorna. Och det kommer definitivt inte bli gratis att bekosta det jobbet heller med resor, mat och logi för maken.

Sammanfattningsvis har det de senaste månaderna varit en enda röra i våra huvuden när vi har försökt hitta den optimala helhetslösningen vad gäller familj, jobb och boende. Vi börjar misströsta och tror inte att någon sådan lösning existerar. Det är nog den minst dåliga lösningen vi måste börja satsa på.

Är bara så jävla trött på att adoptionen är beroende av jobb som är beroende av bostadsort. MEN adoptionen är också beroende av bostadsort. Om vi flyttar är inte medgivandet giltigt längre. Ny procedur med en ny kommun. Gud vet vilken inställning de har till oss och vår förmåga att bli bra adoptivföräldrar?

S-å jävla t-r-ö-t-t.

Men just nu orkar jag inte se fler problem. Jag har bjudit på farvälfika på jobbet. Gråtit en skvätt över att behöva lämna goa kollegor och en härlig stämning. Jag är extra känslig just nu, och har ett behov av att klamra mig fast vid de fasta, välbekanta och trivsamma punkter som finns i tillvaron. Så trots att det nya jobbet känns jättespännande känns det också otroligt jobbigt att lämna en arbetsplats och kollegor som jag inte på långa vägar känner mig färdig med, även om jag definitivt är färdig med arbetsuppgifterna.

Jag är verkligen trött, låg och ledsen. Och vi är nu på första plats i kön. Det gör mig verkligen ledsen att vi inte kan glädjas det minsta åt detta. Jävla skits helvete.

Så, det känns alltid bättre när man har fått svära lite.

Det var länge sedan jag grät, jag tror minsann jag ska unna mig det också. Bryta ihop och gå vidare.

Här befinner vi oss just nu

Jag tror vi har fått ett nytt medgivande idag. Det var i alla fall i dag vårt ärende skulle upp i nämnden, och hemutredaren har rekommenderat oss för medgivande, så vi har kallt räknat med att det skulle bli så.

Ganska fantastiskt hur avtrubbad, luttrad och ointresserad jag känner mig den här gången jämfört med förra gången. Vi borde säkerligen ha bett att få direktsjustering av protokollet och säga att vi hämtar medgivandet så de slipper posta det, så vi snabbt kan få iväg det till Landet, men vi har liksom inte orkat tänka längre än till "nujävlarmåstevifixadethärmedjobbåtmakenpånåtsätt!". När det var fixat (i alla fall fram till den 20/4, finns inget jobb för honom där då så är vi tillbaka på ruta ett) gick luften ur oss.

Vi orkar inte ens tänka tanken på att få tag på kommunens enda NP igen. *pfffff*

Plus att jag har haft lite annat pyssel för mig. Har gått på två anställningsintervjuer (för samma jobb), blivit erbjuden jobbet, våndats över om det är smart att säga upp sig från ett fast jobb i dagens rådande konjunktur generellt, och med tanke på adoptionsprocessen specifikt. Har våndats hit och dit. Dit och hit. Och allt detta under den gångna helgen eftersom det var den betänketiden jag hade. Till slut fick möjligheten till mer stimulerande, roliga och utmanande arbetsuppgifter avgöra. Så i måndags sade jag upp mig och den 20:e april börjar jag på det nya jobbet. Hej och hå!

Och medan jag väljer och vrakar mellan jobb är maken alltjämt utan jobb.

Åovär änd aot.

Jag säger inget så har jag inget sagt

Sist jag försökte vara försiktigt optimistisk gick det inte så bra.

Så jag säger inget mer.

*MORRRRR*

Jag vill egentligen inte skriva det här inlägget eftersom jag inte vill tänka på kärringen (det nya namnet på hemutredaren), men jag känner att jag liksom är skyldiga er det med tanke på all peppning jag får från er.

Anledningen till fredagens raseri och frosseri var att vi än en gång fick smaka på exakt hur rigid, fyrkantig och stelbent vår hemutredare är.

