Halmstrån

Vi har i ren desperation nu blivit sökande i en tredje adoptionsorganisation.

Trots att vi vet att det är 1-1,5 års väntetid för de flesta av deras länder.

Och trots att vi vet att det förmodligen inte är många (om ens några) av deras samarbetsländer som kommer vara villiga att ta emot en ansökan från oss.

Vi var bara tvungna att göra detta för att känna att vi har försökt allt. Några tusenlappar hit eller dit i sökandeavgift är ju i detta sammanhang skit samma.

Vad som är betydligt värre är att vi snart kommer ha bekräftat att alla möjligheter är utforskade. Och att ordet möjligheter förmodligen är helt fel ordval i sammanhanget.

Känns inte speciellt troligt att vi kommer skicka till något av den här organisationens samarbetsland. För om det är något land som är villiga att ta emot vår ansökan så finns det ju inget som säger att så är fallet efter vi har väntat färdigt i Sverige.

Verkar jag bitter? Nej, inte bitter. Resignerad. Idag är jag ingen kämpe. Idag är jag uppgiven.

Vi hoppas på en bättre dag imorgon.