Barnskaffandets Ingenmansland

Jag lovade att återkomma med rapport om vårt beslut. Och jag tror i och för sig att vi har beslutat oss . Vi kör på detta. Skulle vi råka ut för katastrofen att efter BB bli stoppade så är det X antal tusen och 1,5-2 år ner i toaletten, men då har vi fortfarande vår köplats kvar i den aktuella organisationen, samt i de andra två organisationerna. Och vem vet hur det ser ut då? Kanske köerna har minskat? Kanske länderna har blivit fler? Hur som haver så måste vi lita på att det hela ordnar sig på något sätt.

Vi orkar nämligen inte leva i detta barnskaffandets Ingenmansland längre. Vi måste vidare. Oavsett vad resultatet blir.

Mannen och kontaktpersonen från Organisationen har ringt om varandra hela dagen. När hon till slut fick tag på honom verkar det som att de missförstod varandra. Hon trodde Mannen behövde prata ytterligare lite mer med mig innan vi kunde gå vidare. Så nu ska hon ringa mig imorgon för ett "Startsamtal", vilket är ett begrepp som ingen av oss har hört tidigare och är lite undrande till vad det utgörs av. Men det känns stort. Kanske det första riktiga steget på väg mot vårt barn?

Samtidigt tillåter inte den luttrade cynikern i mig någon riktig glädje och förväntan. Mycket kan fortfarande gå snett. Det finns många ställen det kan ta stopp på.

Men vi hoppas, hoppas, hoppas under synnerligen ordnade former.