Om att (inte) berätta för chefen

Som jag tidigare skrivit om är jag tämligen avundsjuk på biosättet att få barn på när det kommer till hur hemlig man kan välja att vara.

Det har stört mig något så otroligt att jag råkade försäga mig på jobbet angående vår adoption redan innan vi hade skickat iväg våra handlingar. That was SO not how I had planned it! Och nu är det säkert en hel del läsare som undrar hur glappkäftad man egentligen kan bli?

Svaret är: ganska!

Jag var väldigt seg i huvudet av biverkningar från blodtrycksmedicinen och började på fikarasten berätta om mitt och makens gemensamma besök på vårdcentralen. Lite för sent frös jag till is och insåg att man inte vanligtvis går och lämnar blodprover samtidigt... Och mycket riktigt så började frågorna smattra: "Men VA? Var ni där samtidigt?" och "Varför var ni där båda två?" och jag insåg att det inte fanns ens en mikroskopiskt stor chans att jag skulle lyckas slänga ihop en hållbar lögn som förklaring. Så alltmedan jag inombords muttrade "Helvete, helvete, helveteee!" förklarade jag hur det låg till. Svarade i tur och ordning på standardfrågorna om vilket land, huruvida vi får välja kön och lyssnade för sjuhundranittiofjärde gången på bedrövade pustanden och ifrågasättanden om vaaaaarför det ska behöva ta så lång tiiiid?

Efteråt hade jag en obehagskänsla i magen som inte går att förklara. I och med att jag försade mig i ett så tidigt skede så visste jag att jag nu hade att se fram emot åratal om frågor om hur det går och om vi har hört nåt.

Men värst av allt: jag skulle bli tvungen att prata med chefen om detta betydligt tidigare än vad som är brukligt eller tillrådligt i adoptionssammanhang.

Detta har jag emellertid skickligt förträngt. Eller rättare sagt: det har känts så otroligt töntigt att ta upp detta med honom så här långt innan. Han är en väldigt bra chef med modern syn på föräldraledighet och ser mer till sina anställdas personliga utveckling än sin egen personliga situation. Men jag kan ändå inte bli av med mina farhågor om att jag, om jag berättar om våra planer, riskerar att räknas bort i sammanhang där jag i allra högsta grad vill finnas med i tankarna, såsom olika utvecklingsprojekt, nya tjänster osv.

Så jag har skjutit på detta i ett halvår nu. Och i förra veckan fick jag betala priset för detta.

Vi hade en teambuildningdag på jobbet, och jag hade bland annat konstruerat en tipspromenad. Tipspromenaden var lite annorlunda på så sätt att frågorna bestod av bilder och de tre svarsalternativen likaså. När vi sedan skulle gå igenom svaren läste jag upp frågan/beskrev bilden och de olika lagen fick ge sina förslag på svar. På en av frågorna (som bestod av ett foto på mig och Finisen) gastade en av tanterna: "Det ska vara kryss för ni ska adoptera från Landet!"

Det var inte rätt svar.

Hon ropade h-ö-g-t och alla satt knäpptysta eftersom de ville höra vad de rätta svaren var, så något annat alternativ än att chefen definitivt hörde det fanns inte. Jag blev iskall och inombords lät det ännu en gång "Helvete, helvete, helveteeee!" och även lite inslag av "Men förbannade kärring, var fick du DET ifrån???"

Orättvist av mig - javisst! Men panik är nog bara början till en beskrivning av vad jag kände där och då.

Nåväl, vi gick raskt vidare i genomgången av svaren och än har jag inte pratat med chefen om detta. Det bär mig så otroligt emot. Om jag pratar med honom nu och OM vi skulle få BB c:a ett år efter vi har skickat ansökan (vilket jag tvivlar på eftersom det av olika anledningar stått stilla i Landet ett tag), och OM vi ponerar att vi skulle få åka och hämta barnet redan efter 6 månader, så skulle det innebär att vi åker i juni 2009. Om vi jämför det med en födsel av ett biobarn så motsvarar det att kvinnan tre månader innan hon blir gravid stegar in till chefen och meddelar att hon och gubben tänkte ta och tumla runt i sänghalmen lite och se om de lyckas bli med barn.

Lika sugen som den kvinnan skulle vara på det, lika sugen är jag på att redan nu dra in chefen i detta.

Tidsmaskin till utlåning, någon?