Mättad på motgångar

Jag visste det. Allt tyder på att vi INTE kommer kunna skicka någon ansökan till Landet eftersom de kräver helt friska föräldrar. Och då går jag inte ens in på att diskutera att jag faktiskt inte är sjuk - Landet anser det och det är det som spelar någon roll.

När jag fick den här informationen i fredags eftermiddag så blev jag inte panikslagen. Inte ledsen. Inte ilsken eller frustrerad. Jag var helt kolugn. Jag nästan småflinade åt det hela, så luttrad är jag vid det här laget. Jag tillhör de som har en god intuition och därför kunde jag nu inte annat än le åt det faktum att jag ju faktiskt har vetat om det här hela tiden. Jag har hela tiden känt att det inte kommer bli aktuellt för oss att adoptera från Landet. Och med hela tiden menar jag sedan vi i våras ställde oss i kö för Landet.

Det är säkerligen en väldigt skruvad reaktion i ett sådant här läge, och ett bakslag lär ju komma. Men just nu orkar jag inte lägga ner någon mer energi på att vara arg, ledsen, frustrerad och svära över hur orättvis världen är. Det förändrar inte situationen på något annat sätt än att jag mår pissdåligt av att vältra mig i misären.

Nu har jag förvisso haft två väldigt bra dagar i denna känslomässiga berg-och-dalbana, där jag har känt mig väldigt stark och vid gott mod. Jag har ingen aning om varifrån denna känsla kommer i en stund när jag borde vara förtvivlad. Kanske är det en skyddsmekanism och känslorna kommer komma ikapp om några dagar eller några veckor. Eller kanske är det helt enkelt så att jag är fullständigt mättad vad det gäller att rasa, gråta och deppa över våra motgångar? Kanske är det här min kropp och själs sätt att säga: "Dags att ta tag i ditt liv och sluta vänta på saker som inte händer. Ta vara på det du har istället för att grina över vad du inte har!"

Puh, så flåshurtigt. Men vem vet? Kanske det här är början på en ny fas i våra liv? En fas där vi återigen anpassar oss till tanken på ett liv utan barn.