Gudarna var goda!

Jag är så t-r-ö-t-t...

Trött på ett bra sätt! Läkaren var, precis som jag hoppades och trodde, underbar på alla sätt och vis. Det var nästan lite "Tyst nu - berätta inget om nåt högt blodtryck - ni är friska, punkt slut!" över hennes approach. Så härligt med lite medvind för en gångs skull.

Blodtrycket var ju fortfarande högt, men hon gjorde precis som vi hade hoppats: skrev ut betablockerare och gav mig en ny tid om en vecka då medicinen förhoppningsvis ska ha kickat in. Då skriver hon intygen. Jiho!

Sedan skulle det ju tas blodprover också. Både jag och Mannen bidrar med utmaningar till sköterskorna på den fronten. Våra kärl är svåra att lokalisera vilket alltid brukar innebära 2-4 försök innan de till slut ger upp och tar från handen. Mannen är paniskt rädd för läkare och speciellt blodprovstagning efter sjukhusvistelser som barn. Eftersom jag är betydligt coolare på den fronten lät jag givetvis honom gå in till labbet först för att han inte skulle sitta och jaga upp sig längre än nödvändigt. Tur var väl det.

Mannen var klar efter 3 försök (varav det lyckade givetvis var på handen - varför kan de aldrig ta oss på orden när vi ber dem att ta där direkt???) och c:a 10 min. Sedan tog det ungefär en kvart innan det blev min tur. Under den tiden hann jag tråka Mannen för hans lätt grönvita ansiktsfärg och det faktum att han fick torka bort svett från pannan. Big mistake.

Över en timme efter jag gått in på labbet kom jag ut. Stucken ett tiotal gånger i armvecken, på handen, i foten och till slut i fem fingrar. Sköterskorna fick alltså till sist kapitulera och använda sig av samma metod som man använder på småbarn, dvs sticka i fingret och sedan m-j-ö-l-k-a fingrarna blodsdroppe för blodsdroppe för att fylla 4 minirör. Jag hade en sköterska på vardera hand och kö ute i väntrummet samtidigt som labbet egentligen hade stängt för dagen.

Allt detta hade väl varit frid och fröjd i arselhöjd om det inte vore för det faktum att jag på ett synnerligen genant sätt lyckades bryta ihop och börja tjuta när de i halvdesperation stack mig för c:a 10:e gången, nu i foten. Varpå de bestämde sig för att satsa på småbarnsmetoden. Jag försökte mellan snorandet och hulkandet förklara att det inte var behandlingen som sådan som gjorde att jag lipade, utan att det blivit lite för mycket anspänning och stress. Sköterskorna tittade förstående och medlidsamt på mig med blida ögon som sade "Yeah, yeah - vi känner nog igen en hare när vi ser en!" och tröstade, klappade och daltade med mig.

Jag tyckte det hela var så ofantligt pinsamt att jag ville avlida på fläcken.

Den befrielsen fick jag ju inte utan jag fick istället komma ut från labbet med rödgråtna ögon och ansiktet strimmigt av tårar och möta nyfikna blickar från väntande patienter.

Mannen hade hunnit läsa FASS från pärm till pärm och utbrast spontant (och faktiskt lite imponerad/småbesviken): "Du ska alltid vara värst!"

Men nu är detta enorma hinder passerat. Och det finns inte ord för att beskriva vår lättnad.

Vi hade förberett ett kuvert med "kontraktet" med våra underskrifter på som skulle retureneras till Organisationen inom 10 dagar från mottagandet. Det blev på håret men vi ville vänta tills efter läkarbesöket. Samma sak gäller betalningen av halva adoptionsavgiften, dvs 44.000 kronor som jag precis har ordnat.

Aldrig har man väl känt en sådan lättnad över att få betala en sådan gigantisk räkning. En försiktig glädje anas också någonstans långt där inne men den är mycket behärskad.

Men den finns där. Och den känns.