Vi hade efter mycket vånda bestämt oss för att maken (som en ytterst temporär lösning) skulle ta ett jobb som han har möjlighet att få i Stockholm (närmare 100 mil från vår bostadsort).

Det var verkligen inget lätt beslut att ta - det skulle innebära veckopendling (för dyra pengar) honom, och det var verkigen ingen av oss var särskilt sugna på. Men vi försökte resonera som så att det skulle vara en tillfällig lösning på förhoppningsvis endast ett par månader, i värsta fall ett halvår. Och skulle vi få BB och hinna hämta hem vårt barn innan han har hunnit avveckla Stockholmsjobbet så skulle han helt enkelt ha fått börja med att vara pappaledig. Vi är inte helt världsfrånvända - att vara borta hemifrån delar av, eller hela veckor med ett nyfått adoptivbarn med anknytningsproblemtik kändes inte som någon lyckad lösning.

Hur som helst: vi fokuserar i det här läget på en lösning som skulle innebära ett nytt medgivande - det andra får vi lösa eftersom.

När maken ringde hemutredaren för att höra mer exakt vilket datum nämnden har möte och när hon behöver alla papper så blev svaret att nämnden har möte den 25/3 och hon behöver ha alla papper den 12/3. Det fanns inte utrymme för att få komma in med makens anställningspapper någon dag senare, nej nej.

Och när maken berättade åt henne att vår kontakt på Organisationen hade ställt sig mycket frågande till att arbetslöshet automatiskt innebar att man inte fick något medgivande så svamlade hon på om både det ena och det andra i sina försök att rättfärdiga detta. Hon hävdade bland annat att det nu i den nya handboken "tydligt står att man inte kan få medgivande som arbetslös". Tyvärr hade maken inte läst handboken tidigare utan surfade fram den efter samtalet, och det som står där (s. 94) är något om "faktorer som talar emot eller KAN tala emot lämplighet", och där stod arbetslöshet som en av fyra punkter.

FEL personer att försöka hävda till att det då tydligt står att arbetslöshet innebär diskvalificering för medgivande, säger jag bara...

Blir så jävla irriterad över en massa saker i anslutning till detta: 1) antingen står hon och blåljuger folk upp i ansiktet, kallt räknandes med att de bara accepterar och inte själva har läst handboken, eller så 2) så är hon så inkompetent att formuleringen i handboken för henne betyder att arbetslöshet = inget medgivande. Vet faktiskt inte vilket av det som skulle vara värst. Dessutom: 3) i andra kommuner och för andra hemutredare så innebär texten i handboken detsamma som för oss, dvs att det är upp till hemutredaren att göra en bedömning av HELHETEN utifrån det sunda förnuftet.

Är så in i helvetes jävla satans pissless på denna godtycklighet som vi inte kan göra något som helst åt. När maken fortsatte försöka få henne att förstå att Organisationen ju uppenbarligen ser fall (läs: medgivanden) där någon av föräldrarna är arbetslös, så blev hennes svar något i stil med att "jo, men organisationerna ser ju bara det färdiga resultatet - då har ju vi redan gjort gallringen". Hon kunde fortfarande inte förstå/ville inte lyssna på vad maken sa, nämligen att man i andra kommuner uppenbarligen tolkar handboken på ett annat sätt. För precis som hon själv sade, så har ju de som har kunnat skicka in ett medgivande till Organisationen passerat nålsögat hos familjerätten och blivit godkända. PUCKO!!!

Slutligen - vår favoritkommentar från kärringen (med anledning av att man gör annorlunda i andra kommuner osv): "Ja, vi får ju ofta höra från organisationerna att blablabla, men vi gör ju bara vårt JOBB.". Återigen så fann sig inte maken förrän efter samtalet (han tappade mest talförmågan av raseri under samtalet), men det han borde ha sagt som svar på det är ju: "Ja just det - ni får ofta höra, ja... det är givetvis så att det är alla andra det är fel på??? Det kan inte vara så att ni borde börja ta till er av det ni får höra, och reflektera över era arbetssätt och attityder till de sökande?"

