En long story...

Av den händelse att det faktiskt är någon som läser den här bloggen så tänkte jag att det kanske vore på sin plats med en redogörelse för hur vår process och de uppförsbackar som jag pratar om har sett ut. Jag har många gånger under resans gång tänkt att jag behöver börja ventilera i en blogg, men eftersom jag alltid inbillat mig att vi har börjat se slutat på resan har jag inte haft tillräcklig motivation. Efter att ha insett att det är en lååååång resa kvar (om den inte rent av kommer att avslutas abrupt utan att ha nått målet) så beslutade jag mig för att börja skriva i den blogg jag hade registrerat för länge sedan.

Misstankar om att eventuella läsare lär ha lite svårt att förstå vad jag egentligen pratar om har nu alltså fått mig att besluta mig för att i detta inlägg backa bandet lite.

På olika forum och i bloggar ser jag människor som har exakta datum för när de kontaktade kommunen för hemutredning, när de hade första informationsmötet, vilka datum de hade träffar, när de fick hemutredningen för genomläsning och när de fick medgivandet. Jag vet inte om det går att statistiskt bevisa att dessa personer är före detta IVF:are (som är vana att notera datum för olika skeden i processen) eller inte, men jag kan bara konstatera att jag inte har samma koll...

Hur som helst, så här har det sett ut i grova drag:

• I mars 2005 kontaktade vi familjerätten för att anmäla oss till hemutredning. Vi fick då veta att vi först måste gå den obligatoriska föräldrautbildningen, och en sådan hade precis avslutats så nästa skulle starta i augusti.
  
• Från mitten på augusti till slutet på oktober gick vi föräldrautbildningen under ett antal helger. När detta var klart var Mannen sjuk och vi var dessutom i färd med att planera vårt bröllop som skulle äga rum utomlands i början på januari. Och jag befann mig i en mycket hektiskt period med ett stort projekt på mitt jobb. Vi bestämde därför att vi väntar med att anmäla oss till hemutredning till efter bröllopet.
  
• Vi anmälde oss till hemutredning i februari 2006.
  
• Den sista mars 2006 (det enda datum jag kommer ihåg) kom hemutredarna på hembesök/första informationssamtal. Här sa de att de med anledning av mitt medfödda (och åtgärdade) hjärtfel ville att jag skaffade ett specialistläkarintyg och vanligt läkarintyg. Dessa skulle skickas till Socialstyrelsens rättsliga råd för ett utlåtande om huruvida jag är kapabel att ta hand om ett barn. Innan de hade fått detta utlåtande ville de inte göra hemutredningen. Vi blev naturligtvis skräckslagna och skitirriterade över att de inte kunde ha meddelat detta på en gång, så jag hade kunnat börja med detta direkt för att inte dra ut på processen i onödan.
  
• I juni hade jag fått ihop de nödvändiga läkarintygen och skickat dem till familjerätten. De meddelade i slutet på juni/början på juli att detta nu skulle skickas till SoS så vi borde ha ett besked därifrån i augusti.
  
• I augusti fick vi ett positivt utlåtande från SoS, där de säger att mitt medfödda hjärtfel inte innebär några hinder för att adoptera ett barn. Även om vi självklart kände detta själva kändes det oerhört skönt att få en OK-stämpel i pannan från en sådan inflytelserik instans. Nu skulle vi bli föräldrar!
  
• I mitten på september hade vi våra djupintervjuer med hemutredarna, och därmed var själva utredningsbiten överstökad vilket förvånade oss väldigt. Vi blev smått besvikna - vi hade ju sett fram emot att få träffa hemutredarna 3-4 gånger åtminstone och diskutera, och både vi och de skulle ha mölighet att reflektera mellan träffarna. Nåväl - inte är vi de som klagar om det går fortare än vi hade räknat med! Nu skulle hemutredarna göra sin tolkning och sedan höra av sig till oss.
  
• I oktober hörde hemutredarna av sig och ville att vi skulle träffas, vilket blev i slutet på oktober. På denna träff meddelade de att de kommer ge oss medgivande. Nu skulle de, som de uttryckte sig "bara skriva ihop utredningen". Tiden från sista träffen med hemutredarna tills man har utredningen för genomläsning verkar för andra ha varit c:a 2 veckor. Undantag finns givetvis, men säg 2-4 veckor då.
  
• Vi fick utredningen för genomläsning i slutet på januari!!! Och nu hade våra förväntningar byggts upp ordentligt både vad det gällde omfattning och innehåll. Det var 4 sidor, fulla med faktafel och helt aningslösa formuleringar. Med utgångspunkt i bland annat http://www.juniper.se/adp/forbattra.htm så ändrade vi i texten.
  
• Därefter utbröt halvt krig med hemutredarna. Vid en träff för att diskutera våra synpunkter (1,5 månad senare) var de mycket förnärmade och undrade med armarna i kors: "Vad tyckte ni att eran uppgift var när ni fick utrendingen för genomläsning?" De sade uttalat saker som att "vi skriver ju först och främst för nämnden" när vi påpekade hur viktigt det är att läsa med en annan kulturs glasögon. En av hemutredarna sade också: "Ni verkar fästa så stor vikt vid det skrivna ordet?!?!?" osv osv osv. Vi var på två helt olika planeter men lyckades till slut komma fram till något slags kompromiss som vi alla kunde leva med. Observera att jag säger "kunde LEVA med", inte "vara NÖJD med"...
  
