22 november 2007

By the way...


Jag hade återbesök på VC för att kolla upp blodtrycket i morse och även om det fortfarande var på gränsen till högt så har läkaren nu skrivit ut våra intyg.

Det är sådana människor som hon som visar att det finns hopp för mänskligheten!

Kontrollfreak utan puls


Jösses vilka biverkningar jag fick av blodtrycksmedicinen. Betablockerarna sänker pulsen och det är inte utan att jag har varit orolig för att jag varit utan puls några gånger under den senaste veckan.

Såååååå kosmiskt tröööööööött.

Den förlamande tröttheten verkar dock under de två senaste dagarna ha minskat något så förhoppningsvis är man snart sitt gamla vanliga bara-november-aptrötta jag.

Under den senaste veckan har vi ringt och postat brev till olika instanser och bett om intyg. Mannen fick ringa hemutredarna. Jag fann det för säkrast eftersom jag blir förbannad bara jag tänker på dem. Mannen blev aldrig riktigt (men nästan) lika rabiestokig på våra hemutredare som undertecknad, så han blev framskickad till fronten.

En av hemutredarna var sjukskriven och den andra var antingen på möten, hade gått för dagen eller svarade inte i telefonen. Till slut ringde hon dock upp och Mannen fick hennes ord på att hon skulle skriva under pappret när vi hade skickat in det. "Är det bråttom?" hörde jag henne undra på Mannens mobiltelefon. Jag gestikulerade vilt något i stil med: "Ja för helvete, det brinner i knutarna, skriver du inte under direkt du får pappret i din hand kommer ditt tandkött ruttna och maran rida din rygg i evighet!" Jag var inte villig att riskera att budskapet inte skulle gå fram eftersom den normala tidsåtgången för att sätta sin underskrift på ett papper mycket väl kan tänkas vara två månader för henne.

Ja, jag är orättvis och hon har säkert en omänsklig arbetsbelastning och bla bla bla, men jag har i flera år varit överseende och förstående och nu är jag fanimej less på det. Och det är min blogg och i den skriver jag vad jag vill. Så det så!

Nu har vi gjort vår del av papperssamlandet så långt. Nu får vi bara vänta på att de olika intygen ramlar in och hoppas att de gör det snabbt och utan fel. Hittills har jag hunnit ha ångest över att
  1. mitt namn är felstavat på intyget om att vi inte kan få biologiska barn
  2. vår kontakt på banken i referensbrevet bara har skrivit att vi har skött våra betalningar. Hon avslutade dessutom intyget med "With no responsibility on our part", vilket jag tyckte lät som en väldigt märklig avslutning på något som ska föreställa ett referensbrev. Alltså inget om att vi är solida, har varit kunder hos dem sedan människan släpade knogarna i backen och att de är glada för att ha oss som kunder. Vilket var det som stod i instruktionerna från Organisationen och som också var det Mannen bad henne skriva. Så det blir nog till att säga "Gör om, gör rätt!" åt henne gissar jag.
  3. Varken mitt eller Mannens arbetsgivarintyg har försetts med stämpel, vilket de helst ska göra. Varför inte skriva detta i de mycket utförliga instruktionerna som Organisationen skickar ut inför papperssamlandet undrar jag allra ödmjukast? Gör om, gör rätt igen alltså.

Det är en massa annat som jag har hunnit oroas över men det verkar jag tack och lov ha hunnit förtränga.

Vi har även bett tre vänner att skriva referensbrev åt oss. Det var ingen lätt sak att bestämma vem man skulle plåga med detta den här gången. Att bli tillfrågad om att skriva ett referensbrev verkar för de allra flesta vara förknippat med en enorm prestationsångest. Våra vänner ska dessutom ska ha breven färdiga inom en vecka. Vi har emellertid guldvänner som ställde upp utan att tveka, trots småbarnskaos och obefintlig egen tid, än mindre tid till att författa referensbrev.

För mig personligen har papperssamlandet inneburit att jag har tvingats erkänna en mycket obekväm sanning för mig själv. När det kommer till skrivande så är jag ett fullständigt kontrollfreak. Jag är en referensbrevförfattares värsta mardröm: en överanalyserande fascistisk språkpolis som inte kan hålla fingrarna i styr när hon blir ombedd att läsa igenom en text.

