Syndabockar och Darwin

Jag letar syndabockar.

Mannen och jag har i ett års tid varit sanslöst irriterade på de senfärdiga hemutredarna, och irritationen växer för varje dag som går. Det är inte bara inbillning från vår sida att vi skulle ha blivit accepterade av Landet och flera andra länder för 7-12 månader sedan. Detta har jag fått bekräftat från vår kontaktperson hos Organisationen. Jag är så förbannad på de sinnesslöa varelserna på familjerätten att jag helt enkelt måste låta bli att tänka på dem och deras sölande. Annars skulle jag (1) bygga upp ännu mer frustration, irritation och andra tärande känslor som inte hjälper mig eller oss ett skvatt, eller (2) bli tvungen att bajsa i en påse och lägga i hemutredarnas brevlådor.

Inget av alternativen känns så speciellt konstruktivt, så jag fokuserar på att tänka på annat.

Som exempelvis hur jävla mycket det stör mig att det verkar vara fler och fler som kan få biobarn som väljer att adoptera. Andra stör sig på att dessa människor verkar slå sig för bröstet och framhäva sin storhet: "VÅRA barn kommer minsann inte bli något andra- eller sistahandsval, de kommer att vara valda i FÖRSTA hand!" (vilket jag inte ens bevärdigar en kommentar). Vissa tendenser till "Vi vill rädda ett barn" finns också hos alldeles för många av dessa adoptionssökande. För er läsare som inte är lika insnöade i adoptionsvärlden som jag är: detta är inte ett ok sätt att resonera när man adopterar. Ett barn ska aldrig behöva känna tacksamhetsskuld för att det har blivit "räddat". Ett barn ska veta att han eller hon var hett efterlängtad för sin egen skull. För att vi ville ha ett barn och för att vi ville bli föräldrar. Inte som ett välgörenhetsprojekt.

Hur upprörande jag än finner denna inställning så är det dock inte detta som stör mig mest just nu.

Nej, jag är på god väg att bygga upp en enorm ilska mot dessa människor eftersom deras storsinta inställning att "ta hand om ett barn som redan finns istället för att sätta fler till världen" innebär att de berövar andra chansen att bli föräldrar.

Återigen: i dagsläget finns det dubbelt så många adoptionssökande i världen som barn tillgängliga för adoption. Jag skulle ha lättare för att acceptera sakernas tillstånd om jag visste att vi konkurrerade (ja, så är det rent krasst) på lika villkor. Men deras val att genomgå en hemutredning, vänta i köer i Sverige och utlandet samt betala för en adoption istället för att göra sin förbannade plikt och kn*lla sig till en unge eller åtta gör att de minskar mina chanser att få bli mamma.

Jag har ingen aning om hur många procent av de som adopterar som faktiskt skulle kunna få biobarn, men jag har en olustig känsla av att detta är början på en trend. Angelina, Madonna och andra "världsförbättrare" smittar av sig.

Ok, kanske är det inte de fertila som väljer att adoptera som ska vara syndabockarna - kanske är det Darwin? Det här bevisar ju nämligen hans tes i kvadrat: de som är fertila kan reproducera sig. Men om de väljer att inte göra det på det sätt de förbanne mig borde utan istället adopterar så räcker de ut tungan och gör lång näsa åt oss två gånger om. Deras val (förutsatt att inte de har saker i läkarintygen som gör det svårare för dem att adoptera) gör att de får bli föräldrar men inte vi.

Jag önskar länderna i sin nu eskalerande kravskärpningshysteri kunde börja med att införa obligatoriskt krav på infertilitetsintyg .

I dagens läge har inte de fertila något i adoptionsköerna att göra, punkt slut.