Slut på alla plan

Vi har avancerat till första plats i kön till BB. Vi borde vara saliga, upprymda, förväntansfulla, lyckliga, och vänta på telefonsamtalet från Organisationen med spänning.

Men vi har enorm ångest över att ett sådant samtal ska komma. Ännu mer att oroa oss för. Maken behöver ha fixat ett jobb innan den 20/4, annars måste vi kontakta utredaren och hon kommer förmodligen dra tillbaka medgivandet. Och chansen att han ska ha fixat ett jobb innan dess är mikroskopiskt liten. Det ligger en hel del bakom mitt påstående som jag inte orkar skriva just nu, ni får tro mina ord.

Vi borde såklart redan nu tala om för Organisationen att det ser ut som att det nog inte blir något jobb från den 20/4 trots allt, men vi bävar för vad vi kommer få för svar.

OM vi skulle råka få ett BB innan den 20/4 så lär våra utsikter att få låna till adoptionen vara rätt mörka. Vi har nämligen kallt räknat med att kunna låna på huset. Big mistake. Lär inte vara så poppis hos banken att maken är arbetslös.

Återstår då att allvarligt överväga att flytta till Stockholm eftersom maken inte har några problem att få jobb där. Men jag har precis fått mitt drömjobb. HÄR.

Och vi v-i-l-l inte f-l-y-t-t-a.

Maken skulle ju kanske kunna veckopendla ett tag, men det vore ju en ytterst tillfällig lösning. Jag är inte särskilt sugen på att i praktiken bli ensamstående och han är definitivt inte sugen på att leva i kappsäck och vara borta hela veckorna. Och det kommer definitivt inte bli gratis att bekosta det jobbet heller med resor, mat och logi för maken.

Sammanfattningsvis har det de senaste månaderna varit en enda röra i våra huvuden när vi har försökt hitta den optimala helhetslösningen vad gäller familj, jobb och boende. Vi börjar misströsta och tror inte att någon sådan lösning existerar. Det är nog den minst dåliga lösningen vi måste börja satsa på.

Är bara så jävla trött på att adoptionen är beroende av jobb som är beroende av bostadsort. MEN adoptionen är också beroende av bostadsort. Om vi flyttar är inte medgivandet giltigt längre. Ny procedur med en ny kommun. Gud vet vilken inställning de har till oss och vår förmåga att bli bra adoptivföräldrar?

S-å jävla t-r-ö-t-t.

Men just nu orkar jag inte se fler problem. Jag har bjudit på farvälfika på jobbet. Gråtit en skvätt över att behöva lämna goa kollegor och en härlig stämning. Jag är extra känslig just nu, och har ett behov av att klamra mig fast vid de fasta, välbekanta och trivsamma punkter som finns i tillvaron. Så trots att det nya jobbet känns jättespännande känns det också otroligt jobbigt att lämna en arbetsplats och kollegor som jag inte på långa vägar känner mig färdig med, även om jag definitivt är färdig med arbetsuppgifterna.

Jag är verkligen trött, låg och ledsen. Och vi är nu på första plats i kön. Det gör mig verkligen ledsen att vi inte kan glädjas det minsta åt detta. Jävla skits helvete.

Så, det känns alltid bättre när man har fått svära lite.

Det var länge sedan jag grät, jag tror minsann jag ska unna mig det också. Bryta ihop och gå vidare.