Jag kan bo i ett fullkomligt kaos utan att det rör mig i ryggen men när det kommer till en text - oavsett om det är ett julrim, ett blogginlägg, en jobbansökan, en insändare, ett mejl eller något jag skriver i jobbet är jag fullständigt anal.

Tack gode gud för att inte detta framkom i hemutredningen - tillståndet är allvarligt och obotligt.






15 november 2007

Gudarna var goda!


Jag är t-r-ö-t-t...

Trött på ett bra sätt! Läkaren var, precis som jag hoppades och trodde, underbar på alla sätt och vis. Det var nästan lite "Tyst nu - berätta inget om nåt högt blodtryck - ni är friska, punkt slut!" över hennes approach. Så härligt med lite medvind för en gångs skull.

Blodtrycket var ju fortfarande högt, men hon gjorde precis som vi hade hoppats: skrev ut betablockerare och gav mig en ny tid om en vecka då medicinen förhoppningsvis ska ha kickat in. Då skriver hon intygen. Jiho!

Sedan skulle det ju tas blodprover också. Både jag och Mannen bidrar med utmaningar till sköterskorna på den fronten. Våra kärl är svåra att lokalisera vilket alltid brukar innebära 2-4 försök innan de till slut ger upp och tar från handen. Mannen är paniskt rädd för läkare och speciellt blodprovstagning efter sjukhusvistelser som barn. Eftersom jag är betydligt coolare på den fronten lät jag givetvis honom gå in till labbet först för att han inte skulle sitta och jaga upp sig längre än nödvändigt. Tur var väl det.

Mannen var klar efter 3 försök (varav det lyckade givetvis var på handen - varför kan de aldrig ta oss på orden när vi ber dem att ta där direkt???) och c:a 10 min. Sedan tog det ungefär en kvart innan det blev min tur. Under den tiden hann jag tråka Mannen för hans lätt grönvita ansiktsfärg och det faktum att han fick torka bort svett från pannan. Big mistake.

Över en timme efter jag gått in på labbet kom jag ut. Stucken ett tiotal gånger i armvecken, på handen, i foten och till slut i fem fingrar. Sköterskorna fick alltså till sist kapitulera och använda sig av samma metod som man använder på småbarn, dvs sticka i fingret och sedan m-j-ö-l-k-a fingrarna blodsdroppe för blodsdroppe för att fylla 4 minirör. Jag hade en sköterska på vardera hand och kö ute i väntrummet samtidigt som labbet egentligen hade stängt för dagen.

Allt detta hade väl varit frid och fröjd i arselhöjd om det inte vore för det faktum att jag på ett synnerligen genant sätt lyckades bryta ihop och börja tjuta när de i halvdesperation stack mig för c:a 10:e gången, nu i foten. Varpå de bestämde sig för att satsa på småbarnsmetoden. Jag försökte mellan snorandet och hulkandet förklara att det inte var behandlingen som sådan som gjorde att jag lipade, utan att det blivit lite för mycket anspänning och stress. Sköterskorna tittade förstående och medlidsamt på mig med blida ögon som sade "Yeah, yeah - vi känner nog igen en hare när vi ser en!" och tröstade, klappade och daltade med mig.

Jag tyckte det hela var så ofantligt pinsamt att jag ville avlida på fläcken.

Den befrielsen fick jag ju inte utan jag fick istället komma ut från labbet med rödgråtna ögon och ansiktet strimmigt av tårar och möta nyfikna blickar från väntande patienter.

Mannen hade hunnit läsa FASS från pärm till pärm och utbrast spontant (och faktiskt lite imponerad/småbesviken): "Du ska alltid vara värst!"

Men nu är detta enorma hinder passerat. Och det finns inte ord för att beskriva vår lättnad.

Vi hade förberett ett kuvert med "kontraktet" med våra underskrifter på som skulle retureneras till Organisationen inom 10 dagar från mottagandet. Det blev på håret men vi ville vänta tills efter läkarbesöket. Samma sak gäller betalningen av halva adoptionsavgiften, dvs 44.000 kronor som jag precis har ordnat.

Aldrig har man väl känt en sådan lättnad över att få betala en sådan gigantisk räkning. En försiktig glädje anas också någonstans långt där inne men den är mycket behärskad.

Men den finns där. Och den känns.

14 november 2007

Dagen D


Imorgon är det Dagen D.

