Förhoppningsvis helt onödig oro

Efter att ha svurit och gråtit och varit förbannad över det "orättvisa" (vem skulle det vara rättvist att det drabbade då?) i att vi inte kan få biologiska barn så såg vi fram emot en adoptionsprocess som är betydligt mer rättvis. Här skulle samma regler gälla för alla. Den som skickar in handlingar först hamnar först i kön. Den som är först i kön får BB först och så vidare.

Enkel logik. Rättvist.

Tyvärr har jag börjat tvivla rejält. Jag kan inte säga varför. Jag har uppmärksammat vår kontaktperson hos Organisationen på det och hon ser allvarligt på det hela och ska undersöka det närmare. Vi hoppas båda två väldigt innerligt att jag har fel och att det finns en rimlig förklaring till det hela.

Om jag har rätt kan vi nämligen få vänta på BB tills Fan avlöser.

Kan ofrivilligt barnlösa vänta barn?

I andras ögon väntar vi barn. Själva känner vi oss inte det minsta så. Vi har gått tillbaka i utvecklingen, tillbaka till den tiden när vi inte tordes tänka i termer av "när vi får barn" utan "om vi får barn".

I allt vi känner, tycker och tänker kring detta så är vi först och främst ofrivilligt f***ing jävla barnlösa.

Det är nog det som är en stor del av anledningen till att vi och omgivningen inte alls befinner oss på samma våglängd. De möter oss som "adoptionsgravida" medan vi mest känner oss som barnlösa, barnlösa, barnlösa. Satans helvetes förbannades barnlösaaaaaaaaaa!

Eller... är det kanske tvärtom? Vi kämpar stenhårt med att försöka identifiera oss med rollen som blivande föräldrar, att vänta barn. Och blir hela tiden av omgivningen sedda som det stackars ofrivilligt barnlösa paret?

Jag gör det enkelt för mig och säger att båda sakerna är lika sanna. Hur som helst så är vi på olika planeter.

Eller så sitter allt bara i mitt huvud som vanligt.