Jag blir så jävla trött på att en sådan inskränkt och inkompetent människa ska få avgöra vårt öde!

Hur som helst - eftersom det skulle ta 3-4 veckor att göra klart med anställningen på Stockholmsföretaget, sammanvägt med att varken jag eller maken alls är sugen på att han ska vara borta hela veckorna, plus att han inte vill ta ett jobb så långt borta med inställningen att han ska ta sig därifrån så snart som möjligt, plus att det kändes som en dålig lösning med tanke på förhoppningsvis framtida adoptivbarn osv, så har vi ikväll haft familjeråd.

Vi är överens om att han ska tacka nej till det jobbet. Det skulle helt enkelt innebära för mycket slitage på oss båda - vi pallar inte detta just nu. Och är det då så att detta innebär att vi inte får nåt nytt medgivande och vi får nöja oss med att vara husse och matte till två katter istället så SO BE IT! Vi vill fan inte bli intvingade i en ohållbar livssituation av en oresonlig sockärring.

Nu kommer maken istället få ett intyg på att han senast den 1/5 kommer börja jobba på ett konstultföretag i stan (exakt när det blir beror på när de får klart med uppdraget). Om kärringen börjar krångla för att han inte har jobb just precis nu, då blir det fanimej tidningarna och Janne Josefsson. Lita på det. Jag har bitit ihop länge nog - jag kommer riva upp himmel och helvete över detta jävla förmynderi och sanslösa svammel.

*morr*

Tvärstopp, raseri och frosseri

Nix.

Gick inte. Så kul skulle vi inte ha (när ska jag lära mig att min intuition alltid har rätt? Därav viskandet i gårdagens inlägg...).

Får förklara mer senare, men just nu orkar jag inte. Har varit förbannad hela dagen och inte fått ett dyft uträttat på jobbet. Makens humör är inte bättre.

Vi har köpt semlor, knappt ett kilo lösviktsgodis, två chipspåsar och naturgodis.

Låt tröstfrosseriet börja.

Tack alla!

Ni är så goa, alla som jag känner och inte känner IRL, som peppar i denna eländesstund. *STOR KRAM* till er alla! Och eftersom ni är så rara så förtjänar ni att jag delar med mig av följande (mot bättre vetande, känns det som):

(viskar) Jag törs nästan inte tänka det, än mindre skriva det, men det verkar som att det har ljusnat en aning. En liten, liten aning. Tillräckligt för att vi har orkat be våra referenser skriva nya referensbrev, och det vill inte säga så lite. Men mer säger jag inte just nu. Det känns som att det vore att utmana ödet.

Kanske universum försöker säga oss något?

Och en annan sak: det faktum att vår kontakt hos Organisationen höjer kraftigt på ögonbrynen och ifrågasätter hemutredarens inställning angående att vi inte får något medgivande om maken inte har jobb gör ju inte saken bättre.

Inte heller känns det ett dugg bättre när jag läser på t ex FL om andra som har hamnat i samma situation, men där deras hemutredare inte har sett det som något problem. Deras hemutredare har bedömt det som så att personen ifråga kommer få ett nytt jobb inom kort och därför inte sett detta som ett problem för ett nytt medgivande. Vilket ju vi är helt övertygade om är fallet för maken också.

Jag har verkligen hela processen försökt att låta bli att hamna i negativa, icke-konstruktiva funderingar om att det-är-väl-själve-fan-att-just-vi-ska-ha-sån-jävla-otur-hela-tiden, men nu kan jag inte värja mig mot dessa funderingar längre. De är ytterst närvarande varje dag och bidrar till frustration och irritation.

