På väntansfronten intet nytt...

Något säger mig att jag kommer skriva fler inlägg den närmaste tiden än vad jag har gjort de senaste fyra månaderna.

Det har nämligen börjat kännas riktigt jobbigt nu. Riktigt jävla outhärdligt jobbigt. Och det intressanta är att känslan dök upp så gott som över en natt. Jag har nämligen fram till i förra veckan närmast plågats av dåligt samvete över hur lite jag tänker på att vi har en son som väntar på oss i Landet. Mitt nya jobb rullar på med spännande uppdrag som kräver min fulla fokusering (vilket jag varit oerhört tacksam för), och under den lediga tiden har tillvaron känts ganska precis som den alltid har gjort.

Både jag och maken verkar ha (medvetet eller omedvetet låter jag vara osagt) valt en strategi för att hantera väntan som i princip innebär: "Det händer när det händer och väntan blir inte roligare av att vi ojar oss över hur lång den är."

Men nu har något hänt. Jag har börjat tänka exakt de tankar jag försöker hålla mig ifrån, nämligen att en del har fått hämta sina barn efter 2,5 månad och här står vi, 2,5 månad efter att våra accepthandlingar nådde Landets adoptionsmyndighet, och har inte ens fått det godkännande som krävs från dem. Efter vi har fått det ska alla handlingar vidare till domstol där det också kan ta allt mellan några veckor och några månader. Först därefter kan vi få ett preliminärt resebesked som innebär att resan då ligger 4-6 veckor längre fram i tiden. Så vi vill allt väldigt gärna ha det där godkännandet nu. Please, Landets adoptionsmyndighet?

När godkännandet dröjer blir det omöjligt att låta bli att fundera på om något krånglar. Kommer de att vilja ha kompletterande papper från oss? Och vilken typ av handlingar kan det vara i så fall? Och hur lång tid kommer det ta för oss att ordna fram dem?

Nej, jag orkar inte tänka på det. Que sera sera, whatever will be will be.

Jag har i alla fall äntligen blivit mottaglig för den adoptionslitteratur vi köpte för länge sedan. Jag började igår läsa en av böckerna - Frank Lindblads Adoption - och fann mig snart sträckläsandes och slukandes forskningsresultat blandat med råd från honom i egenskap av barn- och ungdomspsykiater samt adoptivförälder.

Boken har fått mig att grubbla ordentligt på skillnaden mellan att överbetona det faktum att barnet är adopterat (och därmed har särskilda behov, och härleda allt i barnets agerande till att h*n är adopterad) och att förneka det (och därmed hävda att det inte är någon som helst skillnad på adopterades och icke-adopterades behov). Det kändes skönt att läsa att jag inte är den första som har ställt mig frågande till dessa två extrempoler och inte känt mig nöjd med någon av varianterna.

Mellan dessa två extrempoler finns följaktligen en skala som kanske är den mest intressanta. Jag vet att jag definitivt känner mig mest hemma på den delen av skalan i alla fall. Just nu har jag fullt upp med att försöka reda ut vad det innebär för mitt sätt att vara (adoptiv)förälder, och vilka konsekvenser det eventuellt kan medföra. Och maken behöver givetvis fundera igenom samma sak för att vi sedan ska kunna hitta ett gemensamt förhållningssätt.

Om det är stiltje på väntansfronten så rör det sig desto mer på mitt loft. Alltid något.