One of those days...

Den senaste veckan har jag befunnit mig mittemellan två projekt på jobbet. Det innebär att tillvaron har varit rätt lugn. ALLT för lugn för den fas av adoptionsväntan som vi befinner oss i just nu.

Kombinationen av att ha det lugnt på jobbet och samtidigt vänta på nyheter om Parveln är inte bra för mitt välbefinnande. Det hela funkar så mycket bättre när det är fullt ös på jobbet - gärna massa flängande på tjänsteresor som tar musten ur mig. Då hinner jag inte känna en längtan efter Parveln som närmast äter mig inifrån.

Missförstå mig rätt - jag tänker alltid på Parveln, men när jag har fullt upp på jobbet har jag inte tid att bevaka mejlboxen med ett stint stirrande, titta på klockan, fundera på om inte den landansvariga borde höra av sig snart, stirra på mejlboxen som är förtretligt tom, titta på klockan, kolla i kalendern och spekulera i när vi kan få tänkas hämta hem honom. Kan det hinna bli i april? Känns inte troligt. Maj då? Förhoppningsvis. Juni? Så länge klarar jag nog inte att vänta. Tänk om det blir först till hösten?!?! Och så en djup, suck. Sorg i hjärtat. Kolla mejlen. Surfa lite på adoptionsforum och adoptionsbloggar. Surfar lite på hotell i staden som Parveln finns i. Gör bärsjalsaffärer. Men inget av det fungerar som substitut. Jag vill ha information om Parveln. N U.

NUNUNUNUNUNUNUNUNUUUUUUUUUUUUU!

Som pricken över i:t sitter jag nu ensam hemma på kvällskvisten och tycker synd om mig själv istället för att vara på Fredrik Lindströms "Svenskar är också människor" som jag har sett fram emot i flera månader.

(Ni som äter medan ni läser måste sluta med något av det nu.)

Anledningen till att jag missar showen är trånga hörselgångar och det som tenderar att samlas på hög i sådana. Vaxproppar. Jag har varit lomhörd på högra örat i ett par månader med tilltagande hörselnedsättning även på det vänstra örat under de senaste veckorna. Insåg att det var dags för ett av de med några års mellanrum återkommande vårdcentralsbesöken för att bli av med vaxet. Förbehandlade i tre nätter genom att spruta in propplösare i öronen tre nätter i rad. Så här i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha provat Kaustiksoda istället.

Sköterskan tog sig oförskräckt an uppgiften och började spola. "Jojo" tänkte jag. "De brukar alltid vara övermodiga."

Hon spolade. Och hon spolade. Och hon spolade. Och spolade. Ingen effekt.

Jag fick lägga mig på britsen med propplösare (ingen Kaustiksoda den här gången heller) i det högra örat i 30 minuter. Sedan spolade hon lite mer. Och mer. Och mer.

Till slut förklarade hon sig själv besegrad (såg jag inte henne torka svetten ur pannan också?) och började hota med läkare och sug. Men först ska vi upprepa den här övningen på måndag. Lyckas inte det blir det läkare och sug. Det känns som något vi vill undvika.

Dagens resultat blev att jag nu hör kopiöst mycket sämre än jag gjorde imorse, förmodligen eftersom de tjugotvå liter vatten som gick in i öronen verkar vara kvar i huvudet - nu som svällmedel i vaxpropparna. Ni vet känslan av att ha huvudet fullt med snor när man är förkyld? Byt ut snoret mot öronvax så börjar ni närma er.

Jag insåg att jag inte skulle ha något som helst behållning av kvällens föreställning och gav bort biljetten till en av makens kompisar.

Och imorrn ska vi bila 50 mil för att hälsa på makens familj över helgen. Svägerskan fyller 40 år och det kommer vara en massa ståhej och skoj och surr och tjafs och skratt och tjo och tjim och jag kommer sitta som flickan i glasbubblan och inte hänga med på nånting av det som sägs.

Bläbläbläblääääääääääääääh!!!