Visst - hemutredarna har ett väldigt stort ansvar, och de vill inte bidra till att placera ett barn i en familj som har undermåliga förhållanden ekonomiskt, emotionellt, materiellt eller något annat. Men känns det verkligen bättre för vår hemutredare att veta att hennes inställning kommer göra att vi efter 15 månaders väntan på BB (de som har fått vänta längst hittills har väntat 16 månader på BB) ska tvingas dra tillbaka vår ansökan från Landet eftersom vi inte får ett förnyat medgivande? Gör det att hon sover bättre om natten än om hon skulle välja att rekommendera oss för ett nytt medgivande trots makens arbetslöshet, med vetskapen om att vi ändå inte kommer få BB förrän han har nytt jobb ändå eftersom Landet inte accepterar att han är utan jobb? Hon skulle alltså enbart medverka till att vi inte måste dra tillbaka vår ansökan och hamna på ruta ett igen.

Skulle det verkligen göra henne så ont att veta att hon inte blir orsaken till att vi kanske förblir barnlösa? Anser hon verkligen att vi inte kan rekommenderas till föräldrar till ett adoptivbarn när maken är arbetslös, när vi ändå inte kommer få något BB förrän han har jobb igen? Det enda hon skulle göra är att tala om för landet att vi fortfarande anses kunna utgöra goda föräldrar till ett adoptivbarn. "Man måste kunna visa på stabila förhållanden" upp my ass...

Vår kontakt hos Organisationen är väldigt go' och visar tydligt att hon finns där för oss. Hon har erbjudit sig att prata med vår hemutredre om vi vill det. Jag avböjde just då (i torsdags) eftersom jag inte vet hur hemutredaren skulle reagera på detta. Vi har som sagt var velat hålla låg profil och stå med mössan i hand - absolut inte ifrågasätta och riskera att hemutredaren får ett horn i sidan till oss.

Men visst måste ju detta bli vårt sista halmstrå om inte maken som genom ett mirakel får ett anställningsbevis snart.

Ibland känner man att det enda som skulle hjälpa mot all ilska, frustration, uppgivenhet vore att få ett riktigt ordentligt Falling Down-bryt och göra revolt mot byråkrati, orättvisor och brist på sunt förnuft. Och efter en idiotisk diskussion med killen som jävlas på hamburgerrestaurangen säga "Nu kommer du att dö i den där löjliga mössan".

Men det gör jag ju inte. Istället funderar jag över om det kanske är dags att inse att universum har försökt säga oss något i snart sex år?

Är det konstigt att man längtar bort nån gång?

Maken har fortfarande inget anställningsbevis och vårt ärende behöver gå upp i nämnden i slutet på mars för att vi ska hinna få ett nytt medgivande innan det nuvarande går ut.

Jag borde frenetiskt ägna mig åt att fundera ut lösningar på problemet, ge det sista, bita ihop ända in till sista blodsdroppen.

Men jag orkar inte. Det känns som att jag redan har gett det sista. Jag ägnar mig åt att planera semesterresor. Och det som började som tankar på en två-tre veckors sommarsemester i ett exotiskt land (för att spara ssemesterdagar till barnhämtning och gemensam hemmavaro efteråt) har nu kommit att handla om en resa till Thailand i slutet på mars. Jag vill bort. Nu.

Precis som att det skulle finnas pengar till det i det här läget.

Strutsbeteendet är ett faktum, och det faktum att jag är medveten om att det är just det jag ägnar mig åt förändrar ingenting. Jag vill knäppa med fingrarna och flyttas en månad in i framtiden. Helst med ett nytt medgivande, men om inte så skit samma. Bara det är över. Jag orkar fan inte med detta ständiga helvetes grubblande på nåt jävla skit dag ut och dag in!!!

*kräääääääääääks* av leda.

Näe

... det var att hoppas på för mycket.

Det var väl inget större fel på vår hemutredare, förutom att:

Hon hävdar att det räknas som en helt ny hemutredningstext även fast det endast var c:a tre meningar som skulle ändras. Det kan ju säkert många av läsarna tycka vore skit samma för oss, men det är det inte. Genom att hon väljer att INTE endast skriva ett tillägg om det som har ändrats sedan förra gången så kommer vi måsta skicka samma jävla helvetes skittext på översättning en gång till, istället för endast ett tillägg på max en halv A4-sida.