Imorgon vid den här tiden kommer vi antingen ligga nedslagna i varsin ände av soffan och deppa ELLER så kommer vi vara oerhört lättade och redo att samla papper på allvar.

Jag brukar inte särskilt lätt bli nervös eftersom jag inte riktigt ser poängen med att lägga energi på sådant. Men idag har jag ont i magen.

Imorgon vet vi.

12 november 2007

Förstoppade UFO:n


Nu har vi metodiskt gått igenom instruktionerna för papperssamlandet och det känns som att det är helt överkomligt. Under kontroll liksom.

Så mycket under kontroll saker och ting nu kan anses vara när man under enorm tidspress ska samla ihop intyg från bank, läkare, Skatteverket, brottsregister osv osv osv, samt få tre nya referensbrev skrivna. Landet vill nämligen inte ha referensbrev skrivna av släktingar och det får heller inte vara samma personer som i hemutredningen. Två fel av två möjliga för vår del.

Men vad det gäller alla dessa dokument så handlar det ju bara om att följa instruktioner genom att läsa innantill.

Värre blir det att lyckas få ihop sex stycken foton på oss "som på ett bra sätt beskriver vårt vardagsliv." Vår förmåga att bli bra (eller ens acceptabelt normala) på bild lämnar en hel del övrigt att önska. Förslaget från Organisationen är att vi bjuder hem en vän med kamera som tar foton på oss - exempelvis i vardagsrummet, när vi dricker kaffe, framför huset osv, och vi ska helst vara finklädda på någon bild men det får absolut inte vara middags- eller festbilder. Skor ska vi ha på oss inomhus också, det är viktigt.

Vi kommer helt säkert se ut som stelopererade ufo:n med förstoppning.

11 november 2007

Oseriösa och olämpade..?


En hel helg har gått utan att vi har satt oss in i vad vi behöver göra i papperssamlingsväg.

När jag läst runt i olika bloggar och adoptionsforum så har jag bara sett lycka, lättnad och förväntan över att få sätta igång med papperssamlandet. Det är fantamej så folk vibrerar av exaltering likt små Duracellkaniner. Och det enda jag kan tänka är att det här är ett abstrakt och förbannat tråååååkigt sätt att skaffa barn på.

Jag känner mig som världens mest oseriösa och olämpade adoptivförälder. Tankar som härjar i huvudet just nu är: Om jag inte pallar det här sista rycket så är jag nog inte av det rätta virket. Om det här känns övermäktigt - hur ska vi då palla ett föräldraskap? Och hur många skulle inte ge vad som helst för att få byta plats med oss och börja samla papper?

Till mitt försvar bör jag väl nämna att jag tog blodtrycket imorse: 188/108. För de av er som inte har koll på vad siffrorna bör vara så är det här högt. Jättehögt. Alldeles åt helvete för högt för att passera en läkarkontroll.

Jag antar att det är tanken på detta som gör att papperssamlandet känns så avlägset och lågprioriterat just nu. Vi kommer nog helt enkelt avvakta tills efter torsdag med att lägga ner någon energi i papperssamlandet.

Jag behöver nämligen inte använda mig av någon intuition för att gissa utgången av läkarbesöket. Det står skrivet i stora svarta siffror på min blodtrycksmätare.

Och G-u-d vilken Drama Queen man kan vara ibland.




9 november 2007

Ajaj då


PUH.

Jag tror bestämt luften gick ur både mig och Mannen när vi igår fick hem instruktionerna från Organisationen för de papper som behöver samlas.

Vi har hela tiden vetat att det är en massa papper att samla men vi blev smått överväldigade och faktiskt nedslagna när vi skummade igenom papprena. Inte mindre än TJUGOSEX olika handlingar behövs.

Men alla papper från brottsregistret, banken, skatteverket osv är ju i slutändan en baggis att fixa. Det blir en massa ringande och ifyllande av blanketter men det är ju bara gammalt hederligt fotarbete som gäller.

Däremot har vi nu fått ont i magen och ångest över något som känns som den största fallgropen. Vi måste få en underskrift från våra hemutredare på att de går med på att skriva fyra uppföljningsrapporter till Landet 3, 9, 15 och 24 månader efter hemkomst. Det är vanligtvis bara en uppföljningsrapport som görs av socialen men här ska de alltså gå med på att göra tre rapporter extra.

