Lycka + Oro = Fullständig förvirring

Det har hänt saker. Stora saker. Som vi ändå inte riktigt törs hoppas på.

I torsdags ringde en handläggare från Organisation 2 och sade att vi får skicka papper till det land hon är ansvarig för. Det är dock fortfarande med en reservation från Organisationens sida att de inte är helt säkra på hur man kommer se på min hälsobakgrund i det aktuella landet. Barnhemmet är det inga problem med enligt henne - där blir vi accepterade. Det är i den juridiska processen som vidtar sedan som en granskning sker av föräldrarna som är väldigt ingående. Man får ofta komplettera med dokument av olika slag. Allt från intyg från Skatteverket, läkarintyg till helknasiga saker. Den mest märkliga kompletteringen jag har hört talas om är när han som nu skulle bli storebror (var han 6 eller 8 år..?) fick skriva ett brev där han dyrt och heligt lovade att vara en bra storebror till det nya barnet. Gulligt eller ren pennalism från maktfullkomliga personer? Ingen aning. Men jag vet att vi OM vi väljer att skicka handlingar till det här landet inte kommer kunna vara säkra på att vi faktiskt kommer få ett barn förrän vi är hemma igen.

Tankarna snurrar i huvudet. Å ena sidan är vi så otroligt exalterade över tanken på att vi imorgon kanske har beslutat oss för att börja samla papper till det här landet. För det är bråttom. Handlingarna måste vara i landet innan årsskiftet vilket i praktiken innebär att vi måste ha handlingarna klara inom ett par veckor för att hinna med översättning, legalisering osv.

Tankar med ett helt annat skimmer kring sig än de som rört adoption under det senaste året har flaxat förbi i huvudet. Tänk att det här Landet faktiskt var ett av de allra första som vi fastnade för då för hundra år sedan när vi började tänka tanken på adoption på allvar. Tänk att få säga åt våra föräldrar att de KOMMER bli mor- och farföräldrar åt vårt barn från det här Landet inom si och så lång tid! Tänk att få vänta på vårt barn på riktigt istället för att vänta på ett mirakel i form av ett land som accepterar en ansökan från oss! Tänk att kunna gå vidare - in i en helt annan fas av väntan!

Men tänk om... vi blir de första som bli stoppade i granskningsprocessen som följer BB:t? Tänk om vi får foto, namn och information om vår son eller dotter. Tänk om vi väntar på honom eller henne i den långa tid (upp till 7 månader) det här landet har mellan BB och RB. Tänk om vi sedan aldrig får åka och hämta honom eller henne?

Låt oss bortse från att vi då kommer att ha förlorat en massa pengar. Vi kommer aldrig att bli oss själva igen om det värsta skulle hända.

Det är i sanning inget lätt val. Men jag tror vi kommer ta den här chansen. Vi har inte råd att inte göra det. Det känns som en gåva till oss.

Intressant i sammanhanget är att vi för någon vecka sedan fick brev från vår VC där vi hade fått tid för läkarundersökning för intyg till adoptionsansökan. Jag ringde och bokade den här tiden innan vi fick tid hos den privata läkaren i slutet på augusti. Tiden var bokad till den 15/11. Mannen tyckte vi skulle avboka tiden, men jag sa: "Njaaeeeh... jag känner på mig att vi bör hålla fast vid den här tiden ett tag till. Vi avvaktar lite." Och nu behöver vi tiden. Inte till en särskild förfrågan utan till Skarpt Läge. Jag har god intuition och är extra känslig för saker och ting. Men för att inte se ett sådant här tydligt Tecken behöver du ju vara totalt avskärmad. Eller hur? Visst? Inte sant? (hjälp mig!)

Nu behöver alla (två? ;)) läsare av den här bloggen hålla tummar, fingrar, tår och hårstrån för mitt blodtryck. Jag vet att det fortfarande är högt, och tanken på att det MÅSTE vara ok om 1,5 vecka stressar mig så det blir dubbelt så högt.

Den här läkaren är dock en läkare vi har fått väldigt bra intryck av tidigare, så jag hoppas, hoppas, hoppas, hoppas inte blodtrycket blir avgörande. Jag är helt övertygad om att mitt blodtryck kommer sjunka med 20 punkter om vi får iväg en ansökan.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det må vara att man får dras med en massa fanstyg som illamående, 30 kilos viktuppgång, bristningar, värk och foglossningar vid en vanlig graviditet. Men man behöver åtminstone inte be 10 personer om lov för att (1) hoppa i säng och (2) föda barnet.

Jag är så LESS på att vara helt i händerna på hemutredare, läkare och andra omständigheter i våran längtan efter att bli föräldrar.

Ojoj. Idag lämnade den röda tråden en del övrigt att önska känner jag.

Men det illustrerar på ett utmärkt sätt hur det ser ut i mitt huvud just nu.

Imorgon ska vi prata med Organisationen igen. Jag återkommer med vårt beslut.