Om att vara kluven

När jag startade den här bloggen skrev jag att förutom syftet med att att utgöra en ventil för mig så hoppades jag även på att kunna beskriva för omgivningen de frustrationer vi har mött under resans gång. Inte nödvändigtvis för att vi tror att våra frustrationer och mödor är värre eller så mycket mer värda än någon bioförälders. Nej, mer för att de är annorlunda jämfört med de som gravida och bioföräldrar upplever.

Jag har börjat få indikationer på att min undervisning om adoptionsprocessen och de tillhörande frustrationerna har fått ganska stor genomslagskraft hos mina vänner. Kanske lite för stor.

Det senaste exemplet utspelade sig för ett par dagar sedan. En av mina allra närmaste och goaste vänner var på bilsemester med sin familj och stannade till hos oss ett par nätter. Vännen har två små parvlar i åldrarna 1,5 och 5 år och har således inte särskilt mycket egen tid. När man inte har så mycket egen tid måste allt gå snabbt. Till exempel duschning och toabesök. Eftersom hon nu hade Finisen som lekfarbror och mig som Besvärlig Tjatkärring åt barnen kostade hon på sig lyxen att ta med sig en tidning till toabesöket. Tidningen blev Vi Föräldrar (som jag provprenumererade på i tre nummer innan känslan av wannabe-förälder blev allt för stor när jag läste om nattning och matvägran osv.).

När hon kommer ut från toaletten viftar hon uppjagat med tidningen, andas häftigt och rabblar irriterat en lång harang på en enda utandning: "Alltsåursäktamigmenommanredanharkunnatkn*llasigtillTREungarsåskamangeFANi-atttauppplatsiadoptionsköernadåharmanförbannemigingetdärattgöra!!!" Hennes bröstkorg häver häftigt upp och ner och ansiktet är lätt rödaktigt. Kan förvisso vara från toabesöket, men jag sätter mina pengar på läsningen som orsak.

Det som orsakat hennes utbrott var alltså en artikel i tidningen om en familj med tre biobarn sedan tidigare som nu adopterade ett syskon. Samtidigt som jag ju djupt, innerst inne egentligen håller med henne kan jag inte riktigt tillåta mig själv att ge utlopp för de känslorna. För det är inte jag eller hon, eller ens Sverige, som bestämmer vem som får bli adoptivförälder eller inte. Det är adoptivländerna. Och om jag inte accepterar hur de väljer så innebär det indirekt att jag inte accepterar att de väljer oss som föräldrar heller...

Ingenting är enkelt inom adoptionsvärlden. Eller så är det i mitt huvud det blir alldeles för komplicerat.

Jag är hur som helst väldigt tacksam för det rörande engagemanget från denna goa vän och alla andra som nu och då svär och gormar å våra vägnar. Det vore faktiskt rätt skönt att få spy lite mer galla själv, istället för att vara så helylle-präktig och förståndig och försvara processen och de delar i den som jag själv ifrågasätter.

Men i slutändan handlar det om att jag vägrar se mig själv som ett offer. Adoption innebär en fantastisk möjlighet (alltså inte rättighet) för oss att kunna bli föräldrar, vilket vi aldrig skulle ha kunnat bli annars. Hur skulle jag då kunna eller vilja göra något annat än att försvara hur processen ser ut?

Det är den som kommer ge oss vårt barn.