12 februari 2010

Så kan det också vara


Idag fick jag mejl från den familj jag har kontakt med som fick BB i början av december från samma barnhem, och som fick iväg sina accepthandlingar med vändande post i princip (avdelningen: "Nä, ja' ä' inte bitter).

Hon skrev för att meddela den glada nyheten att de nu hade blivit godkända av Landets adoptionsmyndighet. Jag försökte hålla masken men det gick nog sådär. Min avundsjuka dröp om mitt mejlsvar. Det hela osade betydligt mer "Men vad ROLIGT för er. Verkligen. Jag menar det." än "Åh, vad roligt - GRATTIS!"

Hon bubblade på om hur roligt det skulle vara om vi skulle få åka och hämta våra barn samtidigt osv. Yada yada yada. "Hallåååå? Vi kommer få vänta minst ett halvår till på vårt godkännande så det blir det inget med!" Sa jag inte. Men tänkte.

Efter att ha haft en jobbig vecka med mycket vi-kommer-aldrig-få-hem-ungen-känsla kände jag att detta bara var pricken över i:et. Den härliga fredagskänslan bara dog och jag tänkte att det var gud förbannat att man skulle få detta besked just på en fredag.

Jag funderade ett tag och bestämde mig för att mejla Organisationen för att be om lite fakta. Hur brukade det se ut för tidigare familjer som har inkommit med sina handlingar ungefär samtidigt? Brukade man få godkännandet efter ungefär lika lång tid eller har det kunnat skilja flera månader? Och vad är det som avgör hur lång tid det tar?

Jag var noga med att poängtera att jag inte bad henne sia om hur länge det kunde var kvar för oss, utan bara tala om hur det har sett ut förut. Jag behöver det för att veta vad jag ska förhålla mig till, sa jag. Jag stod inte ut med tanken på att nu börja vänta varje dag på att telefonen skulle ringa med besked om godkännande. Kunde det ta flera månader till ville jag förbereda mig på det värsta.

Vår landansvariga svarade på mitt mejl efter ungefär 1,5 timme. Vi hade också blivit godkända! Hon hade bara inte hunnit ringa oss. Hon hade meddelat den andra familjen eftersom hon ändå mejlade dem i ett annat ärende.

Så ännu en gång hade jag störtat ned i den djupaste avgrunden och sedan fått de mest underbara nyheter - denna gång inom loppet av ett par timmar.

Vi har blivit godkända! Nu ska handlingarna vidare till domstol där vi ska utses till Parvelns vårdnadshavare. Och detta kan ta allt mellan några veckor och många månader. Vi förbereder oss på det senare.

Samtidigt blev jag lite stressad nu. Vi har inte köpt trappgrind, bestämt barnvagn, funderat på vilket rum som ska bli barnrum eller... vi har ju fan inte gjort nånting??!?!?

*nervöööööööööööööööööööööööös*

8 februari 2010

På väntansfronten intet nytt...


Något säger mig att jag kommer skriva fler inlägg den närmaste tiden än vad jag har gjort de senaste fyra månaderna.

Det har nämligen börjat kännas riktigt jobbigt nu. Riktigt jävla outhärdligt jobbigt. Och det intressanta är att känslan dök upp så gott som över en natt. Jag har nämligen fram till i förra veckan närmast plågats av dåligt samvete över hur lite jag tänker på att vi har en son som väntar på oss i Landet. Mitt nya jobb rullar på med spännande uppdrag som kräver min fulla fokusering (vilket jag varit oerhört tacksam för), och under den lediga tiden har tillvaron känts ganska precis som den alltid har gjort.

Både jag och maken verkar ha (medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt) valt en strategi för att hantera väntan som i princip innebär: "Det händer när det händer och väntan blir inte roligare av att vi ojar oss över hur lång den är."

Men nu har något hänt. Jag har börjat tänka exakt de tankar jag försöker hålla mig ifrån, nämligen att en del har fått hämta sina barn efter 2,5 månad och här står vi, 2,5 månad efter att våra accepthandlingar nådde Landets adoptionsmyndighet, och har inte ens fått det godkännande som krävs från dem. Efter vi har fått det ska alla handlingar vidare till domstol där det också kan ta allt mellan några veckor och några månader. Först därefter kan vi få ett preliminärt resebesked som innebär att resan då ligger 4-6 veckor längre fram i tiden. Så vi vill allt väldigt gärna ha det där godkännandet nu. Please, Landets adoptionsmyndighet?

När godkännandet dröjer blir det omöjligt att låta bli att fundera på om något krånglar. Kommer de att vilja ha kompletterande papper från oss? Och vilken typ av handlingar kan det vara i så fall? Och hur lång tid kommer det ta för oss att ordna fram dem?

Nej, jag orkar inte tänka på det. Que sera sera, whatever will be will be.

Jag har i alla fall äntligen blivit mottaglig för den adoptionslitteratur vi köpte för länge sedan. Jag började igår läsa en av böckerna - Frank Lindblads Adoption - och fann mig snart sträckläsandes och slukandes forskningsresultat blandat med råd från honom i egenskap av barn- och ungdomspsykiater samt adoptivförälder.

Boken har fått mig att grubbla ordentligt på skillnaden mellan att överbetona det faktum att barnet är adopterat (och därmed har särskilda behov, och härleda allt i barnets agerande till att h*n är adopterad) och att förneka det (och därmed hävda att det inte är någon som helst skillnad på adopterades och icke-adopterades behov). Det kändes skönt att läsa att jag inte är den första som har ställt mig frågande till dessa två extrempoler och inte känt mig nöjd med någon av varianterna.

Mellan dessa två extrempoler finns följaktligen en skala som kanske är den mest intressanta. Jag vet att jag definitivt känner mig mest hemma på den delen av skalan i alla fall. Just nu har jag fullt upp med att försöka reda ut vad det innebär för mitt sätt att vara (adoptiv)förälder, och vilka konsekvenser det eventuellt kan medföra. Och maken behöver givetvis fundera igenom samma sak för att vi sedan ska kunna hitta ett gemensamt förhållningssätt.

Om det är stiltje på väntansfronten så rör det sig desto mer på mitt loft. Alltid något.