• Under hela den här tiden (från när Kina meddelade att det skulle bli nya krav, vilket väl var någon gång före jul) så försökte vi understryka hur gärna vi skulle vilja få iväg en ansökan till ett land iannan Kinas regeländringar, eftersom vi räknade med att detta skulle innebära drastiska förändringar för de andra ländernas köer och krav (vad jag hatar att ha rätt). Men hemutredarna prioriterade ju istället de som skulle (eller som var smarta nog att hävda detta) skicka ansökan till Kina innan regeländringarna, så vi fick vänta snällt ytterligare lite till. Och eftersom vi hade den dåliga smaken att ha åsikter om deras förmåga att skriva hemutredningar så fick vi säkert vänta lite extra.
  
• I början på april i år, ett år efter hemutredningen startade och två år efter vi hade anmält oss till kommunen, fick vi vårt medgivande.
  
  

Och då var läget ett helt annat med köer i alla länder och prat om ändrade krav i flera andra länder som hade blivit översvämmade med ansökningar från de som inte längre passade in på Kina.

Vi var ändå vid ganska gott mod eftersom vi varit sökande i två olika adoptionsorganisationer sedan januari 2005 och augusti 2005. Vi trodde i vår enfald att utlåtandet från SoS var något man i ursprungsländerna skulle acceptera och lita på, men här blev vi snabbt varse annat. Specialistläkarintyget och utlåtandet från SoS är inte vatten värda i utlandet när de har massor av köande (det finns i världen i dagsläget ungefär dubbelt så många sökande som det finns barn tillgängliga för adoption) som inte har några oklarheter i hälsoprotokollet.

Under resan fram till denna punkt hade vi fått frågan "vilket land blir det?" så många gånger att det inte gick att räkna. Och lika många gånger hade vi svarat: "Det ändras så snabbt inom adoptionsvärlden så vi vill inte snöa in oss på något land innan vi har medgivandet klart och vet vilket/vilka länder vi kan adoptera ifrån." Men givetvis reste vi ju jorden runt och funderade på var vårt barn kunde tänkas finnas. Vi tittade på alla länders krav och såg vilka vi kunde räkna bort och vilka som borde kunna funka. Vi hann givetvis snöa in oss på ett land ändå. Ett land som utifrån informationen på organisationernas hemsidor inte hade några speciella krav på hälsa, och som vi båda hade känt för som land ända sedan vi började tänka adoptionstankar första gången.

Det landet fick vi olika bud om från de två organisationerna. Enligt Organisation 1 så skulle min hälsobakgrund aldrig accepteras av det landet. Enligt Organisation 2 så skulle det inte innebära några problem, det gällde bara att ha ett specialistläkarintyg med positiv prognos och det hade jag ju. Vi skulle kunna börja samla papper på en gång, men väntetiden i landet var lång. Jättejättejättelång. Så lång att alla våra vänner rent teoretiskt skulle hinna få 2 barn till under tiden. Nej, så länge ville vi inte vänta. Och framförallt ville vi gärna få iväg en ansökan till något land för att på så vi bli immuna mot eventuella regeländringar.

Vi kunde även få skicka direkt till ett annat land genom Organisation 2. Men här var det lite mer osäkert om hur man skulle se på min hälsa, så det skulle kunna gå så att vi fick BB och sedan stötte på patrull i domstolen i landet. Usch, usch, usch - hemska tanke! Nej, den ångest och nervpress det skulle innebära kände vi oss inte sugna på.

Kvar hos Organisation 2 fanns då landet som hittills accepterat såväl singlar som sökande med hälsoproblem (eller något som utomlands betraktas som ett hälsoproblem), vilket innebär att det är en ENORM kötid dit. Våra drygt två års köande var bara en fis i världsrymden i sammanhanget, så vi ställde in oss på Landet genom Organisation 1. Där skulle vi få börja samla papper i början på hösten om inget oförutsett hände, som att det tillkom massor av sökande med bättre kötid än oss eller att Landet ändrade reglerna.

Och under sommaren hände något fruktansvärt som drabbade ett annat par som skulle adoptera från Landet. Detta gjorde att Organisationen blev väldigt osäker på vilka som skulle komma att godkännas som föräldrar av Landet och inte, så därför skulle vi göra ytterligare en särskild förfrågan (eftersom vi inte var intresserade av att skicka en ansökan och hoppas på det bästa, vilket vi var välkomna att göra). Till denna lite "utökade" särskilda förfrågan behövdes nya läkarintyg och det var där blodtrycket gjorde att den processen avstannade.

Och idag verkar det alltså som att de läkarintyg vi så småningom får när jag fått bukt med blodtrycket inte kommer behöva skickas till Landet, och frågan är om vi kommer få användning av dessa intyg överhuvudtaget?

Long story, som man brukar säga. Men nu vet ni. Ifall ni har orkat läsa.