Beroende på vilken översättare som kan ta på sig jobbet när vi behöver få det gjort, så kan detta komma att kosta i bästa fall 4000, i värsta fall typ 12.000 kronor för att få SAMMA HELVETES JÄVLA SKITTEXT översatt en gång till!!!!! Aaaaargggghhhh, jag är så förbannad just nu att blodet kokar.

Nåväl, medan jag inombords förbannade vår dåliga hemutredningskarma för att vi alltid får utredare som inte har någon som helst förståelse för de adoptionssökande, nickade jag tyst och bet mig i tungan.

Hon klargjorde också att det "i och med den nya handboken" är så att de inte sätter någon medgivandeålder på det nya medgivandet. Hon var också noga med att påpeka att det också innebär att om de av någon anledning tycker att vi bara ska ha medgivande för ett barn från två år och uppåt så kan de skriva det. Och det är väl i sig inget att orda om, men sättet hon sade det på var så mästrande att jag fick knyta nävarna i byxfickorna, nicka och tiga.

Slutligen klargjorde hon att såvida inte maken får ett nytt jobb så blir det inget inget nytt medgivande för oss.

Hon hasplade ur sig något om "Att du (åsyftandes mig, som var arbetslös när vi ansökte om medgivande första gången) slank igenom i nämnden förra gången var ju bara tur. Det kan ni nog inte hoppas på en gång till. Det krävs ju att man kan visa på stabila förhållanden."

Jag teg, tänkte på alla som i dagsläget har fasta anställningar sedan 10-20 år tillbaka och nästa dag står varslade, kokade inombords och sade "OK". Bad till alla högre makter att maken skulle inse sitt och vårt eget bästa och tiga även han. Vände mig mot honom, rabblandes inombords "godegudgodegudgodegud, få inte ett utbrott - var bara tyst!"

Och så ser jag hur han med blixtar i ögonen börjar prata.

Men han håller sig på mattan - säger bara att "Ja, hur säker nu en anställning egentligen är? Du kan ju vara uppsagd nästa dag." Givetvis åsyftandes att de aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldriiiiig kan täcka upp för allt och ha garantier för allt. Vi kan faktiskt vara döda imorgon. Det fins bilolyckor, flygplanskrascher, cancer och gud vet allt.

Då svarar vår hemutredare: "Ja, men då är ni ju skyldiga att meddela oss det i så fall!" Herregud - that was SO not the point... Vi insåg ju alldeles för sent vid vår förra utredning att det inte är någon idé att ägna sig åt hypotetiska eller filosofiska resonemang med hemutredarna - de är inte mottagliga för det. De hör vad de vill höra, och gör det som Fan lyssnar på Bibeln som ljudbok. Så vi teg, nickade och kokade inombords.

Alltså - vi inser att det har blivit ändringar i regelverket i och med den nya handboken. MEN fortfarande så görs ju utredningar för nya medgivanden på helt olika sätt beroende på kommun och person. Och så kan det fan inte få gå till! Varje gång vår hemutredare sade något om hur saker och ting skulle gå till och göras så hade jag kunnat säga "Fast jag vet ju om att det görs på andra sätt i andra kommuner". Men det provade vi ju också förra gången vi gjorde hemutredning. Inte populärt.

Är bara så in i helvetes satans jävla SKITLESS på att vara i händerna på andras godtycke. Vore det tydliga regler och blanketter som fylldes i nitiskt och notoriskt utan någon avvikelse mellan hemutredare eller kommuner så skulle jag kunna acceptera det. Men inte nu. Jag blir fanimej alldeles rosenrasande!

Jag tror jag måste gå ner i källaren och ge min sandsäck en omgång.

Till vår hemutredares försvar...

Med tanke på mitt senaste, svavelosande inlägg - och mångas reaktioner på det -så måste jag i rättvisans namn nu meddela att jag har pratat med vår nya hemutredare på telefon. I och för sig väldigt kort, men jag fick bra vibbar. Vi ska träffa henne på måndag eftermiddag, så det återstår att se om hon lever upp till förväntningarna.

Håll tummarna för att hon är en klok och förnuftig person!