Är jag den enda?

Idag har inte mindre än fem timmar spenderats på Det Stora Blågula Varuhuset.

Vi hade en massa saker på inköpslistan, däribland en spjälsäng med tillbehör såsom madrass, spjälskydd, täcke, kudde, sängkläder osv.

Inte för att vi kommer behöva det till vårt eget barn inom en överskådlig framtid, utan för att det är praktiskt för alla våra nattgäster med barn. Jag vet att jag använde samma (bort)förklaring när vi köpte en matstol för barn upp till 13 kg, men den här gången menar jag det verkligen.

Det känns inte ett dyft som att det var vårt eget blivande barn vi handlade till. Och det känns jäkligt trist. Som att vårt barn kommer få använda några begagnade saker som ändå råkade finnas i huset.

Hur gör de människor som väntar flera år på BB och bara verkar kvittra och mysa och jollra hela väntan? Som pysslar och donar och handlar och är sprickfärdiga av nervpåfrestande lycka? Som aldrig verkar ha en svacka där de känner "Fan tro't att vi kommer bli föräldrar."

Jag har tre tänkbara förklaringar:

1. De går på kattmynta hela bunten
2. De ljuger som en häst travar (kanske till och med för sig själva)
3. Jag är den enda blivande adoptivföräldern som känner så här.

Jag hoppas verkligen, verkligen, verkligen att det inte är det tredje alternativet som är förklaringen.

Då föredrar jag faktiskt mycket hellre scenariot med kattmyntaknarkande blivande föräldrar. Men hallå - varför upptäckte ingen det i hemutredningarna?