Med den erfarenhet vi har av våra utredare skulle vi bli mycket förvånade om de gör detta utan att blinka. Sedan kan det ju givetvis spela in att vi genom att mer eller mindre kalla dem inkompetenta hamnade på kollisionskurs med dem innan vår hemutredning var klar. Vi ser framför oss munnar som ser ut som hönsarslen och kommentarer som "Nej men DET går inte! Det finns det inte tid till!".

Och där är vi ju böjda att hålla med i så fall. Som Mannen så riktigt konstaterade: "Jaa du... de kommer ju inte hinna skriva färdigt den första rapporten innan det är dags för nästa."

Så detta är det mörkaste molnet på vår adoptionshimmel just nu.

Måtte det bara vara vi som målar fan på väggen.

6 november 2007

Vi rör oss vidare


Nu är det definitivt bestämt. Vi står i startgroparna för att börja samla papper för ansökan till Landet.

Jag har en bra maggropskänsla inför det här. Hoppas den inte bedrar mig. Tror faktiskt det vore första gången någonsin i hela mitt liv i så fall.

Vid uppstartsamtalet med Organisationen idag ställde jag lite frågor om i vilken fas i processen vi kunde tänkas bli stoppade om vi blir det, och då kom vi att prata en del om det här med riskbrev och särskilda förfrågningar. Vi och Organisationen är helt på samma våglängd vad det gäller synen på detta. Det visade sig att de tidigare har skickat särskilda förfrågningar men det enda utfall de fick av detta var "Nej tack", så de slutade med det. Och skickade handlingar precis som vanligt från folk som de tidigare skulle ha gjort en särskild förfrågan för. Och det har gått BRA. De är av inställningen att en särskild förfrågan med massa papper och intyg kan ge helt motsatt effekt än den man vill uppnå. Dvs, istället för att övertyga dem om att allt är ok så riskerar man att de drar öronen åt sig för "Jösses så illa däran den här människan måste vara som behöver alla dessa intyg!".

Det är precis detta jag har varit orolig för och även tagit upp med den andra organisationen, men där hade man inte tänkt den tanken. Så det känns väldigt bra att vi och Organisationen har samma syn på detta.

Tack för alla tumhållningar och hejarop. Ni anar inte hur mycket det värmer. Fortsätt hålla tummarna för läkarbesöket. *nervös*



5 november 2007

Barnskaffandets Ingenmansland


Jag lovade att återkomma med rapport om vårt beslut. Och jag tror i och för sig att vi har beslutat oss . Vi kör på detta. Skulle vi råka ut för katastrofen att efter BB bli stoppade så är det X antal tusen och 1,5-2 år ner i toaletten, men då har vi fortfarande vår köplats kvar i den aktuella organisationen, samt i de andra två organisationerna. Och vem vet hur det ser ut då? Kanske köerna har minskat? Kanske länderna har blivit fler? Hur som haver så måste vi lita på att det hela ordnar sig på något sätt.

Vi orkar nämligen inte leva i detta barnskaffandets Ingenmansland längre. Vi måste vidare. Oavsett vad resultatet blir.

Mannen och kontaktpersonen från Organisationen har ringt om varandra hela dagen. När hon till slut fick tag på honom verkar det som att de missförstod varandra. Hon trodde Mannen behövde prata ytterligare lite mer med mig innan vi kunde gå vidare. Så nu ska hon ringa mig imorgon för ett "Startsamtal", vilket är ett begrepp som ingen av oss har hört tidigare och är lite undrande till vad det utgörs av. Men det känns stort. Kanske det första riktiga steget på väg mot vårt barn?

Samtidigt tillåter inte den luttrade cynikern i mig någon riktig glädje och förväntan. Mycket kan fortfarande gå snett. Det finns många ställen det kan ta stopp på.

Men vi hoppas, hoppas, hoppas under synnerligen ordnade former.

4 november 2007

Lycka + Oro = Fullständig förvirring


Det har hänt saker. Stora saker. Som vi ändå inte riktigt törs hoppas på.

