Kontrollfreak utan puls

Jösses vilka biverkningar jag fick av blodtrycksmedicinen. Betablockerarna sänker pulsen och det är inte utan att jag har varit orolig för att jag varit utan puls några gånger under den senaste veckan.

Såååååå kosmiskt tröööööööött.

Den förlamande tröttheten verkar dock under de två senaste dagarna ha minskat något så förhoppningsvis är man snart sitt gamla vanliga bara-november-aptrötta jag.

Under den senaste veckan har vi ringt och postat brev till olika instanser och bett om intyg. Mannen fick ringa hemutredarna. Jag fann det för säkrast eftersom jag blir förbannad bara jag tänker på dem. Mannen blev aldrig riktigt (men nästan) lika rabiestokig på våra hemutredare som undertecknad, så han blev framskickad till fronten.

En av hemutredarna var sjukskriven och den andra var antingen på möten, hade gått för dagen eller svarade inte i telefonen. Till slut ringde hon dock upp och Mannen fick hennes ord på att hon skulle skriva under pappret när vi hade skickat in det. "Är det bråttom?" hörde jag henne undra på Mannens mobiltelefon. Jag gestikulerade vilt något i stil med: "Ja för helvete, det brinner i knutarna, skriver du inte under direkt du får pappret i din hand kommer ditt tandkött ruttna och maran rida din rygg i evighet!" Jag var inte villig att riskera att budskapet inte skulle gå fram eftersom den normala tidsåtgången för att sätta sin underskrift på ett papper mycket väl kan tänkas vara två månader för henne.

Ja, jag är orättvis och hon har säkert en omänsklig arbetsbelastning och bla bla bla, men jag har i flera år varit överseende och förstående och nu är jag fanimej less på det. Och det är min blogg och i den skriver jag vad jag vill. Så det så!

Nu har vi gjort vår del av papperssamlandet så långt. Nu får vi bara vänta på att de olika intygen ramlar in och hoppas att de gör det snabbt och utan fel. Hittills har jag hunnit ha ångest över att

1. mitt namn är felstavat på intyget om att vi inte kan få biologiska barn
2. vår kontakt på banken i referensbrevet bara har skrivit att vi har skött våra betalningar. Hon avslutade dessutom intyget med "With no responsibility on our part", vilket jag tyckte lät som en väldigt märklig avslutning på något som ska föreställa ett referensbrev. Alltså inget om att vi är solida, har varit kunder hos dem sedan människan släpade knogarna i backen och att de är glada för att ha oss som kunder. Vilket var det som stod i instruktionerna från Organisationen och som också var det Mannen bad henne skriva. Så det blir nog till att säga "Gör om, gör rätt!" åt henne gissar jag.
3. Varken mitt eller Mannens arbetsgivarintyg har försetts med stämpel, vilket de helst ska göra. Varför inte skriva detta i de mycket utförliga instruktionerna som Organisationen skickar ut inför papperssamlandet undrar jag allra ödmjukast? Gör om, gör rätt igen alltså.

Det är en massa annat som jag har hunnit oroas över men det verkar jag tack och lov ha hunnit förtränga.

Vi har även bett tre vänner att skriva referensbrev åt oss. Det var ingen lätt sak att bestämma vem man skulle plåga med detta den här gången. Att bli tillfrågad om att skriva ett referensbrev verkar för de allra flesta vara förknippat med en enorm prestationsångest. Våra vänner ska dessutom ska ha breven färdiga inom en vecka. Vi har emellertid guldvänner som ställde upp utan att tveka, trots småbarnskaos och obefintlig egen tid, än mindre tid till att författa referensbrev.

För mig personligen har papperssamlandet inneburit att jag har tvingats erkänna en mycket obekväm sanning för mig själv. När det kommer till skrivande så är jag ett fullständigt kontrollfreak. Jag är en referensbrevförfattares värsta mardröm: en överanalyserande fascistisk språkpolis som inte kan hålla fingrarna i styr när hon blir ombedd att läsa igenom en text.

Jag kan bo i ett fullkomligt kaos utan att det rör mig i ryggen men när det kommer till en text - oavsett om det är ett julrim, ett blogginlägg, en jobbansökan, en insändare, ett mejl eller något jag skriver i jobbet är jag fullständigt anal.

Tack gode gud för att inte detta framkom i hemutredningen - tillståndet är allvarligt och obotligt.