Mycket vill ha mer och Fan vill ha fler

Igår blev ett par bland våra vänner föräldrar för andra gången. En liten välskapt flicka! Vi är jätteglada åt detta lilla mirakel och att allt gick bra. KRAM på er när ni läser detta! :)

Ett annat glädjeämne är att jag kommer bli faster för första gången i mitt liv inom några veckor. Det känns på ren svenska skitspännande och jag har en känsla av att de kommer få en stor blodigelsfaster på halsen.

Dessutom firade maken och jag 3-årig bröllopsdag idag, och igår var det 8-årsdag för förhållandet. Vi har (efter en jul"ledighet" som mest har bestått av att planera och laga mat, samt städa efter eller inför gäster) firat genom att ha en lugn och skön slappardag framför dåliga TV-program och lagat smaskig mat som vi avnjutit i lugn och ro. Dagen avslutades med en film som bjöd på lagom mängd allvar, lagom mängd skratt och en aningens för mycket trams.

En dag som de flesta småbarnsföräldrar skulle mörda för att få uppleva.

Ändå kom den alldeles precis, där jag satt i min faktiskt helt förnöjda tillvaro och tänkte på barnafödslarna i omgivningen: känslan av tomhet. Det ilade till i magen. Inte den bra sortens ilande, utan den som sedan lätt växer till en klump som sedan blir till tårar av självömkan.

Så långt gick det inte den här gången, men tomhetskänslan var alldeles tillräckligt irriterande en dag som denna. Borde vi inte vara fullt nöjda med att ha varandra? Långt ifrån alla är så lyckligt lottade att de har någon att dela glädje, sorg, minnen och framtidsplaner med. Vi vet. Och ändå kommer den där förbannade känslan:

Hur många fler jular, nyår, bröllopsdagar, påskar, midsomrar och födelsedagar kommer vi fira utan barn?

Kommer det någonsin hända oss?

Tålamod. Tillförsikt. Hopp. Förtröstan. Fokusera på det positiiiiiiivaaaaa.

Fan vad jag kan bli trött på mig själv. Avsluta bröllopsdagen med att gnälla om barnlöshet på bloggen. Så jävla otacksamt.

Till månen och tillbaka, min Finis!