I torsdags ringde en handläggare från Organisation 2 och sade att vi får skicka papper till det land hon är ansvarig för. Det är dock fortfarande med en reservation från Organisationens sida att de inte är helt säkra på hur man kommer se på min hälsobakgrund i det aktuella landet. Barnhemmet är det inga problem med enligt henne - där blir vi accepterade. Det är i den juridiska processen som vidtar sedan som en granskning sker av föräldrarna som är väldigt ingående. Man får ofta komplettera med dokument av olika slag. Allt från intyg från Skatteverket, läkarintyg till helknasiga saker. Den mest märkliga kompletteringen jag har hört talas om är när han som nu skulle bli storebror (var han 6 eller 8 år..?) fick skriva ett brev där han dyrt och heligt lovade att vara en bra storebror till det nya barnet. Gulligt eller ren pennalism från maktfullkomliga personer? Ingen aning. Men jag vet att vi OM vi väljer att skicka handlingar till det här landet inte kommer kunna vara säkra på att vi faktiskt kommer få ett barn förrän vi är hemma igen.

Tankarna snurrar i huvudet. Å ena sidan är vi så otroligt exalterade över tanken på att vi imorgon kanske har beslutat oss för att börja samla papper till det här landet. För det är bråttom. Handlingarna måste vara i landet innan årsskiftet vilket i praktiken innebär att vi måste ha handlingarna klara inom ett par veckor för att hinna med översättning, legalisering osv.

Tankar med ett helt annat skimmer kring sig än de som rört adoption under det senaste året har flaxat förbi i huvudet. Tänk att det här Landet faktiskt var ett av de allra första som vi fastnade för då för hundra år sedan när vi började tänka tanken på adoption på allvar. Tänk att få säga åt våra föräldrar att de KOMMER bli mor- och farföräldrar åt vårt barn från det här Landet inom si och så lång tid! Tänk att få vänta på vårt barn på riktigt istället för att vänta på ett mirakel i form av ett land som accepterar en ansökan från oss! Tänk att kunna gå vidare - in i en helt annan fas av väntan!

Men tänk om... vi blir de första som bli stoppade i granskningsprocessen som följer BB:t? Tänk om vi får foto, namn och information om vår son eller dotter. Tänk om vi väntar på honom eller henne i den långa tid (upp till 7 månader) det här landet har mellan BB och RB. Tänk om vi sedan aldrig får åka och hämta honom eller henne?

Låt oss bortse från att vi då kommer att ha förlorat en massa pengar. Vi kommer aldrig att bli oss själva igen om det värsta skulle hända.

Det är i sanning inget lätt val. Men jag tror vi kommer ta den här chansen. Vi har inte råd att inte göra det. Det känns som en gåva till oss.

Intressant i sammanhanget är att vi för någon vecka sedan fick brev från vår VC där vi hade fått tid för läkarundersökning för intyg till adoptionsansökan. Jag ringde och bokade den här tiden innan vi fick tid hos den privata läkaren i slutet på augusti. Tiden var bokad till den 15/11. Mannen tyckte vi skulle avboka tiden, men jag sa: "Njaaeeeh... jag känner på mig att vi bör hålla fast vid den här tiden ett tag till. Vi avvaktar lite." Och nu behöver vi tiden. Inte till en särskild förfrågan utan till Skarpt Läge. Jag har god intuition och är extra känslig för saker och ting. Men för att inte se ett sådant här tydligt Tecken behöver du ju vara totalt avskärmad. Eller hur? Visst? Inte sant? (hjälp mig!)

Nu behöver alla (två? ;)) läsare av den här bloggen hålla tummar, fingrar, tår och hårstrån för mitt blodtryck. Jag vet att det fortfarande är högt, och tanken på att det MÅSTE vara ok om 1,5 vecka stressar mig så det blir dubbelt så högt.

Den här läkaren är dock en läkare vi har fått väldigt bra intryck av tidigare, så jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas inte blodtrycket blir avgörande. Jag är helt övertygad om att mitt blodtryck kommer sjunka med 20 punkter om vi får iväg en ansökan.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det må vara att man får dras med en massa fanstyg som illamående, 30 kilos viktuppgång, bristningar, värk och foglossningar vid en vanlig graviditet. Men man behöver åtminstone inte be 10 personer om lov för att (1) hoppa i säng och (2) föda barnet.

Jag är så LESS på att vara helt i händerna på hemutredare, läkare och andra omständigheter i våran längtan efter att bli föräldrar.

Ojoj. Idag lämnade den röda tråden en del övrigt att önska känner jag.

Men det illustrerar på ett utmärkt sätt hur det ser ut i mitt huvud just nu.

Imorgon ska vi prata med Organisationen igen. Jag återkommer med vårt beslut.