Om barnbesked, amerikaner och Laestadianism

PMS igen.

Grinig, trött, ledsen, omgiven av orättvisor.

Och då passar jag på att leta reda på några amerikanska adoptionsbloggar som jag vet kommer reta upp mig ännu mer.

Jag måste ju helt klart ha något masochistiskt drag. Någon annan förklaring har jag inte.

Så nu har jag ännu en gång googlat på "barnhemmets namn" plus "adoption" och läst om amerikanska familjers väntan på BB eller RB (resebesked) från vårt barnhem. Och deras gnäll. FAN vad jag blir LESS på deras GNÄLL!

En familj har till exempel skickat iväg handlingarna till Landet i juni i år och gnäller över hur plågsam väntan på BB börjar bli nu. BB på en FLICKA, dessutom. Ni förstår, de har redan tre biologiska pojkar, så det duger inte med vilket kön som helst på barnet - de har beställt en flicka. Och nu är de less på att vänta. Men BO-HOOO vad ledsen jag blir för deras skull! *morr mutter fräääääs*

Och så tackar alla Gud när de har fått BB. Och oavsett hur kort eller lång väntan blir för dem så är det Guds mening. För att inte tala om att anledningen till att många av dem adopterar efter att ha producerat tre-fyra biologiska barn är att Gud har talat till dem och de har lyssnat.

Jag är inte helt okunnig om andra kulturer. Jag vet att man har en helt annan kultur i USA och att det är mycket vanligare att man är troende och går i kyrkan. Jag vet att de har andra krav på blivande adoptivföräldrar där. Medan vi svenskar måste ha infertilitetsintyg för att adoptera från vårt barnhem så krävs inte detta av de amerikanska sökande. Det är också mycket vanligare att de amerikanska familjerna adopterar barn med svårare särskilda behov, de som vi svenskar fortfarande är väldigt ointresserade/rädda för att adoptera. Vilket är jättejättejättejättejättebra.

Men det hjälps inte. När jag läser de amerikanska bloggarna och hur Gud har sett till att de har fått BB, så känns det som att jag skulle vilja ta tag i de föräldrarna, ruska om dem hårt och skrika: "Gud har inte ett SKIT med det här att göra!!! Skulle han haft det så skulle vi ha fått barn för många, många år sedan och hör sen, era självgoda jävlar!!! Vem fan är ni att tro att Gud tycker ni är mer värda barn än vi!??!?!?!?"

Eller så tycker Gud verkligen att vi ska ha en lång och plågsam väg till vårt barn. Om det nu blir något barn överhuvudtaget. Eller - i och för sig: min kära, kära farmor var ju laestadian och inom Laestadianismen är ju synen att livet ska vara som en enda lång uppförsbacke fram tills döden befriar en. Då har man levt som en sann gudfruktig troende. Och plötsligt framstår ju all plåga och pina i vår adoptionsprocess som fullständigt logisk. Min och makens adoptionsgud är ju helt enkelt laestadiansk.

Gott Nytt År på er alla. För egen del känns det mer som att det kommer bli Grått Nytt Hår. Men det avhjälps enkelt genom hucklet som jag som sann laestadian behöver bära.